26 januari 2015

Dubbelpass


Efter is kommer regn, regn, och mera regn eller hur? Gårdagens isgata hade i morse förvandlats till fläckvis is, och ikväll var isen i huvudsak borta. Fördelen med regnet är att isen regnar bort, men vattnet stod högt i varje tänkbar fördjupning i gatan. För den som inte ville ha hela rännstenen med sig hem var det bara att stanna hemma. Vilken tur att jag hann ut på ett dubbelpass i fredags kväll, annars hade jag legat nästan en vecka efter i löpträningsplanen, efter bara två veckor... I efterhand var det inte så smart att lägga in löpning den enda dag jag har bokat in en kvällskurs varje vecka fram till mitten av mars.

Dubbelpass i all ära, men när man gjort ett par stycken inser man varför de egentligen är tänkta att genomföras som enkelpass, dvs. någon har tänkt till... även om inte jag gjort det ;) Första passet var ett enkelt intervallpass med blå och gröna intervaller, dvs. nivå ett och två på en fyrgradig skala där intensiteten ökar med talet. Andra passet var ett recovery-pass i det gröna intervallet. Ingetdera passet var längre än 25 minuter, och ändå var benen väldigt glada när de fick komma hem.

Fördelen med träningsplanens pass är att jag måste hålla mig inom ett visst hastighetsintervall och att jag tvingas springa intervallpass - bra både för hastigheten och hälsan. Blå intervall, som inleder och avslutar varje löppass, är hopplöst långsamma men ger väldigt bra vadträning - nyttigt för den som tycker det är tråkigt att träna vader på gymet. Det som förvånar mest är hur det känns näst intill oöverstigligt jobbigt att efter avslutat pass fortsätta springa eller till och med öka hastigheten lite de sista minuterna hem.

25 januari 2015

Sköna söndag....

...eller?!?! Efter den senaste veckans hektiska schema skulle vi idag i lugn och ro göra månadens pappersexercis, laga en riktigt god söndagsmiddag och gå ut i det fina vintervädret med solsken. Det börjar med alla nätverksuppkopplingar krånglar, maken visar sig ha en släng av magsjuka och isbarken ligger tjock på trottoarer och gator.

Första försöket att genomföra dagens löppass slutade med att jag efter 20 meter vände tillbaka och bytte till mina icebugskor med dubbar, vilka jag nöjt införskaffade till halva priset förra vintern och aldrig fick tillfälle att testa då. Andra försöket tog mig hela vägen till närmsta brevlåda och ett varv runt kvarteret. Några försiktiga, trevande löpsteg och jag var tvungen att acceptera att det inte var bästa förutsättningar för ett intervallpass ute idag - det är visserligen nytt år, men att bryta något mer ben står inte på min önskelista för 2015.

Skornas karbiddubbar hjälpte mig visserligen att hålla mig på benen på isgatan, men att ha ett avslappnat, lätt och ledigt löpsteg var inte att tänka på. Snopet tvingades jag inse att jag återigen hamnar efter i mitt löpträningsprogram och satsa på några träningspass framför TV:n istället. Sjukgymnastik, en stunds core och ett kort yogapass som avslutning var alldeles lagom för att återse en gammal favorit, Grosse Pointe Blank. 

Nu håller jag tummarna för att maken och vädret blir bättre, samt att jag slipper magsjukan...

21 januari 2015

Årets första löparplan

Hela hösten (så mycket det nu blev av den med tanke på upphållet pga nyckelbensfrakturen) har jag använt Runkeepers app för att logga löprundorna. Fördelarna har varit 1) den funkar med iPhone och 2) jag har tagit upp bekantskapen med en tidigare kollega som också använder Runkeeper.

Något jag däremot saknat med Runkeepers app är att inte ha en träningsplan på det sätt jag hade i Adidas MiCoach-appen, dvs. gratis.... Intervallträning mm blir inte detsamma utan den struktur och ordning som träningsplanen ger för varje typ av pass. Apropå vikten av visualiering och att uppmärksamma det man åstadkommit, är det roligt att efter genomförd träningsplan kunna se att vad jag gjort, även om tiderna inte blir så bra som jag hade hoppats.

På vinst och förlust laddade jag ner MiCoach-appen igen för ett par veckor sen. Några dagars test av den på väg till / från jobbet osv. visade att GPS-mottagningen i appen var stabil, både med skärmen på och skärmen i viloläge. Så döm om min glädje när jag sen testade den på ett springpass, ihop med pulsbandet och det fortfarande funkade (efter att ha ominstallerat pulsbandet två-tre gånger ;)

Så nu har jag lagt upp en ny träningsplan på 12 veckor, för att återigen försöka nå målet om 10k @ 60 min. Om inte annat kan det vara bra att ha lite mer strukturerad träning för intervallpassen och nu under vintern. Den stora utmaningen blir att hinna med fyra löppass per vecka - denna vecka ligger jag redan ett pass efter, vilket imorgon kommer utökas till två pass efter. Om det är korta pass kanske jag kan kombinera två pass på en och samma dag, som jag gjorde i lördags.

Förhoppningen är att senare i vår kunna lägga upp en ny träningsplan för att klara distansen halvmara i början av hösten. Sen fattas bara en tävling att springa också... men i just det här fallet är det inte målet med planen, utan vägen fram till att kunna springa distansen. Och det enda man säkert vet med planer är att det inte blir som man tänkt sig...

PS. Löparklänningen är säkrad - Salomon började sin rea för ett par veckor sen, och efter två försök har jag fått rätt storlek. Nu är det bara vädret som fattas... DS.

20 januari 2015

Trött trött trött


Puhhh, det är bara två veckor sen jobbet började efter julledigheten och jag är redan helt slut! I fredags kväll bytte maken och jag roller i och med att jag somnade i soffan och han var vaken och tittade på filmen. Det tar ett tag att komma in i rytmen med tidig(are) kvällar och tidiga morgnar, eller kanske snarare i mitt fall, det tar ett tag innan jag ger upp försöken att anpassa mig ;)

Ikväll har jag haft några kollegor hemma på fördrink och tilltugg innan vi gick vidare till Hos Pelle (mycket god mat och sådär service fastän det inte var fullsatt). Det är faktiskt bara andra gången jag haft kollegor hemma, och förra gången var för två år sen, vilket kan ha något att göra med att alla våra renoveringen äntligen är färdiga... Det är så mycket roligare att bjuda hem folk när hemmet är enhetligt och ser ut som man vill istället för att befinna sig i ett halvt kaos eller mellan två renoveringsfaser :) 

De var bara här en dryg timma och bjöds på några sorters plockmat och mousserande vin, men ändå tog det sin lilla tid att planera och förbereda. Fast ska jag vara ärlig var den allmänna upprensningen med att flytta saker till sin rätta plats mer tidskrävande än matplaneringen och -lagningen. Det var verkligen trevligt, och tycktes uppskattat av alla. Utöver den tulpanbukett som inhandlades i helgen fick jag ikväll ytterligare två, och jag ser fram emot flera eftersom vi bara är i början av säsongen...

Tips på snittar:
  • Västerbottenostkex (recept från Ica) med rökt lax och dill, ev. toppade med löjromscrème fraiche
  • Knäckebrödsbitar (ex. Vilmas surdegsknäcke) med kräm på potatis, jordärtskockor och parmesanost toppade med färska räkor och dill.
  • Knäckesticks (ex. Leksands Tre kullor eller Vilmas knäckesticks) med pepparrotsfärskost och bresaola, ev. färska örter som dekoration.
  • Rostade tunnbrödsbitar (ex. Mörsjös tunnbrödskex) med svampstuvning (recept från Allt om mat och det går utmärkt med skogschampinjoner och portvin istället för kantareller och sherry) smaksatt med portvin / sherry och toppade med färsk timjan.

13 januari 2015

Veckoträning


Det är svårt att hinna med all träning jag vill göra - det finns ju så många roliga sorters träning :) Men som med allt annat tar träning tid, och jag vill helst bara ligga i soffan och softa - vilken tur att det går så bra att träna hemma med appar och yogamatta, samt att börja löprundan utanför dörren. Dessutom har sjukgymnasten sagt att "tja, du måste kanske inte göra övningarna varje dag, men fem gånger i veckan är att rekommendera" - och det är nästan inte alls "varje dag", eller?!?!? Och lika snabbt som sjukgymnasten yttrat denna rekommendation föll sjukgymnastiken in i kategorin "tråkig träning".

Så, för att få en hyfsat allsidig träning, och möjlighet att följa upp träningen veckovis, tog jag tillfället i akt att göra ett nytt excelblad med de enskilda målen i varsin kolumn och veckonumrering på raderna. Veckomålen är följande:

  • Totalt 4-5 träningspass:
    • 2 gymträningspass som tillsammans täcker rygg, bröst, axlar, armar och ben.
    • 3 löppass: Intervall, långlöpning / recovery run, "vanlig löpning". 
    • 1 pass TRX, core eller yoga
  • Utöver ovan, 4-5 sjukgymnastikpass så länge det behövs, vilket verkar kunna vara länge...

Löppassen ersätts strax av en ny träningsplan för löpningen, och då blir målet fyra löppass per vecka, vilket innebär att vissa dagar skulle behöva göra två "riktiga" träningspass, ex. ett löppass plus ett corepass (20 min) och kanske även ett sjukgymnastikpass (40 min). Puuhhh! 

Ett enkelt sätt att hålla motivationen uppe är att ha en pappersutskrift av excelbladet och markera i respektive målkolumn när passet har utförts. I slutet av veckan är det bara att summera och färgmarkera rönt-gult-rött utifrån hur väl jag uppfyllt målen - vilken lycka ;)

4 januari 2015

En god start


Året har börjat mycket bra, den vackra polkagrisrandiga amaryllisen slog ut, fullt med små godbitar från jul och nyår i kylskåpet och ett nyckelben som slutat värka så infernaliskt (även om det fortfarande värker lite). Nu är alla goda rester slut, men glädjande nog har förbättringen av nyckelbenet stått sig. Idag är det dag fyra, och även om jag inte vill ropa hej för tidigt, så är det en markant skillnad mot innan jag tog mina voltaren på nyårsafton. 

Kanske är nu knappt tre månaders mer eller mindre konstant värk över? Efter den första tiden har värken varit huvudsakligen när armen varit osupporterad, ex. vid promenad där armen får pendla fritt, eller när jag suttit och inte haft tillgång till kudde eller liknande att palla upp armen med. Vid dessa tillfällen har det känts som nyckelbenet inte riktigt suttit ihop, så det enda som hindrat gravitationen från att dra armen ner i marken, har varit musklerna, vilka då tänjts ut till max och sen lite till. 

Värken har suttit både i trapezius, muskelfästena vid nyckelbenet, och i själva brottpunkten (benet). Eftersom jag tidigt blev avrådd av vårdcentralens sjuksköterskor från att äta antiinflammatoriska läkemedel (vissa studier tyder på att dessa kan försena läkningsprocessen), tog jag huvudsakligen panodil under de få dagar jag åt värktabletter. Nu i efterhand kan jag bara spekulera i voltarentabletternas roll för värkens abrupta slut, och övergång till nästa fas i läkeprocessen.

Akutpersonalen sa att brutet nyckelben gör otroligt ont, men så ont har inte jag upplevt det - kanske har jag en hög smärttröskel. Däremot har ovetskapen om vad som orsakar och när den konstanta värken kan förväntas upphöra, nästan tagit kål på mig. Eller som maken sa, om du pratar om hur ont det gör med mig ett tiotal gånger om dagen, så innebär det att du tänker på det otaligt många gånger mer. Just för att slippa oron och ett par extra besök hos vårdcentralen hade jag uppskattat om ortopeden (eller någon av vårdcentralens läkare, även om dessa inte har imponerat), talat om för mig hur lång tid det är normalt att ha så kraftig värk och hur lång tid det kan ta om man har otur. Att konstant oroa sig tjänar ingen, varken individen eller samhället.

Bortsett från akutpersonalen har mitt förtroende för sjukvården inte direkt ökat. Planeringen av ortopedbesöken (Mölndals sjukhus) har varit kaosartade, minst sagt. Läkarna på akuten skickade en remiss till ortopeden för första besöket, och sa att jag skulle få en kallelse med posten. När det gått en vecka och ingen kallelse kommit, letade jag upp telefonnumret och ringde dem. Jodå, de såg att jag hade en remiss till dem, men något hade gått fel. En kallelse kommer ett par dagar senare, med besked att remiss till röntgen skickas separat. Den sistnämnda kommer dagen före ortopedbesöket och gäller röntgen hos Sahlgrenska en timma före besöket hos ortopeden i Mölndal - ca 20 min bilfärd emellan, om allt klaffar. Telefonsamtal igen, och löfte om att de kan klämma in mig samma tid fast på Mölndals sjukhus dagen därpå. 

Processen för nästa besök inleds bra, med kallelse i god tid och samma meddelande om att remiss till röntgen skickas separat. Dagen före besöket har jag ännu inte sett röken av en remiss till röntgen, vis av kaoset förra gången ringer jag ortopeden och frågar vad som hänt. En vänlig dam lovar kontrollera med ortopedavdelningen och återkomma, vilket hon gör och meddelar att jag ej ska röntgas. Dagen därpå, 40 minuter före besökstiden, ringer en sköterska från ortopeden och säger surt att jag vet väl att jag ska röntgas före besöket!! Vilken fullkomlig brist på respekt för andras tid och arbeten! Väl hos röntgen fick jag veta att detta är ett vanligt förekommande problem....

Totalt kan jag minnas ungefär en handfull läkare jag fått gott förtroende för, märk väl, ingen av dem allmänläkare hos vårdcentralen:

  • Allergiläkaren som hjälpte mig som barn, med många födoämnesallergier - före tiden med havreprodukter som mjölkersättning.
  • Företagsläkaren som såg till att jag fick en förklaring till allt ryggont och remiss till relevant specialistsjukvård.
  • De två kirurgerna som opererade mig. Här saknades ingen information - jag fick träffa den ena för undersökning före operationen och på uppföljningsbesök efter, informationsblad delades ut inför och efter operationen, liksom telefonnummer att ringa för kontakt med insatt, kunnig och vänlig sjuksköterska, samt tid för att i lugn och ro ställa allehanda frågor vid uppföljningsbesök. Så väl omhändertagen och välkommen med frågor och funderingar som jag kände mig där har jag aldrig upplevt någon annanstans inom sjukvården. Om det inte vore för att det var en jobbig process, skulle jag gärna välja dem varje gång jag behöver sjukvård!
  • De två akutläkarna som hjälpte mig höstas (dagen för olyckan, samt återbesök dagen efter pga fortsatt kraftigt illamående). Dag 2 fick jag även här med ett informationsblad för hjärnskakning, med vanliga symtom, ungefärlig tidsrymd för symtom och vid vilka symtom som man bör uppsöka läkarvård igen. Så enkelt och så betydelsefullt för att slippa oroa sig - jag är säker på att man kunde göra något liknande för nyckelbensbrott, som är tämligen vanliga.

För att återgå till nyckelbenet, som hela tiden har haft god rörlighet, börjar jag nu våga hoppas att min axel kan bli helt värkfri, och att jag kommer kunna göra det mesta som jag kunde göra förut igen. Däremot kommer axeln att bli något kortare (iofs säkert bara jag som ser), knölen kommer antagligen att bestå, och den lilla gropen som finns mellan nyckelben, hals och trapezius, kommer nog heller inte helt tillbaka. De sistnämnda är märkbara även för andra, men spelar mindre roll för mig, så länge funktionen är bra.

Till och med den lätta förkylning som också kom med årsskiftet, och hindrar mig från att ge mig ut och springa, är en lätt börda att bära, så länge nyckelbenet håller sig i schack. Nu ser jag fram emot att även den vita amaryllisen ska slå ut, och kanske en värkfri promenad på julrean imorgon?

1 januari 2015

Dagen efter

Få dagar inbjuder lika mycket till att göra absolut ingenting som nyårsdagen. Häromdagen kom en uppdatering av pizza-online-appen, med hänvisning till att deras mest intensiva dag stod runt hörnet, nyårsdagen. Även om vi inte ätit pizza idag, utan njutit av rester från gårdagen och mammas hemgravade lax från julen, har resten av dagen gått i dundagens tecken: Sovmorgon, total avsaknad av träning och sjukgymnastik, lång séjour i soffan framför TV:n. 

Två undantag har dock gjorts från dundagens grundprinciper: Maken har satt årets första fröer och jag har målat ännu en omgång (kanske den sista) fönsterbänkar. Planteringarna inkluderar en hel pluggbox padrones - om alla 49 (!!) fröerna tar sig har vi vårens och sommarens gå-bort-presenter ordnade... samt en liten drivbänkslåda med italienska blodapelsinfrön, frön från gul kiwi och några chilisorter (Carolina Reaper, Golden Dagger, Long Slim Jalapeno och Black Scorpion Toungue). Tomatsådden får vänta ytterligare någon månad.

Några enkla lärdomar från igår, varav vissa helt uppenbart tål att upprepas igen:

  • Hur utspädda med potatis jordärtskocksrätten än är, så blir man konstig i magen av dem.
  • För att få oxfilén lagom stekt i Beef Wellington, förgrädda köttbiten till 40-45 graders innertemperatur, ta ut, låt stektermometern sitta kvar i köttbiten, klä in i smördeg tillsammans med svamp och dijonsenap, och grädda färdigt till 55 grader innertemperatur (blodig). För att minska problemet med att köttsaften blöter upp smördegen, testa att pensla hela smördegen med uppvispad äggvita innan köttet och övriga ingredienser läggs på. 
  • Det är alltid en fördel att läsa hela receptet, även om jag skrivit det själv och tror jag kommer ihåg vad som står i det. Gäller särskilt rundeln av bakplåtspapper i botten av formen för moelleux au chocolat. Om detta ändå inte görs, men ex. kanterna klätts med bakplåtspapper, låt formarna stå en längre tid, 15-20 min, efter gräddningen, lossa bakelserna försiktigt med en bordskniv och håll tummarna att allt går bra.

Nyckelbenet är bättre idag, men jag har heller inte gjort något ansträngande, och dessutom särbehandlat armen så den haft stöd av kuddar, bord, etc. större delen av dagen. Kanske ska jag testa nyckelbenets status imorgon på en promenad, där armen får hänga utan stöd, vilket är den mest smärtframkallande av vardagsrörelserna. Oavsett blir det sjukgymnastik, och kanske ett corepass hemma. Löpningen får vänta någon dag eller så, eftersom jag har en lätt infektion i kroppen.