22 februari 2015

Årets tomatodling


En av de saker maken och jag ofta ätit i Frankrike, och gärna velat hitta hemma också, är "oxhjärtetomater". Förra våren samlade vi fröer från en sådan tomat och tog med hem från skidresan. Tyvärr låg de slarvigt förpackade i hushållspapper, dvs. förvillande likt hushållspappersskräp, och efter några veckor på köksbänken försvann pappret ut med hushållssoporna. 

Nu har jag dock bestämt mig för att 2015 är året då vi ska ha dessa tomater i vår balkongodling. Efter tips från Linda på Växthusliv, och en del surfande på olika siter beställde jag till sist för att testa tre möjliga kandidater från Runåbergs fröer: Marmande, Brandywine och Costeluto Genovese. De två sistnämnda kategoriserade som "högväxande".... tur att vi har både stora krukor och "tomatspaljé" sen förra året. 

Strax efter att de levererats med posten sattes sex fröer av varje sort i små krukor. Marmande och Costeluto var snabba upp, och hittills har 5 resp. 4 fröer givit små plantor av dessa sorter. Brandywine är lite långsammare, men nu finns två tydliga små groddar även av denna sort. Det blir spännande att se hur de tar sig och oavsett om det är "rätt oxhjärtetomat" eller inte, ser jag fram emot nya, goda bekantskaper ;)

15 februari 2015

"Who the f--- is Alice?"


... aka Alla hjärtans dag när allt blev svart.

Vi hade vänner på middag igår. Förra gången vi träffade dem pratade vi minnen och 80-90-talets skidresor till Alperna (vem minns inte after-ski-klassikern som lånat sin titel till detta inlägg?), och eftersom vi alla är väldigt matintresserade övergick samtalet mer och mer till matkultur i Alperna än skidåkning. Det kom snart fram att alla inte ätit fondue och raclette. Eftersom vi råkar ha både fonduegryta och raclettejärn - bortsett från riskokare och fritös har vi verkligen ALLA onödiga köksapparater som går att uppbringa - bestämde vi att nästa gång skulle vi äta just detta.

Och "nästa gång" inföll således igår. Med raclette och fondue handlar det mer om att skiva och skära i bitar än laga mat i vanlig bemärkelse och det mesta lagas gemensamt vid bordet. Den som läst bloggen tidigare minns kanske att maken övertalade mig att göra hemgjord bearnaise i höstas, vilket skulle vara perfekt som en av såserna till fondueköttet. Sagt och gjort, vi bestämde oss för att lägga matlagningskrutet på såsen. 

För att ha tid att laga såsen i lugn och ro gjorde vi klart det mesta på fredagen och lördags-förmiddagen. Några ärenden och sen var det dags att göra såsen. Receptet följdes noggrannt - fonden kokades, äggulorna rördes i, värmdes i vattenbad och koagularade och sen kom det kritiska momentet, att tillsätta ett halvt kilo smält smör... och naturligtvis skar den sig, och naturligtvis ville den inte blanda sig ordentligt med smöret sen, oavsett hur många räddningsplankor i form av ljummet vatten och mixer, vi använde. 

Nästa överraskning var att raclettejärnet, med 14 år på nacken och sparsamt använt, gjort sin sista grillning. Två försök, två olika eluttag, kopplade till varsin säkring och samma resultat - totalt mörker.... Tack och lov var våra vänner mycket förstående och vänliga - såsen smakade gott, men var alldeles för rinnig för att, efter en natt i kylskåpet, ha stelnat lite och blivit riktigt fint krämig... kanske skulle vi bjudit hit dem å en repris ikväll ;) och istället för raclette blev det stekt ost med ugnsgrillade champinjoner och aubergineskivor.

Efterrätten bjöd i alla fall inte på några överraskningar, utan fortlöpte som planerat: Red Velvet Cupcakes från Jamie's America, dekorerad med mjuka silverpärlor ovanpå färskostkräm färgad av rosa och rödgelefärg, samt mascarponekräm naturligt färgsatt med blåbär till. Inte för att det senare behövdes, men det blev så fint färgmässigt, och det var ju Alla hjärtans dag :) 

Färskostkrämen av philadelphiaost var på gränsen till för lös för att hålla den spritsade formen någon längre stund, så jag funderar på att experimentera med philadelphiaost, mascarpone och smör för att få den perfekta konsistensen och smaken för snygg spritsning. Kanske kan nästa veckas tårtbak till jobbfikat utgöra en bra testplattform?

9 februari 2015

Ny leksak


När fåglarna kvittrar, solen skiner från (nästan) klarblå himmel, dagen är 15 min längre än förra veckan och termometern visar på 4 plus på morgonen, då börjar vårkänslorna spira och önskan att ge sig ut och springa blir ännu större. Dessutom har jag en ny leksak att testa :)

Beställningen av Mio Fuse gjordes på mioglobal.com i torsdags kväll, packades i fredags fm och skickades från England samma dag. Idag på förmiddagen fick jag ett mail från receptionen på kontoret att jag hade ett paket att hämta. Woohooo! Så snabbt har jag aldrig fått en leverans från annat land tidigare, framförallt inte utan att betala extra för frakten.

Klockan behövde laddas direkt, men med endast 30-40 minuters laddtid hindrade det mig inte från att börja leka med den. Bandet är längre än storleksguiden hos Mio indikerar, så det mindre bandet hade nog passat mig, och det stora bandet passade maken gott och väl - det passar mig också, men det hade varit trevligt att ha det blå istället samtidigt som det varit praktiskt om vi inte hade haft precis likadana... 

Efter lite inledande problem pga missförstånd från min sida lyckades jag para ihop Mio Fuse pulsklockan med Adidas MiCoach. OBS! I appen, välj Devices, scrolla till miCoach Heart Rate Monitor och klicka på Select. Tvärtemot vad man kan tro, parar appen ihop sig med klockan även om namnen inte stämmer. Det hela möjliggörs av att klockans Bluetooth Smart-koppling ansluter till telefonens dito, och appen känner bara av att pulsklockan har denna, dvs. inte vilket fabrikat det är. 

Testet hem från kontoret visade en stabil pulsregistrering, inklusive den korta ruschen när jag trodde jag skulle hinna med bussen, och sedan det flera minuter långa stoppet när jag väntade på nästa avgång. Test nr två inkluderade promenad till gymmet, styrketräning och promenad hem igen.

Klockan kan sitta närmre den lilla knölen på handleden och ändå ge en korrekt pulsmätning, än vad som anges i produktbeskrivningen. Den kan också sitta på undersidan av handleden, så länge musklerna på undersidan inte är spända, eftersom sensorn behöver sitta dikt an mot huden för att mäta korrekt. 

Nästa test blir ett springpass - grönt pass i träningsplanen - i det,förhoppningsvis, milda och fina vädret som meteorologerna utlovat imorgon. Åhhh, så jag ser fram emot att slippa bandet runt bröstkorgen!!!

6 februari 2015

Fredagslöpning


Fredagskvällar är som kvällen efter sista arbetsdagen före semestern, fast i miniatyr. Hela helgen breder ut sig framför mig, fylld med förhoppningar och löften. Till och med träningen går lättare på fredagskvällarna eftersom huvudet är fullt av glada tankar på roliga saker att göra i helgen (och de tråkiga sakerna som att städa stängs in i ett trångt hjärnskrymsle långt bak). Det är alltid tillfredsställande att träna, men just fredagskvällar är något speciellt, plus det är alltid gott om plats på gymet då, med bara de verkligt dedikerade där ;)

Hittills i år har det blivit ganska många fredagslöppass. Så även ikväll, och även denna gång ett dubbelpass. Först intervaller och sedan ett lugnt pass. Med fyra plus, vindstilla och all is smält var det skönt att komma ut igen. De relativt nya Merrell Bare Access Arc GTX känns fortsatt bra, och den extra studsen från 2mm extra stötdämpning jämfört med Merrell Ascend Glove GTX var välbehövlig.

Ikväll försökte jag lura pulsbandet för att slippa de inledande 10 min när det stabiliserar sig, genom att starta ett träningspass i MiCoachappen när jag fortfarande var hemma och förberedde mig. Smart tyckte jag, men inte pulsbandet. Samma inledande 10 min där den registrerade pulsen glatt hoppar mellan lätt ansträngning och borde-resultera-i-en-snabb-död. Faktum är att bara denna stabiliseringsperiod är anledning nog att köra dubbelpass... och glädjas åt att Mio Fuse skickats från England idag.

Och efter senaste veckornas konstanta eftersläpning i löpträningsplanen, där isgatorna inte direkt hjälpte, har jag ändrat från 4 löppass per vecka till 3. Tack och lov gick det att göra enkelt i MiCoach's webgränssnitt, men av någon outgrundlig anledning har löppass nummer 9 försvunnit ut i cyberrymden....

4 februari 2015

Prylar prylar prylar

Den som följt bloggen vet att jag haft en hel del problem med mitt Adidas MiCoach pulsband, så mycket att jag tidigare klagade hos Adidas och faktiskt fick bröstremmen utbytt utan kostnad. Min svärfar tipsade också om Blågel från apoteket för att underlätta dess ledningsförmåga. Detta hjälpte till viss del, men det är fortsatt problem vid uppstart och vanligtvis tar det 10 minuter innan bandet har stabiliserat sig. Dessutom är det ett aber att ha ytterligare ett band rund bröstkorgen, utöver sport-BHn.

Det jag väntat på är ett pulsband som mäter via handleden, och nu finns det sådana! Första gången jag såg det var hos Löplabbet i höstas, där TomToms Runner Cardio GPS-klocka finns. Nu när jag åter börjat springa med pulsband, och de där inledande 10 min faktiskt blir ett hinder i träningen, blev jag nyfiken och googlade på det. Först kom TomTom-klockan upp, men den har fler funktioner än jag vill ha - det enda jag egentligen behöver är ett pulsband som kan sända till mobiltelefonens Adidas MiCoach-app

Nästa alternativ som kom upp var Adidas MiCoach FitSmart-band, men det var nästan lika dyrt som TomToms klocka.... Båda två inkluderar optisk pulsmätare, licensierad från Mio, ett företag som ordnade sin finansiering via crowdfunding hos Kickstarter. Någon recension av de förstnämnda nämnde att Mio också har egen produktion av pulsband... Och till slut, med hjälp av  recensioner hos dcrainmaker.com hittade jag pulsbandet Mio Fuse, som via ANT+ och Bluetooth Smart kan koppla ihop sig med både löparklockor och mobilappar. Dessutom är det just nu 50% rabatt på det ena vid köp av två hos Mio, och gratis frakt till Sverige. Hmm, kanske maken också behöver uppgradera sig?

Jodå, maken var inte helt nödbedd, även om hans pulsband faktiskt fungerar bra - liksom jag gillar han prylar, kanske är det därför vi trivs så bra ihop ;) Däremot gillade han inte färgen på det större bandet "rött är en tjejfärg", men det blå, trots att jag förklarade för honom att det var inte kornblått utan snarare turkosblått, tyckte han var mycket mer manligt ... Ibland undrar jag om han kanske inte ändå är lite färgblind ;) Det hela tycks dock kunna bli en "icke-fråga" eftersom inte ens det större, röda bandet verkar vara tillräckligt för hans handled - varför tror producenterna att det bara är pinnsmala ultrarunners som gillar löpar- och träningsprylar?!?!

Så nu har vi skickat en fråga till Mio om armbandets storlek, och vad som egentligen gäller eftersom maken och jag, trots varsin examen från teknisk högskola, inte förstår varför maxmåttet för handleden är 208 mm när bandets totallängd är 259 mm (= samma längd som för vanlig sportklocka). Om svaret blir positivt blir det varsitt band, om inte blir det bara ett till mig. 

Och via recensionen hos dcrainmaker fick jag också en förklaring till varför mitt pulsband behöver 10 min för att stabilisera sig - det tar längre tid för det att känna av pulsen och ställa in sig när det är kallt ute, vilket det bevisligen är nu.