1,2 kg M&M's

Det var extrapris. Det var allt jag kunde säga till mitt försvar när jag i början av september kom hem med 1,2 kg M&Ms och strängt förmanade maken att han inte fick äta några av dem för jag ska ha dem till mitt pepparkakshus i jul.

Förra årets (eller egentligen årets, eftersom det gjordes precis efter nyår) upplaga höll på att sluta i gråt och tandagnisslan när jag efter att ha gjort färdigt takbeklädnaden till 70% upptäckte att de röda och gröna M&Ms inte skulle räcka. Needless to say tänker jag inte göra om samma misstag i år. Tacksamt nog är industrigodis extremt hållbart - dessa förväntas vara bäst före någon gång i mars 2017, och till dess ska väl även jag ha hunnit göra färdigt mitt pepparkakshus ;)

Konsten att hålla tätt....

För att lättare hinna med långpassen sprang jag hem från jobbet några gånger i höstas. Det finns två rutter hem där den långa är på ca 10 km och den andra trodde jag var på 7,5 km, vilket är en trevlig längd för mig.  Planen var att ta upp vanan i våras, men av olika orsaker blev det inte av, förrän nu. 

Således packade jag min fina löparryggsäck med löparkläder och skor, planerade klädseln i övrigt så jag skulle kunna ta hem delar av den och lämna kvar en del till nästa dag. I slutet av arbetsdagen bytte jag om, tog på mig hörlurarna med joggingspellistan och gav mig iväg på den som jag trodde, lagom långa turen hem. Det skulle senare visa sig att det var en betydligt kortare tur på 5,5 km, men tur var det med tanke på vad som väntade. 

Ofta brukar jag dricka dåligt på jobbet, så för att vara säker på att ha ordentligt med vätska för löpturen hade jag med mig en vätskeblåsa - ryggan har ett särskilt fack för detta närmst ryggen. Och för att kunna använda samma vätskeblåsa i två olika ryggsäckar har jag valt en från en tredjepartstillverkare, Platypus. Denna är konstruerad med påfyllningsöppningen längst ner...

Temperaturen var behaglig för kortärmat och kortbenat, men regnet hängde i luften och det kom några droppar då och då. Helt plötsligt märker jag hur det känns väldigt blött på baksidan av benet, och konstigt nog även i skorna. Så mycket regnade det ju inte och vinden om dessutom framifrån. Så egendomligt. 

En stund senare noterade jag att det är väldigt blött om rumpan. Det kändes inte alls bra . Allehanda tankar på vad som kunde ha hänt for genom huvudet - ingen av dem trevliga och alla varianter på att någon kroppsfunktion inte var som den skulle. Fast borde jag inte ha märkt något tidigare i så fall? Och vid närmre eftertanke, var inte tröjan blöt i ryggslutet också - då kunde det väl inte vara något med magen?

Mysteriet fick en helt odramatisk upplösning när jag undersökte ryggsäcken - jodå, vätskeblåsans förslutning, som är en gängad variant med dryckesslangen i, hade gått upp. Antingen hade jag inte skruvat åt den ordentligt, eller så hade den gängat upp sig av allt skumpande mot min rygg. Så jag antar att det finns en anledning till att de flesta vätskeblåsor har sin förslutning högst upp, precis strax nedanför upphängningsanordningen. 

Så, jag lärde mig något om vikten av att skruva åt korken ordentligt (om jag inte redan visste det), och fick samtidigt ett gott skratt som fotot visar - någon behöver uppdatera sina stavningskunskaper, men jag hoppas det inte är jag ;)

Julklapp: Nya hörlurar

Mina trogna Bose in-ear sportlurar har börjat ge upp, rättare sagt, volymkontrollen funkar stokastiskt, även om ljudet fortfarande funkar bra. Men prylfantasten var ändå sugen på nya lurar för löppassen, så när Spotify gav sina betalande kunder möjlighet att köpa Urbanears Plattan ADV wireless för halva priset var jag inte sen att nappa på erbjudandet. Det blev en väldigt trevlig julklapp från mina föräldrar :) 

Fördelarna med dessa on-ear lurar är att bandet som går runt huvudskenan kan tas av och tvättas samtidigt som öronmuffarna kan torkas av. Det stora dragplåstret är förstås att slippa sladden till telefonen - allt går via bluetooth. Dessutom kan både volym, start, stopp, framåt- och bakåtspolning liksom samtal styras via touch-funktion direkt på hörlurarna medan telefonen ligger tryggt i fickan. 

Häromdagen var det dags för första testet. Ljudet funkade bra, volymknapparna likaså och de satt bra utanpå mössan. Trots att det som sagt går att tvätta huvudbandet är jag lite fundersam på hur det ska gå i sommar - nu på vintern blir inte ens jag blir supersvettig om huvudet på löppassen nu. Så, allt gick bra, både löpningen och lyssnandet på en ljudbok (! jag som aldrig lyssnar på sådana annars), ända fram till slutet på rundan....

Under nedvarvningen fick jag för mig att ringa maken, som gett sig iväg till gymmet, och stämma av vem som skulle stanna vid närbutiken på vägen hem. Det var kallt och jag ville inte ta av mig vantarna, så jag beslutade mig för att göra ett flerfaktortest, dvs. testa både Siri och hörlurarna samtidigt. Sagt och gjort, upp med telefonen ur fickan, väcka Siri och be den ringa till maken.

Redan när jag sa makens namn, ringde en liten varningsklocka i huvudet - hade jag lagt in en av hantverkarna som hjälpte oss med köket för 4 år sedan under hans profession eller förnamn, som råkar vara detsamma som makens? Blixtsnabbt kom svaret - jag hade lagt honom under hans förnamn och maken under sitt formella namn, vilket innebar att endast hantverkaren kom upp i Siris lista. Inga stort problem i sig, förrän jag försökte få henne att göra om sökningen och misslyckades kapitalt. Istället ringde hon nu upp hantverkaren!!

Febrilt försökte jag trycka bort samtalet (vantarna är fortfarande på) men eftersom jag har hörlurarna på kommer en lista med ljudoutput-källor upp istället för knappen för att lägga på... Till slut lyckas jag få av vantarna, i panik trycka på någon ljudkälla och sen lägga på innan någon svarar. Och eftersom det är en så duktig och ordentlig hantverkare ringer han förstås upp eftersom han inte hann svara....

Fast, i alla fall, hörlurarna funkade ju bra ;)

Adventskaleder

Det tidigare inlägget om advent var inte helt sanningsenligt - först ut av julförberedelserna var införskaffandet av årets julkalendrar. Maken har varje år sen vi träffades fått en chokladjulkalender, och på senare år har utbudet förbättrats markant - från lågkvalitetskalendern för 19,90kr till de senaste årens varianter med mörk choklad eller till och med tryfflar från någon av stans chocolatiers.

Däremot har jag inte fått en julkalender varje år - helt uppriktigt har jag inte varit så intresserad. Förra året köpte vi en på Freeport, några dagar in i december när priserna på dem föga förvånande sjunkit drastiskt. Som vuxen går det ju bra, och chokladen är ju precis lika god oavsett om kalendern inhandlas före decembers början, eller en bit in i månaden. Men jag kan tänka mig att det som barn skulle vara svårt att förstå de vuxnas argumentation om priser, julens kommersialisering, hållbarhet och "det går lika bra.." ;)

I år fick maken sin sedvanliga chokladkalender, denna gång Valrhonas, medan jag, som gillar både choklad och lakrits fick den både för ögat och gommen tilltalande lakritskalendern från Johan Bülow :) innehållandes diverse smakprov ur deras ordinarie sortiment. Årets jullakrits är guld (hallon, vit choklad och sötlakrits), silver (mint, mörk choklad, saltlakrits) och brons (dulce de leche, halvmörk choklad, saltlakrits). Till min stora förvåning är dulce de leche-varianten min tvåa - mint och mörk choklad är alltid en given etta ;) - imponerande välbalanserade smakkombinationer!

Premiärrunda: Vätskeväst

Efter att ha tillbringat större delen av den fina sommardagen inomhus förberedde jag mig för ett dubbelpass - kort och lugn löprunda som skulle avslutas med ett pass på gymmet. Maken bestämde sig för att vara osolidarisk och gå direkt till gymmet - till hans försvar så erbjöd han sig att ta med mina gymsaker, men jag kom på en bättre lösning - det var dags att testa vätskevästen (Salomon S-Lab Adv Skin).

Alla som haft förmånen att få ett par nya skor vet att man aldrig tar nya skor på en långpromenad eller på en lång och viktig dag på jobbet. Nya skor måste gås in först, till en början i korta perioder och sedan längre stunder. Samma sak gäller löparskor och annan utrustning. Även om det kändes fånigt - på gränsen till ett "awkward moment" - att ta vätskevästen på en 30 minuters löptur var det värt det.

När västen var packad med lagom mycket saker satt den riktigt bra på ryggen och märktes knappt av alls. Skillnaden mot en ryggsäck, hur liten och smidig den än må vara, var markant. Där ryggsäcken hamnar i otakt och blir ett hinder i löpningen var vätskevästen följsam och smidig, helt integrerad med överkroppen. Det kändes riktigt bra... de första 15 minuterna.

Sen fick jag uppleva det alla långdistanslöpare berättar om, dvs. "chafing" - skavande - på insidan av höger överarm. Det var bara femton minuter kvar av löppasset, och ändå hann det bli ett 3 centimeter långt rött streck på armen. Hur är det möjligt? En närmare studie av västens utformning vid skavet visar att det är meshtyget och/eller bankantningen i armhålets underdel som skaver. Funderar på att sy dit en lapp i mjuk fleece eller likande, alternativt skaffa t-shirts med längre ärm - tänk att det alltid finns något nytt att sätta på önskelistan ;)

Gymmet hade dessutom stängt, så det fick bli ett corepass och sjukgymnastik hemma istället med fönstret på vid gavel så sommarvärmen kunde svalka - underbart!

"Who the f--- is Alice?"

... aka Alla hjärtans dag när allt blev svart.

Vi hade vänner på middag igår. Förra gången vi träffade dem pratade vi minnen och 80-90-talets skidresor till Alperna (vem minns inte after-ski-klassikern som lånat sin titel till detta inlägg?), och eftersom vi alla är väldigt matintresserade övergick samtalet mer och mer till matkultur i Alperna än skidåkning. Det kom snart fram att alla inte ätit fondue och raclette. Eftersom vi råkar ha både fonduegryta och raclettejärn - bortsett från riskokare och fritös har vi verkligen ALLA onödiga köksapparater som går att uppbringa - bestämde vi att nästa gång skulle vi äta just detta.

Och "nästa gång" inföll således igår. Med raclette och fondue handlar det mer om att skiva och skära i bitar än laga mat i vanlig bemärkelse och det mesta lagas gemensamt vid bordet. Den som läst bloggen tidigare minns kanske att maken övertalade mig att göra hemgjord bearnaise i höstas, vilket skulle vara perfekt som en av såserna till fondueköttet. Sagt och gjort, vi bestämde oss för att lägga matlagningskrutet på såsen. 

För att ha tid att laga såsen i lugn och ro gjorde vi klart det mesta på fredagen och lördags-förmiddagen. Några ärenden och sen var det dags att göra såsen. Receptet följdes noggrannt - fonden kokades, äggulorna rördes i, värmdes i vattenbad och koagularade och sen kom det kritiska momentet, att tillsätta ett halvt kilo smält smör... och naturligtvis skar den sig, och naturligtvis ville den inte blanda sig ordentligt med smöret sen, oavsett hur många räddningsplankor i form av ljummet vatten och mixer, vi använde. 

Nästa överraskning var att raclettejärnet, med 14 år på nacken och sparsamt använt, gjort sin sista grillning. Två försök, två olika eluttag, kopplade till varsin säkring och samma resultat - totalt mörker.... Tack och lov var våra vänner mycket förstående och vänliga - såsen smakade gott, men var alldeles för rinnig för att, efter en natt i kylskåpet, ha stelnat lite och blivit riktigt fint krämig... kanske skulle vi bjudit hit dem å en repris ikväll ;) och istället för raclette blev det stekt ost med ugnsgrillade champinjoner och aubergineskivor.

Efterrätten bjöd i alla fall inte på några överraskningar, utan fortlöpte som planerat: Red Velvet Cupcakes från Jamie's America, dekorerad med mjuka silverpärlor ovanpå färskostkräm färgad av rosa och rödgelefärg, samt mascarponekräm naturligt färgsatt med blåbär till. Inte för att det senare behövdes, men det blev så fint färgmässigt, och det var ju Alla hjärtans dag :) 

Färskostkrämen av philadelphiaost var på gränsen till för lös för att hålla den spritsade formen någon längre stund, så jag funderar på att experimentera med philadelphiaost, mascarpone och smör för att få den perfekta konsistensen och smaken för snygg spritsning. Kanske kan nästa veckas tårtbak till jobbfikat utgöra en bra testplattform?

Kom-ihåg till nästa jul

Det är inte bara Göteborg som stoltserar med vackra morgnar - så här fint var det på något nordligare breddgrad dagen efter julhelgen. Den sortens vackra vita väder som vi sällan ser här. När vi kom tillbaka till Göteborg efter julhelgen möttes vi av 8 minusgrader och sedvanligt oplogade, men rikligt saltade gator, med isbark och snömodd som följd. Tack och lov för fyrhjulsdrift och dagens blidväder!

Alla julförberedelser som inte hunnits med tidigare skulle göras förra måndagen, ex. att skicka alla julkort - det var med andra ord inte den idealiska dagen att spendera en extra timme att leta efter pyssellådan. Samtidigt var det några saker som överraskade när vi kom hem efter julfirande på annan ort. Min förhoppning är att jag ska komma ihåg att titta på följande minneslista nästa år:

1. Pyssellådan med alla stämplar, stämpeldynor, lack och lacksigill, presentsnören, specialpennor, de snygga julklappsetiketterna osv. står inte där jag logiskt sett tror att den står (vid andra skrivpapper och julkort), utan i köket, högst upp i överskåpet ovanför kylskåpet.
2. Batteriljusslingorna har timer, lyser i sex timmar och går sen på samma tid varje dag. Det är alltså ingen egendomlig "inbrottstjuv" som har låst upp dörren, stängt av larmet, tänt ljusslingorna, slagit på larmet, låst dörren och gått igen utan att ta något av värde. Till vårt försvar är dessa ljusslingor nyinköpta för året och det stod inte tydligt på lådan de kom i (eller så läste vi inte instruktionen ;)
3. Om någon kom ihåg att stänga av vattnet till tvättmaskinen innan vi åkte, måste vattnet också slås på innan tvättmaskinen körs igång. Tekniskt sett inte nödvändigt - maskinen går igång ändå, men ska tvätten bli ren, vilket naturligtvis är syftet med att alls sätta igång tvättmaskinen, måste vattnet slås på.
4. Överarbeta inte lussebullsdegen, se föregående inlägg...

Nu är ska jag bara komma ihåg att läsa detta nästa jul....

Lussebullar med förhinder...

... eller mysteriet med degen som föll sönder...

Hittills har det bara blivit en omgång lussebullar, så idag skulle jag baka en omgång till. Döm om min irritation när även denna "bryter" och faller sönder. Lite googlande ger vid handen att det antagligen beror på överarbetning av degen, dvs. för mycket och för lite skämmer det mesta och så även denna gång. I min ambition att arbeta degen ordentligt - vilket jag inte brukar göra - har maskinen fått köra på högsta hastighet i kanske 10 min. Detta i kombination med ekologiskt mjöl var tydligen inte alls bra eftersom dessa mjöler inte tål lika kraftig knådning som icke-ekologiska varianter.

Så nu står jag här med ännu en deg att hälla ut, och konstaterar lite sorgset att "if it ain't broken, don't fix it" gäller även för lussebullar. Istället för att bli nedstämd över att utveckling och försök att förnya sig inte lönar sig, försöker jag tänka positivt: Den som inte testar, lär sig inget nytt.

Addendum: Kvällens coreträning byttes mot lussebak, och nu var det inte bara hemmets försörjning av lussebullar som stod på spel, utan hela mitt rykte som hemmabagare. Och nu, halv elva på kvällen, tre dagar efter julhelgen, är lussebullarna äntligen klara, och precis sådär gyllene, luftiga och lätta som de ska vara, med krispig yta, mjukt och saftigt inkråm som fjädrar när jag trycker på dem. Maken är ovanligt tystlåten, och tuggar belåtet på sin fjärde bulle, eller är det hans femte? Ibland är lycka något så enkelt som gult, saffransdoftande vetebröd :)

Svamputflykt i stan

Vi måste vara i särklass världens sämsta svampplockare... Inte för att det gör något, vi har väl andra kvaliteter (hoppas jag!), men ändå...

Stärkta av den, med våra mått mätt, lyckade svamputflykten i de forna hemtrakterna för några veckor sen, gjorde vi ett nytt försök att plocka svamp i göteborgsområdet. Jag hade fått för mig att det kunde vara bra svamptrakter utmed riksväg 40, t ex upp mot Partille eller längs gamla boråsvägen. Sagt och gjort, vi gav oss iväg.

En kort avstickare mot Partille Golfklubb och det var bebyggt överallt, nästan som att befinna sig mitt inne i stan. Inte den minsta tillstymmelse till lantlighet och fin blandskog. Vi fortsatte inåt landet och efter någon timmas körning (!) var vi äntligen i ett område som åtminstone inte var helt bebyggt. Nackdelen var att vi var i princip omgivna av tallskog och det var lika svårt att hitta parkering som inne i stan en lördagseftermiddag.

Till slut hittade vi några svampar som såg trevliga ut, och efter en stunds irrande för att få bättre mobiltäckning och kunna ladda ner svampguiden-appen slöt vi oss till att det var nog ätliga svampar, Sotvaxskivling och Blek ostronmussling. De betecknades till och med som mycket goda i appen. Vi beslöt oss för att åka vidare och ta med dem hem.

Vid det här laget hade vi varit iväg i några timmar, och jag som dels alltid blir sömnig så fort jag sätter mig i en bil och dels aldrig känner mig riktigt bekväm i skogen, började känna att det kanske räckte. Det var heller inte så lätt att hitta lämpliga ställen i skogen med bra bilparkering ;) Ett sista ryck på en brant slänt med träd, stubbar och stenar, där vi hittade mer Blek ostronmussling och sen fick det vara nog. 

Väl hemma tittade vi igen på svamparna och i appen och på nätet och det vi kommit fram till i skogen verkade stämma, men ändå, tänk om vi hade tagit fel, eller om appen hade missat att skriva ut förväxlingssvampar för dessa. Efter ett par veckors torkning på en bricka i köket åkte de ut till slut. Det var ju ändå varken kantareller, trattisar eller Karl Johan... 

Nu har det regnat ordentligt, och jag har set trattkantareller i butiken. Maken har pratat om att kanske är det bättre svampmarker strax söder om stan. Kanske skulle vi göra ett sista försök att hitta någon av våra favoriter här i närheten?

Mayview Maersk

Kvällens springtur upp på Älvsborgsbron var nog årets bästa runda hittills. Benen var pigga, kondisen var bra, och det första som sa ifrån var fötternas trampdynor. Merrell Ascend Glove GTX har lite mindre dämpning än Merrell Bare Access Arc 3, som jag brukar ha för längre rundor och kanske märkte fötterna det idag. Tiden var långt ifrån 10km på 60 minuter, men det gick fortare på hemvägen. När jag kom hem fanns det fortfarande energi och kraft i benen, så det känns som det går åt rätt håll.

Vädret var lagom varmt, nästan vindstilla och soligt, trots att appen på seneftermiddagen utlovade regn under kvällen. Vyn från bron med en brandgul solnedgång över västra Hisingen och Mayview Maersk i hamnen, var som vanligt fantastisk. Och så många joggare som var ute! Gissningsvis är det inte bara jag som vill passa på och komma ut en så här fin sensommarkväll. 

Det var nära att det inte blev någon springtur ikväll eftersom det blev en extra sväng till kontoret. När jag plockat på mig en ansenlig mängd varor i mataffären på vägen hem, upptäckte jag att plånboken saknades - kvarglömd på jobbet. Tur att jag bett maken komma ner och hjälpa till att bära hem maten, så han fick lösa ut mig. Sen var det bara att bita i det sura äpplet och åka och hämta plånboken. 

Fröken Snubbelfot

Idag var det dags för ett "återfall" - platt fall mitt på övergångsstället :-( Det var nästan så jag vände hem igen istället för att fortsätta uppvärmningsjoggningen till gymet. Inte för att jag slog mig, utan bara för att hela kroppen är så trött... Medellång springtur igår kväll och sen skrivbordsarbete hemma, fullspäckad dag på jobbet och sen mer skrivbordsarbete hemma ikväll.

Nåja, inga synliga eller fysiskt kännbara skador, bara fåfängan som fick sig en törn. Maken var några meter framför (som vanligt, grrrr) och ett gäng vänliga människor på andra sidan frågade hur det gick. Det är lätt att hitta möjliga orsaker: Ouppmärksamhet, trötta vrister efter gårdagens löpning, (o)lämpligheten i att springa upp och ner på trottorkanter, gatsten och ojämnheter i gatan med Merrell Pace Glove, att maken alltid befinner sig några meter framför på våra springturer den här våren, osv. Naturligtvis hjälper det inte att skorna irriterande nog är aningen stora ;-)

Väl på gymet kändes det ganska bra och efter att ha insett att det inte blir tre pass där i veckan testade jag idag att köra några övningar på större muskelgrupper / träna igenom hela kroppen i ett svep. Det gick sådär - när klockan börjar dra sig mot halv nio en vardagskväll och arbete väntar hemma, tryter motivationen snabbt... 

Säsongens nyförvärv

Den observante noterade säkert att sko nr 2 från vänster i inlägget om vårens laguppställning varken har visats eller omnämnts tidigare på bloggen... Min pappa frågade i påskas först om jag hade några nya löparskor, och sen den (nästan) förbjudna frågan "Hur många löparskor har du nu egentligen?". Just då hade jag inga nya löparskor, även om dessa var beställda och på väg. Den som läste inlägget om vårens laguppställning kan snabbt räkna ut hur många löparskor jag är uppe i, och då saknas ett eller två par som inte ens finns med i reservlaget.

Premiärturen med de nya skorna företogs i det fina sommarvädret förra helgen. Tanken var att ta en normallång runda eftersom jag förvisso sprungit två korta pass i veckan, men dessförinnan haft ett längre uppehåll. Nu blir det som bekant inte alltid (sällan!) som man tänkt sig, framförallt inte när maken följer med på löprundan... När jag tyckte det var lagom att börja vända hemåt, fortsatte han glatt på inslagen väg. Eftersom han var 10-15 meter framför mig och i finfin form denna dag, till skillnad från mig som huffade och puffade i takt med varje steg, fick jag hålla god min och följa efter - awkward!

Skorna var precis lika sköna som GoreTex-varianten, men lite lättare och något mer ventilerade för att passa sommarväder.

Awkward moments... igen

På något sätt hade jag förväntat mig att jag kommit förbi åldern för "awkward moments", men icke. Häromdagen var det åter dags när jag gått till möbelaffären för att köpa en krokrad till den nyrenoverade hallen, och istället kom hem med en stor och otymplig cementkruka. 

Först slog beslutsångesten till i full styrka - det finns ju väldigt många snygga krokrader nuförtiden. En personlig favorit är Eames "Hang-it-all" med flörtkuleliknande krokar i uppiggande kulörer, men det som ser snyggt ut rent generellt är inte alltid vad som är bäst lämpat i den aktuella situationen. 

Ganska snabbt insåg jag att det inte gick att ta beslutet just då, framförallt inte som maken och jag efter en del diskussioner - det här är absolut ett av livets stora beslut ;-) kommit överens om en viss krokrad, och att då komma hem med en helt annan utan förvarning...

Däremot fick jag syn på en snygg kruka som kunde passa vinrankorna vi fick av goda vänner för några veckor sen. Ett snabbt MMS med bild på den till maken och saken var klar - närmsta timman fylldes sen snabbt av awkward moments:

• Awkward moment 1: Att promenera 10-15 minuter i svag uppförsbacke, mitt i lördagsfolkvimlet med en "gigantisk" cementkruka i famnen. Det märktes snabbt att jag inte varit på gymet på väldigt länge. Mycket irriterande att sen komma hem och inte få den minsta sympati av maken, som glatt säger att "jamen så tung var den ju inte." GRRRR.....
• Awkward moment 2: Ungefär halvvägs hem insåg jag dessutom att vi antagligen behövde två krukor, eftersom det är två vinrankor. 
• Awkward moment 3: Efter en stunds funderande fram och tillbaka hemma bestämde vi oss för en annan variant med kruka och spaljé i ett till vinrankorna och behovet av cementkrukan var inte längre lika stort.

Helt bortkastat var dock inte inköpet, krukan kommer få en bra plats i hallen, bara vi kan hitta en lämplig krukväxt som klarar en relativt mörk plats.

Awkward moments

En dag fylld av sk "awkward moments":

• Awkward moment 1: När jag i morse, efter att ha gått nerför alla trapporna i klumpiga gummistövlar (av den rejäla tretornsorten snarare än de moderiktiga Hunter), upptäckte att det inte regnade utan bara var en extremt tjock dimma och hög luftfuktighet.
• Awkward moment 2: När jag kom ut från kontoret till strålande solsken och 12-14 grader plus, fortfarande i rejäla gummistövlar mer lämpade för skogspromenader och storm...
• Awkward moment 3: När jag snubblade på trottoarkanten vid den välfyllda hållplatsen och nästan ramlade på alla 4, vore det inte för en man som ledde sin cykel precis framför.

Som tur var avlöpte springrundan utan problem, mer än att kroppen var extremt tung och ovillig att springa. Att ta den lilla extrasvängen på slutet som gjorde att det blev nästan 6 km krävde nästan omänsklig viljestyrka.... Det märks att våren är här och Göteborgsvarvet närmar sig - idag mötte jag så många andra joggare att jag tappade räkningen.