27 juni 2015

En sorts kärleksförklaring...

En extra eloge till Team Abu Dhabi som, som enda båt, gjorde extrasvängar framför de publiktäta kajerna på både norra och södra sidan älven - en gest värdig en segrare!

Whitbread Round the World Race, så hette seglarcirkusen som denna vecka intagit Göteborg, en gång i tiden, från första racet 1973 fram till 2001. Mitt intresse för tävlingarna väcktes i och med att Duran Durans sångare, Simon LeBon, var besättningsmedlem på the Drum i mitten av 80-talet. De två efterföljande tävlingarna följde jag noggrant och intresset ökade förstås med de svenskflaggade båtarna och våra svenska toppseglare., något inte minst det faktum att jag fortfarande har kvar tre böcker med skildringar av loppet sett ur dessa svenska seglares perspektiv.

Mot slutet av 90-talet hade mitt intresse svalnat, säkert i och med att verkligheten och livet pockade på min uppmärksamhet, men jag följde ändå tävlingarna någotsånär och var förstås på plats vid Älsvsborgsbrons brofäste för att titta på bl.a. "Pirates of Carribean"-båten anlände i mitten av 2000-talet. När Volvo tog över och namnet kortades ner till Volvo Ocean Race, vilken innebär att även detta event kan få en trebokstavsförkortning, VOR, hände något som fick mitt intresse för tävlingen att drastiskt minska. 

De senaste dagarna, när jag dragits med i entusiasmen över finaletappens mål i stan - hur skulle jag kunna låta bli att göra det ;) har jag funderat på vad som hände och varför jag inte längre är lika intresserad. Först tänkte jag att det var för att Volvo tog över, vars brand varken då eller nu är förknippat med spänning och äventyr. I rättvisans namn är säkert inte Whitbread heller särskilt spännande, men det tog flera år innan jag förstod att det var ett bryggeri, vilket förstås inte talar till deras marknadsförares fördel.

Min nästa tanke var att det blivit så kommersialiserat med kortare / fler delsträckor, vilka förlades till hamnar och länder där Volvo har affärsintressen. Inte heller denna tes höll eftersom uppdelningen i ett större antal delsträckor började redan under de sista whitbreadtävlingarna. Dessutom borde jag som är tekniknörd tilltalas av all teknik båtarna är utrustade med, och hur man kan följa dem hela tiden via racingsiten. 

Till slut kom jag på vad det handlade om - och det handlade egentligen inte så mycket om att tävlingen bytte ägare, eftersom trenden påbörjades redan i Whitbreads regi. Tävlingen har gått från att vara främst ett äventyr till att bli just vad det egentligen alltid varit, en tävling. En titt på startlistorna genom åren ger ytterligare belägg till tesen. Enligt wikipedia hade de första tävlingarna 15-30 startande båtar av olika storlek, men i och med övergången i mitten av 90-talet till att endast tillåta en båttyp minskade antalet startande drastiskt, först till ett tiotal och i de senaste racen till 6-7 lag. 

Sammantaget innebär detta att seglingarna blivit mer lika upplägget för de stora bankappseglingarna, som America's Cup. Förekomsten av In Port-race som del i tävlingen befäster detta ytterligare. Samtidigt minns jag hur det redan i mitten av 90-talet skrevs att intresset för att delta i Whitbread ökade hos duktiga bankappseglare. Dock vill jag noga understryka att denna ändring på intet sätt förtar bedriften seglarna och teamen kring varje segelbåt utför - det är fortfarande en mycket krävande tävling med stora risker - det var inte så länge sedan någon förolyckades under en tävling. 

Och visst satt jag som klistrad vid datorn i måndags när båtarna närmade sig Göteborg, och flippade mellan GP:s liveuppdatering och marinetraffic's sjötrafikspårning. Och visst förbannade jag att någon lagt ett möte kl 13 så jag inte kunde gå ut och titta på båtarna när de kom in mot Frihamnen. Och visst var jag otålig idag när maken drog benen efter sig så jag inte visste om jag skulle hinna ner till älven och titta på dem efter dagens In-Port-race.

Stena Line hade bjudit in till kajfest, med livesändning av In-Port-race och diverse food trucks, aktiviteter och gratis glass, men jag var ute efter den perfekta platsen för att plåta båtarna när de kom förbi efter tävlingen, på väg tillbaka till Frihamnen. Skam den som ger sig, jag fick en finfin plats längs metallstaketet de satt upp, vilket gav utmärkt stöd för att plåta bilder med kamerans inzoomning. Det enda stressmomentet var att min vanliga kamera sparar bilderna väldigt långsamt, vilket innebär att jag måste välja mitt tillfälle noggrant, så att plåta actionsporter är inte att tänka på.

Om jag förstått rätt ges imorgon möjlighet för allmänheten att gå ombord på båtarna och titta på dem - gissa vem som kommer stå i kö för det?

22 juni 2015

Välkommen till Göteborg


... alla seglare, smäckra segelbåtar och turister! Första dagen på hela året som det knappt blåste alls,  vilket innebar att mållinjen flyttades ut från Frihamnen för att båtarna skulle komma i mål i rimlig tid, vilket nu blev vältajmat på lunchtid.

Tyvärr bjöd eftermiddagen och kvällen på en hel del regn. Tråkigt för segelfesten, men inget som hindrade kvällens löprunda. Har nog skrivit det tidigare också, men jag nästan gillar att springa när det regnar, och har jag bara rätt kläder, känner jag mig riktigt bekväm i regnet. Just den kommentaren fick jag också i förra veckan på sommaravslutningen hos en kollega på landet.

Instruktionen hade sagt gummistövlar och regnkläder, och ordentlig som jag är tog jag med mig både stövlar, regnbyxor, regnhatt och Gore Tex-jacka. Eftersom onsdagen bjöd på konstant hällregn blev det inget av frågepromenaden, men några av oss gick ut på en kortare promenad. När vi kom tillbaka var det flera som var tvugna att låna torktumlaren och mysbyxor av ägarinnan. 


Ikväll såg jag regnmolen på långt håll innan jag gav mig ut och beväpnade mig med både löparkeps, för att slippa få allt regn rakt ner i ansiktet, och Merrell Gore Tex-skorna - jag är så glad över alla fina och ändamålsenliga löparprylar jag har samlat på mig. Mycket riktigt, när jag precis vänt för att springa tillbaka över bron kom hällregnet. Tack och lov var det ganska varmt, 16-17 grader så det var mer svalkande än kylande. 

Desto tråkigare var det att så få var i Volvo Ocean Race Village, men jag tror det blir några fler på onsdag när ikonerna Electric Banana Band ska spela :D

21 juni 2015

Premiärrunda: Vätskeväst

Efter att ha tillbringat större delen av den fina sommardagen inomhus förberedde jag mig för ett dubbelpass - kort och lugn löprunda som skulle avslutas med ett pass på gymmet. Maken bestämde sig för att vara osolidarisk och gå direkt till gymmet - till hans försvar så erbjöd han sig att ta med mina gymsaker, men jag kom på en bättre lösning - det var dags att testa vätskevästen (Salomon S-Lab Adv Skin).

Alla som haft förmånen att få ett par nya skor vet att man aldrig tar nya skor på en långpromenad eller på en lång och viktig dag på jobbet. Nya skor måste gås in först, till en början i korta perioder och sedan längre stunder. Samma sak gäller löparskor och annan utrustning. Även om det kändes fånigt - på gränsen till ett "awkward moment" - att ta vätskevästen på en 30 minuters löptur var det värt det.

När västen var packad med lagom mycket saker satt den riktigt bra på ryggen och märktes knappt av alls. Skillnaden mot en ryggsäck, hur liten och smidig den än må vara, var markant. Där ryggsäcken hamnar i otakt och blir ett hinder i löpningen var vätskevästen följsam och smidig, helt integrerad med överkroppen. Det kändes riktigt bra... de första 15 minuterna.

Sen fick jag uppleva det alla långdistanslöpare berättar om, dvs. "chafing" - skavande - på insidan av höger överarm. Det var bara femton minuter kvar av löppasset, och ändå hann det bli ett 3 centimeter långt rött streck på armen. Hur är det möjligt? En närmare studie av västens utformning vid skavet visar att det är meshtyget och/eller bankantningen i armhålets underdel som skaver. Funderar på att sy dit en lapp i mjuk fleece eller likande, alternativt skaffa t-shirts med längre ärm - tänk att det alltid finns något nytt att sätta på önskelistan ;)

Gymmet hade dessutom stängt, så det fick bli ett corepass och sjukgymnastik hemma istället med fönstret på vid gavel så sommarvärmen kunde svalka - underbart!


20 juni 2015

Midsommarnöjen


Så var årets längsta dag över och det går mot mörkare tider igen, och semestern är fortfarande några veckor bort. I år tillbringade vi midsommarafton hos goda vänner i skärgården. Ett avslappnat firande där lunchen skulle börja vid 13 men när alla satt sig och fått sill och potatis var klockan bortåt 16. Ett behagligt firande utan midsommarstång men desto mer umgänge med nya och gamla bekantskaper. Och det bästa av allt, att få komma hem och sova i sin egen säng på kvällen :)

Idag stod ett kort träningspass i gröna zonen på programmet, men vädret var fint och det fanns lediga tider på golfbanan så det blev 18 hålsrunda istället. En runda som både maken och jag helst vill glömma - poängen var visserligen tvåsiffriga, men långt under skamgränsen. Första halvan blåste det konstant motvind - hur det är möjligt på en bana som går fram och tillbaka är ännu ett av livets små mysterier - och andra halvan var det vindstilla vilket innebar att det blev oväntat varmt och klibbigt. 

Redan strax efter halva rundan började det ta emot, trots att midsommarfirandet varit lugnt och behagligt. Benen var trötta, blodsockret hade bara höjts marginellt via en ynka korv med bröd och lite jordnötter i 9:ans kiosk (står det "max 8 korvar i grytan" så fyller man upp när man tagit sina - man lämnar inte endast tre ynka korvar till nästa kund!!!). Det var nästan en befrielse att slå bollen ur spel och slippa håla ur - ett steg närmre att få åka hem. 

Och vad smakar bättre när man kommer hem än en rejäl sundae med italiensk glass från nya glasstället som har take-away, skivade svenska jordgubbar, mörka chokladpluppar och chokladkrisp samt smulad, hembakad brownie? Välförtjänt, I think so! Imorgon blir det löpning igen.

9 juni 2015

Omstart


Nu har de flesta favoritserierna tagit sommarlov, House of Cards senaste säsong är avklarad och vädret har bättrat sig till något som åtminstone liknar sommar. Som planerat avslutade jag föregående träningsprogram förra veckan. Det var bara fyra korta pass, det femte hade försvunnit in i apparnas motsvarighet till bermudatriangeln. Totalt blev det ca 47 pass från mitten av januari till början av juni, vilket låter, om än inte bra, så åtminstone OK, tills man börjar räkna på det - i snitt 10 pass per månad => 2,25 pass per vecka :(

Så vad passar bättre än att börja en ny vecka med en ny träningsplan? I ett försök att hitta rätt nivå på planen, gjorde jag till och med vad MiCoach-appen kallar för en "assessment workout", där intensiteten ökas enligt talinstruktionerna i passet. Efter någon tömmas velande hit och dit, beslöt jag mig för ett program på nivå fyra (av sju). 

Nu finns 79 pass inlagda, fyra dagar i veckan och beräknat slutdatum 25e oktober. Med viss förskjutning borde planen räcka hela hösten. Målet? att klara en halvmara på vettig tid, men kanske inte lika snabbt som nivå fyra egentligen siktar mot. Det ska bli intressant att se om / hur mycket  träningsplanen kan sänka min snittid per km över längre sträckor.

Och jag börjar så sakteliga acceptera att jag måste lägga delar av träningen på morgonen, exempelvis korta, lugna löppass eller core / sjukgymnastik, för att hinna med något annat än träning på kvällarna...

1 juni 2015

En hjälpande hand

Hela våren, eller i skornas fall hela vintern, har jag haft två saker på önskelistan för löpargrejor:

  • En vätskeväst att använda vid längre pass, över 1-1,5 timmar. 
  • Merrell Bare Access Ultra-skorna, som är anpassade för långa pass på asfalt.

Först funderade jag på Ultimate Direction's Ultra Vesta, men osäkerhet angående storleksangivelsen (fadäsen med Mio's mall för storlek på pulsklocka har gjort mig lite försiktigare) gjorde att jag avvaktade. En utflykt till en av mina favoritaffärer, Salomons outlet hos Freeport, och jag bestämde mig snabbt för att även favoritmärket för löparkläder fick tillgodose mitt behov även i kategorin vätskeväst - vem kan motstå en ljusblå väst i lagom storlek (S-Lab Advanced Skin 2), även om det råkar vara förra säsongens modell?

Och idag kom mina efterlängtade merrellskor, nummer fem i det aktiva löparskostallet, och nummer sju totalt, tror jag. Hur jag lyckades få hit skorna, som egentligen inte säljs i Europa, åtminstone inte i halvnummer (jag har hittat en e-handelsbutik som faktiskt säljer dem i helstorlekar på svenska marknaden), är en historia för sig. 

Historien började i höstas när jag såg att Merrell hade ett par skor för långlöpning på asfalt på sin amerikanska hemsida. Med 12 mm dämpning, mot 8 mm i modellerna Bare Access Arc och Bare Access Trail, måste dem passa mig perfekt, framförallt om jag ska orka springa längre sträckor som en halvmara eller till och med ett maraton. 

Efter många turer hit och dit, kontakter med olika e-handelssiter på båda sidor pölen och fysiska butiker, tvingades jag inse att skorna inte skulle gå att köpa på ett enkelt sätt. Ett tag funderade jag på att be om hjälp från kollegorna på kontoret i USA, eller be min svåger som skulle dit i maj försöka köpa ett par, eller boka en långweekend i New York City... men det blev ingetdera alternativet.

Det enkla sättet hade förstås varit att köpa ett par skor av ett annat märke, men eftersom jag är så nöjd med mina merrellskor bar det emot mycket att behöva göra det. Framförallt som jag redan köpt ett par alternativa skor och inte blivit riktigt nöjd (Asics Gel J33). Dessutom är det väldigt få som har nolldrop, mjuka och flexibla sulor som tillåter god kontakt med underlaget, och välbehövlig dämpning för fötter och kroppar som passerat 25-årsstrecket.  

Till slut kom de efterlängade Bare Access Ultra-skorna (i turkosgrönt!) ändå ända hem till mig, via ett långt brev om min löpning och löparhistoria till Merrells moderkoncern, Wolverine Worldwide, en hjälpande hand (både bokstavligt och bildligt) från Merrells nordiska försäljningsorganisation, och flera veckors otålig väntan. Skorna har redan varit ute på en 45 minuters premiärtur och de uppfyllde alla förväntningar :)

Så är jag fullt utrustad för långa löppass, och det är bara att sätta igen, vad väntar jag på?