31 december 2014

For auld lang syne


Så drar 2014 sina sista, djupa suckar, och strax studsar ett ystert 2015 in och tar över. Ett nytt år, fullt av möjligheter och löften, oöppnade dörrar och chanser. Och ändå blir jag alltid så blå på nyårsafton, trots, eller kanske just därför, att jag med glädje spenderar hela mitt yrkesliv åt att titta 10-15-20 år framåt i tiden för att hitta potentiella framtida produkter och tjänster samt utveckla nya strategier som ska hjälpa oss att uppfylla företagets vision. Jag minns fortfarande när jag växte upp hur år 1990 verkade otroligt avlägset, år 2000 än mer så, och lumparkillar var något ouppnåeligt vuxet. Och nu är det strax redan år 2015!!

När nyåret kommer borde jag förstås vara glad att alla nära och kära fortfarande är med oss, att vi står inför ett nytt år med nya möjligheter och (positiva) överraskningar, att vi går mot ljusare tider igen, osv. Istället ser jag bara att ännu ett år har gått, alla i min närhet, inklusive jag själv, blir ännu ett år äldre (underförstått ännu ett år närmare livets slut) och alla motgångar och svårigheter som varit under det gångna året. Kanske inte så konstigt heller eftersom både radio, tv och press är fyllda av nyårskrönikor som blickar tillbaka på året som gått snarare än vad som kan vänta kommande år. Visst är det bra att titta tillbaka på det som varit och njuta av dess framgångar, men lika viktigt är förstås att titta framåt och se potentialen i det som komma skall.

Och detta år är inget undantag, kanske för att nyckelbenet och musklerna däromkring värkt extra mycket senaste dagarna - antagligen var det inte bra att först ha fullständig vila hela julhelgen och sen sätta igång med allehanda hemmafix, målning av fönsterbänkar, träning och sjukgymnastik. Två voltarentabletter och en powernap senare är dock smärtan borta. För mycket och för lite skämmer allt och ibland är det befogat att ta värktabletter.

Vore det inte för tillfället att få laga och äta extra festlig mat med goda drycker därtill skulle jag helst hoppa över nyårsafton och gå direkt på nyårsdagen ;) Maken är van efter drygt två decennium tillsammans, och har haft huvudansvaret för köket ikväll, en uppgift han skött med den äran. Årets nyårsmeny: 

  • Förrätt: Jordärtskockssoppa med halstrad pilgrimsmussla och löjrom. Enkelt och alltid lika gott. Extra roligt att kunna använda jordärtskockor odlade av familjevänner och buljongen från grönkålskoket som bas i soppan. Dryck: Champagne, blanc de blanc.
  • Varmrätt: Variant på Beef Wellington med helstekt oxfilé, dijonsenap, stekt shiitakesvamp inbakad i smördeg, med grönsaker och kryddsmör till. What's not to like :) Dryck: Bordeaux, Grand Cru.
  • Mellanrätt: Gingranité. Mjuk, len och krämig - perfektion tack vare baumemätare inköpt i Bryssel. Efter förra årets debacle där mätaren slogs i bitar efter första användningen köpte vi två stycken i höstas. 
  • Efterrätt: Moelleux au chocolat, se recept på bloggen från förra vintern, med hjortronsylt respektive körsbär i rom. Som maken sa, nu är det dags för maffiga chokladefterrätter igen! Dryck: Sött muscatvin.
  • Midnattstilltugg: Västerbottenostpaj toppad med dillcrème fraiche och löjrom. Mer svenska (norrländska) smaker och godare blir det knappast :)


Nu är tolvslaget strax här, nyårsafton övergår i nyårsdag och med det övergår min nyårsblues i förväntningsfull optimism inför vad det nya året ska bära med sig. Avslutningsvis, en hjärtlig skål och en innerlig önskan om ett riktigt


GOTT NYTT ÅR


30 december 2014

Kom-ihåg till nästa jul


Det är inte bara Göteborg som stoltserar med vackra morgnar - så här fint var det på något nordligare breddgrad dagen efter julhelgen. Den sortens vackra vita väder som vi sällan ser här. När vi kom tillbaka till Göteborg efter julhelgen möttes vi av 8 minusgrader och sedvanligt oplogade, men rikligt saltade gator, med isbark och snömodd som följd. Tack och lov för fyrhjulsdrift och dagens blidväder!

Alla julförberedelser som inte hunnits med tidigare skulle göras förra måndagen, ex. att skicka alla julkort - det var med andra ord inte den idealiska dagen att spendera en extra timme att leta efter pyssellådan. Samtidigt var det några saker som överraskade när vi kom hem efter julfirande på annan ort. Min förhoppning är att jag ska komma ihåg att titta på följande minneslista nästa år:

  1. Pyssellådan med alla stämplar, stämpeldynor, lack och lacksigill, presentsnören, specialpennor, de snygga julklappsetiketterna osv. står inte där jag logiskt sett tror att den står (vid andra skrivpapper och julkort), utan i köket, högst upp i överskåpet ovanför kylskåpet.
  2. Batteriljusslingorna har timer, lyser i sex timmar och går sen på samma tid varje dag. Det är alltså ingen egendomlig "inbrottstjuv" som har låst upp dörren, stängt av larmet, tänt ljusslingorna, slagit på larmet, låst dörren och gått igen utan att ta något av värde. Till vårt försvar är dessa ljusslingor nyinköpta för året och det stod inte tydligt på lådan de kom i (eller så läste vi inte instruktionen ;)
  3. Om någon kom ihåg att stänga av vattnet till tvättmaskinen innan vi åkte, måste vattnet också slås på innan tvättmaskinen körs igång. Tekniskt sett inte nödvändigt - maskinen går igång ändå, men ska tvätten bli ren, vilket naturligtvis är syftet med att alls sätta igång tvättmaskinen, måste vattnet slås på.
  4. Överarbeta inte lussebullsdegen, se föregående inlägg...

Nu är ska jag bara komma ihåg att läsa detta nästa jul....


29 december 2014

Lussebullar med förhinder...


... eller mysteriet med degen som föll sönder...

Hittills har det bara blivit en omgång lussebullar, så idag skulle jag baka en omgång till. Döm om min irritation när även denna "bryter" och faller sönder. Lite googlande ger vid handen att det antagligen beror på överarbetning av degen, dvs. för mycket och för lite skämmer det mesta och så även denna gång. I min ambition att arbeta degen ordentligt - vilket jag inte brukar göra - har maskinen fått köra på högsta hastighet i kanske 10 min. Detta i kombination med ekologiskt mjöl var tydligen inte alls bra eftersom dessa mjöler inte tål lika kraftig knådning som icke-ekologiska varianter.

Så nu står jag här med ännu en deg att hälla ut, och konstaterar lite sorgset att "if it ain't broken, don't fix it" gäller även för lussebullar. Istället för att bli nedstämd över att utveckling och försök att förnya sig inte lönar sig, försöker jag tänka positivt: Den som inte testar, lär sig inget nytt.

Addendum: Kvällens coreträning byttes mot lussebak, och nu var det inte bara hemmets försörjning av lussebullar som stod på spel, utan hela mitt rykte som hemmabagare. Och nu, halv elva på kvällen, tre dagar efter julhelgen, är lussebullarna äntligen klara, och precis sådär gyllene, luftiga och lätta som de ska vara, med krispig yta, mjukt och saftigt inkråm som fjädrar när jag trycker på dem. Maken är ovanligt tystlåten, och tuggar belåtet på sin fjärde bulle, eller är det hans femte? Ibland är lycka något så enkelt som gult, saffransdoftande vetebröd :)

24 december 2014

One of these mornings...


December har tidvis bjudit på riktigt grått, regnigt, stormigt och tråkigt väder - minns en sådan söndag när maken och jag trotsade vädret och tog en springtur på ren pin kiv. Men, så gör vädret en helomvändning och bjuder på fantastiska morgnar som den på bilden ovan, och jag förlåter allt dåligt väder, alla sönderblötta finskor och alla gånger jag kommit hem med hela stans rännstensvatten på/i byxbenen.

Senaste veckorna har jag kommit igång med träningen också - ju mer träning, desto mindre bloggande, tyvärr. Sjukgymnasten har lagt upp ett 40-min program att göra hemma fem dagar i veckan, och utöver det vill jag gärna hinna med ett par springpass, ett par gympass och helst något corepass också. Gympasset för rygg och bröst kan nog ersätta ett sjukgymnastikpass, men det är ändå ett ganska tufft schema. Håller jag mig frisk, samtidigt som det inte blir halt och många minus ute kan det kanske funka.

Två lussebullsbak senare fick vi äntligen något som liknade lussebullar. Har aldrig varit med om något liknande och skyller allt på dåligt mjöl :/ Igår kväll stod vårt bidrag till julbordet, i form av västerbottensostpaj, färdigt och ett dygn senare hade maken avslutat pralinetillverkningen. Årets tre varianter är fyllda med ganache smaksatt med rivet apelsinskal, mint respektive päronkonjak.

Och avslutningsvis vill jag önska alla som hittat hit en avkopplande och njutningsfull julhelg!


God Jul!

9 december 2014

Huvudsaken

Förra vintern var den första som jag på satsade på att springa utomhus hela den kalla säsongen. Det ledde till ett febrilt letade efter lämpliga löparmössor under senhösten. Till slut blev det fyra stycken: En Asics, en Arcteryx, och två Salomon. Och vinnaren är Salomons Women's Active Beanie. En mössa med hål att dra ut hästsvansen genom, på samma sätt som många drar ut hästsvansen genom hålet i kepsens bakkant.

När jag fick hem mössan och såg att det var ett hål mitt bak var första reaktionen "urlöjligt, vem är så dum och kommer på en så fånig grej?" och "nu har någon manlig designer gått i spinn". Och så många gånger jag har fått äta upp dessa inledande tankar. Istället för att hästsvansen konstant trycker upp mössan - som är fallet med arcteryxmössan, sitter salomonmössan suveränt bra på på plats, just pga hålet för hästsvansen. Inget ont om asicsmössan, men förutom färgen, sticker den inte ut i mängden.

Salomonössan funkar utmärkt från 6-7 plus ner till någon/några minusgrader. Är det kallare än så går det utmärkt att tillämpa lager-på-lager-metoden, både på mössor och vantar. Så, när julrean drar igång siktar jag in mig på en mössa till, och kanske kan jag inte heller motstå den fina löparklänningen Salomon har, även om sommaren just nu verkar väldigt, väldigt avlägsen.

8 december 2014

Varannan vecka

Så här 8-9 veckor efter olyckan noterar jag att läkningen av nyckelbenet har följt en tydlig varannan-vecka-trend. Varannan vecka med märkbara framsteg och varannan vecka status quo. Mest märkbara framsteg gjordes förstås i början:

  • Första veckan: Den enorma svullnaden kring nyckelbenet och axeln gick ner markant. 
  • Andra veckan: Den stora knölen vid "brottsplatsen" på nyckelbenet gjorde sin debut. 
  • Tredje veckan: Axelsvullnaden var nästan borta och knölen växte....
  • Fjärde veckan: Kunde vara utan mitellan tidvis. 
  • Femte veckan: Tillbaka på kontoret med stöd för armen på skrivbordet, på armstödet, på mötesbordet och mitellan.
  • Sjätte veckan: Blåmärket vid axeln försvann. Knölen är "enorm".
  • Därefter: Fortsatt ömt i och kring knölen, samt spänningar i trapezius och musklerna vid / på skulderbladet. Viss stelhet och begränsningar i armens rörelsemönster. Fortfarande svårt att dra på/av tröjor över huvudet.

Senaste veckorna har det varit frustrerande mycket status quo och nyckelbenet verkar ha läkt ihop i en position som innebär att axeln är lätt framskjuten, vilket resulterar i ett utskjutande skulderblad som värker varje kväll, gör kortaste bilresa mycket obekväm och omöjliggör vissa vanliga rygg- och bröstövningar på gymmet. Dessutom har vänsterarmen blivit kortare / når kortare än tidigare (gissar att avståndet ytteraxel-hals har ändrats), vilket märks vid uppsträckta armar :( Nästa steg är ett besök hos vårdcentralen för att se vad som kan göras åt det.

Ett stort glädjeämne är dock att yrseln ("kristallsjukan") äntligen är botad - bekräftad under ett 20-minuters corepass i helgen. Tacksam för att min kollega tipsade om denna åkomma som förklaring till min känsla av att allt snurrade (ungefär som vid kraftig berusning) så fort jag la mig ner. När yrseln inte gått över efter 7 veckor, letade jag upp Fungera, som har sjukgymnaster specialiserade på just kristallsjukan. Trevligt, empatiskt och professionellt bemötande och hjälp!

Första besöket behandlade den laterala båggången på höger sida, varefter jag var hemma resten av dagen med illamående. Dagen efter jobbade jag igen, men med en tydlig känsla av sjösjuka - allt gungade - också helt normalt i behandlingen. Därpå några dagar med plötsligt illamående vid vissa rörelser och återbesök då den främre båggången på höger sida behandlades. Båda behandlingarna efterföljdes av några dagars övningar hemma morgon och kväll.

Så enkelt att bota, så stor skillnad i livskvalité och välbefinnande, och ändå så svårt för vårdcentralens läkare att diagnosticera. Enligt denna läkare kunde kristallsjuka bara uppkomma efter slag mot huvudet - att fall på huvudet kan ha samma effekt var tydligen inte möjligt i hans värld.

Och allt det här hade jag sluppit om bara kvinnan på cykelbanan hade varit mer uppmärksam och flyttat sig upp på trottoaren, jag hade tagit ut svängen ännu mer, eller helt enkelt inte haft så bråttom den dagen. Men jag är tacksam att huvudet har klarat sig så bra - ibland är det bra att vara tjockskallig ;)

7 december 2014

Det här var ju tråkigt


Ja, de här lussebullarna skulle kanske kunnat platsa i David Batra's show. För roliga är de ju inte. Torra och knapriga, ungefär halvvägs till biscottikex. De fina glutentrådarna lyste med sin frånvaro och degen var bara platt och klarade ingen dragkraft alls. Möjliga felkällor: Vetemjölet för gammalt - nja, inköpt i höstas iaf; för lite smör - nja, knappast med 200g smör; avsaknad av ägg i smeten - kanske det troligaste i detta fall; lite för mycket "höftning"? Nästa lussebak lär bli enligt receptet till punkt och pricka - "if it ain't broken, don't fix it".

Och gårdagens vattniga och smaklösa tiramisun, enligt äkta italienares recept (och som var så god när vi bjöd vänner på den i våras/vintras), gjorde heller ingen glad - utom möjligen en snäll och kärleksfull make. Med tanke på makens goda chokladmousse förra helgen, fint serverad i martiniglas, kanske jag skulle lämna dessertmakeriet till honom istället?