13 april 2015

In memoriam


Det här inlägget har funnits bland ett 50-tal utkast sen i julas - att ha ett inlägg om sorg och minnesord för någon som inte längre finns bland oss kändes inte naturligt på en blogg om löpning, växtodling och mat (inte nödvändigtvis i den ordningen). Men så fick vi ännu en sorg i den nära familjen, och det här får tjäna som minnesord för både dem och andra som gjort sin sista resa före dem.

Nyligen är det 20 år sen min farmor gick bort, och när hon gick vidare flyttade den ena av hennes två, enorma och praktfulla novemberkaktusar in hos mig. Hur länge hon haft den hos sig vet jag inte, men farmor hade väldigt gröna fingrar. Sen dess har den prytt mina hem och troget blommat varje november, helt oberoende av hur lite eller mycket vatten och omvårdnad den har fått, och skänkt både mig och maken stor glädje.

Förra sommaren fick den en rejäl ansning, och jag tänkte att den kanske inte överlever, men det var faktiskt nödvändigt att beskära den. Och den överlevde, det kom nya små, gröna skott på den bruna och skrumpna stammen - vilken lycka. Sen hade vi tyvärr ställningar med plastskynken utanför bostaden i flera månader, och i det nästan konstanta skymningsljuset som då inträdde, orkade kaktusen inte längre och gav upp. Efter en tid tvingades jag inse och acceptera att den inte kommer tillbaka ännu en gång. Istället växer ett litet, men robust, vinrankeskott i krukan (där det också bor en daggmask - hur kom den dit?!?!), och livet går vidare.

Kanske tycks det konstigt att just en kaktus förmedlat minnet av någon som gått bort, men för mig har den varit en nära nog daglig "påminnelse" om henne, nästan mer än någon av de andra vackra sakerna som en gång var hennes och nu finns hos mig. Allteftersom åren går, och fler nära och kära oundvikligen avviker, hoppas jag få ha dem nära mig, på samma sätt som farmor följt mig i alla dessa år. Oavsett om det är en växt, ett vackert inramat foto, gröna vardagsglas eller något annat.