Veckoträning

Det är svårt att hinna med all träning jag vill göra - det finns ju så många roliga sorters träning :) Men som med allt annat tar träning tid, och jag vill helst bara ligga i soffan och softa - vilken tur att det går så bra att träna hemma med appar och yogamatta, samt att börja löprundan utanför dörren. Dessutom har sjukgymnasten sagt att "tja, du måste kanske inte göra övningarna varje dag, men fem gånger i veckan är att rekommendera" - och det är nästan inte alls "varje dag", eller?!?!? Och lika snabbt som sjukgymnasten yttrat denna rekommendation föll sjukgymnastiken in i kategorin "tråkig träning".

Så, för att få en hyfsat allsidig träning, och möjlighet att följa upp träningen veckovis, tog jag tillfället i akt att göra ett nytt excelblad med de enskilda målen i varsin kolumn och veckonumrering på raderna. Veckomålen är följande:

• Totalt 4-5 träningspass:
• 2 gymträningspass som tillsammans täcker rygg, bröst, axlar, armar och ben.
• 3 löppass: Intervall, långlöpning / recovery run, "vanlig löpning". 
• 1 pass TRX, core eller yoga
• Utöver ovan, 4-5 sjukgymnastikpass så länge det behövs, vilket verkar kunna vara länge...

Löppassen ersätts strax av en ny träningsplan för löpningen, och då blir målet fyra löppass per vecka, vilket innebär att vissa dagar skulle behöva göra två "riktiga" träningspass, ex. ett löppass plus ett corepass (20 min) och kanske även ett sjukgymnastikpass (40 min). Puuhhh! 

Ett enkelt sätt att hålla motivationen uppe är att ha en pappersutskrift av excelbladet och markera i respektive målkolumn när passet har utförts. I slutet av veckan är det bara att summera och färgmarkera rönt-gult-rött utifrån hur väl jag uppfyllt målen - vilken lycka ;)

En god start

Året har börjat mycket bra, den vackra polkagrisrandiga amaryllisen slog ut, fullt med små godbitar från jul och nyår i kylskåpet och ett nyckelben som slutat värka så infernaliskt (även om det fortfarande värker lite). Nu är alla goda rester slut, men glädjande nog har förbättringen av nyckelbenet stått sig. Idag är det dag fyra, och även om jag inte vill ropa hej för tidigt, så är det en markant skillnad mot innan jag tog mina voltaren på nyårsafton. 

Kanske är nu knappt tre månaders mer eller mindre konstant värk över? Efter den första tiden har värken varit huvudsakligen när armen varit osupporterad, ex. vid promenad där armen får pendla fritt, eller när jag suttit och inte haft tillgång till kudde eller liknande att palla upp armen med. Vid dessa tillfällen har det känts som nyckelbenet inte riktigt suttit ihop, så det enda som hindrat gravitationen från att dra armen ner i marken, har varit musklerna, vilka då tänjts ut till max och sen lite till. 

Värken har suttit både i trapezius, muskelfästena vid nyckelbenet, och i själva brottpunkten (benet). Eftersom jag tidigt blev avrådd av vårdcentralens sjuksköterskor från att äta antiinflammatoriska läkemedel (vissa studier tyder på att dessa kan försena läkningsprocessen), tog jag huvudsakligen panodil under de få dagar jag åt värktabletter. Nu i efterhand kan jag bara spekulera i voltarentabletternas roll för värkens abrupta slut, och övergång till nästa fas i läkeprocessen.

Akutpersonalen sa att brutet nyckelben gör otroligt ont, men så ont har inte jag upplevt det - kanske har jag en hög smärttröskel. Däremot har ovetskapen om vad som orsakar och när den konstanta värken kan förväntas upphöra, nästan tagit kål på mig. Eller som maken sa, om du pratar om hur ont det gör med mig ett tiotal gånger om dagen, så innebär det att du tänker på det otaligt många gånger mer. Just för att slippa oron och ett par extra besök hos vårdcentralen hade jag uppskattat om ortopeden (eller någon av vårdcentralens läkare, även om dessa inte har imponerat), talat om för mig hur lång tid det är normalt att ha så kraftig värk och hur lång tid det kan ta om man har otur. Att konstant oroa sig tjänar ingen, varken individen eller samhället.

Bortsett från akutpersonalen har mitt förtroende för sjukvården inte direkt ökat. Planeringen av ortopedbesöken (Mölndals sjukhus) har varit kaosartade, minst sagt. Läkarna på akuten skickade en remiss till ortopeden för första besöket, och sa att jag skulle få en kallelse med posten. När det gått en vecka och ingen kallelse kommit, letade jag upp telefonnumret och ringde dem. Jodå, de såg att jag hade en remiss till dem, men något hade gått fel. En kallelse kommer ett par dagar senare, med besked att remiss till röntgen skickas separat. Den sistnämnda kommer dagen före ortopedbesöket och gäller röntgen hos Sahlgrenska en timma före besöket hos ortopeden i Mölndal - ca 20 min bilfärd emellan, om allt klaffar. Telefonsamtal igen, och löfte om att de kan klämma in mig samma tid fast på Mölndals sjukhus dagen därpå. 

Processen för nästa besök inleds bra, med kallelse i god tid och samma meddelande om att remiss till röntgen skickas separat. Dagen före besöket har jag ännu inte sett röken av en remiss till röntgen, vis av kaoset förra gången ringer jag ortopeden och frågar vad som hänt. En vänlig dam lovar kontrollera med ortopedavdelningen och återkomma, vilket hon gör och meddelar att jag ej ska röntgas. Dagen därpå, 40 minuter före besökstiden, ringer en sköterska från ortopeden och säger surt att jag vet väl att jag ska röntgas före besöket!! Vilken fullkomlig brist på respekt för andras tid och arbeten! Väl hos röntgen fick jag veta att detta är ett vanligt förekommande problem....

Totalt kan jag minnas ungefär en handfull läkare jag fått gott förtroende för, märk väl, ingen av dem allmänläkare hos vårdcentralen:

• Allergiläkaren som hjälpte mig som barn, med många födoämnesallergier - före tiden med havreprodukter som mjölkersättning.
• Företagsläkaren som såg till att jag fick en förklaring till allt ryggont och remiss till relevant specialistsjukvård.
• De två kirurgerna som opererade mig. Här saknades ingen information - jag fick träffa den ena för undersökning före operationen och på uppföljningsbesök efter, informationsblad delades ut inför och efter operationen, liksom telefonnummer att ringa för kontakt med insatt, kunnig och vänlig sjuksköterska, samt tid för att i lugn och ro ställa allehanda frågor vid uppföljningsbesök. Så väl omhändertagen och välkommen med frågor och funderingar som jag kände mig där har jag aldrig upplevt någon annanstans inom sjukvården. Om det inte vore för att det var en jobbig process, skulle jag gärna välja dem varje gång jag behöver sjukvård!
• De två akutläkarna som hjälpte mig höstas (dagen för olyckan, samt återbesök dagen efter pga fortsatt kraftigt illamående). Dag 2 fick jag även här med ett informationsblad för hjärnskakning, med vanliga symtom, ungefärlig tidsrymd för symtom och vid vilka symtom som man bör uppsöka läkarvård igen. Så enkelt och så betydelsefullt för att slippa oroa sig - jag är säker på att man kunde göra något liknande för nyckelbensbrott, som är tämligen vanliga.

För att återgå till nyckelbenet, som hela tiden har haft god rörlighet, börjar jag nu våga hoppas att min axel kan bli helt värkfri, och att jag kommer kunna göra det mesta som jag kunde göra förut igen. Däremot kommer axeln att bli något kortare (iofs säkert bara jag som ser), knölen kommer antagligen att bestå, och den lilla gropen som finns mellan nyckelben, hals och trapezius, kommer nog heller inte helt tillbaka. De sistnämnda är märkbara även för andra, men spelar mindre roll för mig, så länge funktionen är bra.

Till och med den lätta förkylning som också kom med årsskiftet, och hindrar mig från att ge mig ut och springa, är en lätt börda att bära, så länge nyckelbenet håller sig i schack. Nu ser jag fram emot att även den vita amaryllisen ska slå ut, och kanske en värkfri promenad på julrean imorgon?

Varannan vecka

Så här 8-9 veckor efter olyckan noterar jag att läkningen av nyckelbenet har följt en tydlig varannan-vecka-trend. Varannan vecka med märkbara framsteg och varannan vecka status quo. Mest märkbara framsteg gjordes förstås i början:

• Första veckan: Den enorma svullnaden kring nyckelbenet och axeln gick ner markant. 
• Andra veckan: Den stora knölen vid "brottsplatsen" på nyckelbenet gjorde sin debut. 
• Tredje veckan: Axelsvullnaden var nästan borta och knölen växte....
• Fjärde veckan: Kunde vara utan mitellan tidvis. 
• Femte veckan: Tillbaka på kontoret med stöd för armen på skrivbordet, på armstödet, på mötesbordet och mitellan.
• Sjätte veckan: Blåmärket vid axeln försvann. Knölen är "enorm".
• Därefter: Fortsatt ömt i och kring knölen, samt spänningar i trapezius och musklerna vid / på skulderbladet. Viss stelhet och begränsningar i armens rörelsemönster. Fortfarande svårt att dra på/av tröjor över huvudet.

Senaste veckorna har det varit frustrerande mycket status quo och nyckelbenet verkar ha läkt ihop i en position som innebär att axeln är lätt framskjuten, vilket resulterar i ett utskjutande skulderblad som värker varje kväll, gör kortaste bilresa mycket obekväm och omöjliggör vissa vanliga rygg- och bröstövningar på gymmet. Dessutom har vänsterarmen blivit kortare / når kortare än tidigare (gissar att avståndet ytteraxel-hals har ändrats), vilket märks vid uppsträckta armar :( Nästa steg är ett besök hos vårdcentralen för att se vad som kan göras åt det.

Ett stort glädjeämne är dock att yrseln ("kristallsjukan") äntligen är botad - bekräftad under ett 20-minuters corepass i helgen. Tacksam för att min kollega tipsade om denna åkomma som förklaring till min känsla av att allt snurrade (ungefär som vid kraftig berusning) så fort jag la mig ner. När yrseln inte gått över efter 7 veckor, letade jag upp Fungera, som har sjukgymnaster specialiserade på just kristallsjukan. Trevligt, empatiskt och professionellt bemötande och hjälp!

Första besöket behandlade den laterala båggången på höger sida, varefter jag var hemma resten av dagen med illamående. Dagen efter jobbade jag igen, men med en tydlig känsla av sjösjuka - allt gungade - också helt normalt i behandlingen. Därpå några dagar med plötsligt illamående vid vissa rörelser och återbesök då den främre båggången på höger sida behandlades. Båda behandlingarna efterföljdes av några dagars övningar hemma morgon och kväll.

Så enkelt att bota, så stor skillnad i livskvalité och välbefinnande, och ändå så svårt för vårdcentralens läkare att diagnosticera. Enligt denna läkare kunde kristallsjuka bara uppkomma efter slag mot huvudet - att fall på huvudet kan ha samma effekt var tydligen inte möjligt i hans värld.

Och allt det här hade jag sluppit om bara kvinnan på cykelbanan hade varit mer uppmärksam och flyttat sig upp på trottoaren, jag hade tagit ut svängen ännu mer, eller helt enkelt inte haft så bråttom den dagen. Men jag är tacksam att huvudet har klarat sig så bra - ibland är det bra att vara tjockskallig ;)

Äntligen

Fem veckor och två dagar, så lång tid tog det tills jag gav mig ut på första löparrundan efter olyckan. Efter måndagens positiva testrunda har en löptur stått på önskelistan hela veckan, men först sent i eftermiddags blev det tid att ge mig ut. Trist novemberväder med duggregn som blöter ner allt som inte blir blött av svett, men det var vindstilla och nästan 10 plusgrader, vilket sammantaget är ganska bra springväder. Att springa i regn kan rent av ge en extra boost med känslan av att övervinna vädrets makter och allt sånt ;)

Däremot ställer regnlöpning större krav på vattenavvisande och andningsaktiva kläder och skor. Än en gång fick jag nöjet att använda mina Merrell Ascend Glove GTX och komma hem både torr och varm om fötterna - de är fortfarande samma favoriter efter ett drygt års löpning i dem. Ska jag vara lite petig så är de fortfarande onödigt varma och gör sig egentligen allra bäst i ännu kallare väder, ner till kanske 5-6 minusgrader.

Salomons olika andningsaktiva jackor är storfavoriter i både vått och torrt, medan det var premiär för dagens löpartights från The North Face - ett fynd hos Stadium tidigare idag. Det var även höstpremiär för mössa och vantar. Mössan fungerade utmärkt i symbios med pannlampan. Trots att pannlampan bara behövdes vid ett par tillfällen, var den till god hjälp där gatubelysningen inte räckte till. Resten av tiden kändes det dock tämligen nördigt att ha den sittandes mitt i pannan.... å andra sidan är det inte mycket som inte känns nördigt när jag springer, så det är bara att bita ihop och acceptera nördstatusen.

Nåja, jag lyckades hålla mig springande i 45 minuter, varav de sista 10 med ömmande senor på utsidan av knäna, fast idag är jag glad att det var knäna och varken huvudet, nacken eller nyckelbenet/axeln som satte stopp för fortsättningen. Snittiden var naturligtvis inte bra, men det var inte den som var viktig den här gången....

Milstolpe

Första trevande löpstegen efter olyckan på kombinerad gå-springtur. Kändes förvånansvärt bra, antagligen för att axlar, nacke får skaka loss med ökat blodflöde o syresättning resultat, vilket sägs påskynda läkningsprocessen. Nästa utmaning: att få på sig en riktig sportBH.

Inte lika förvånande att långa arbetsdagar vid skrivbordet inte känns lika bra ;) men det är ändå märkligt trevligt att vara tillbaka på jobbet. Kanske för att det väntar många och stora förändringar där efter nyår... Den som väntar på något gott...

Vingklippt

Nu blir det varken löpning eller annan träning på några veckor. Stygn i huvudet, lätt hjärnskakning och vänster arm i mitella pga brutet nyckelben. Mobilskrivande begränsas till högerhandens tumme. Däremot har jag till min (och makens) glädje hittat en ställning vid skrivbordet som möjliggör datorskrivning med två händer under kortare stunder, vilket innebär att den frustrerande långsamma pekfingervalsen som jag använde första dagarna nu kan läggas till handlingarna. 

Så vad hände? Mötande fotgängare på cykelbanan. Hon flyttade sig inte upp på trottoaren och jag väjde inte tillräckligt mycket. Hon hade en axelremsväska över ena axeln, tyvärr den som mötte mig. Mitt styre fastnade i hennes väskrem och jag föll som en fura (antar jag). Och naturligtvis hade jag, som varm cykelhjälmsförespråkare, inte hjälmen på mig denna dag - min cykelsäsong slutade egentligen för flera veckor sen och följaktligen hade den flera år gamla hjälmen slängts för att ersättas av en ny nästa säsong. Istället för en eftermiddag med möten blev det ambulans till Sahlgrenskas akutmottagning, omplåstring och röntgen. Jag kan bara hoppas att personen som orsakade olyckan fick sig en tankeställare och var en av dem som hjälpte till efteråt. 

Själv är jag inte så insatt i kritiken mot akutmottagningen på Sahlgrenska, men jag har bara gott att säga om det bemötande, behandling och vård jag fick. Ambulansen måste ha kommit snabbt eftersom jag redan efter 45 minuter kunde ringa maken från sjukhuset och säga vad som hänt. En dryg timma efter olyckan var såret i huvudet ihopsytt och röntgen av flera kroppsdelar beställd. Ytterligare 3-3,5 timmar senare var röntgen gjord, och tillsammans med maken väntade jag i 3 timmar innan resultatet var klart och vi kunde åka hem.

Visst, det kunde ha gått snabbare att komma in till röntgen och naturligtvis verkar det helt onödigt att vänta i tre timmar på resultatet av röntgen, men jag hade inga livshotande skador, och mådde efter omständigheterna bra, så självklart måste svårare fall få prioritet. Ändå sparades inga resurser för att försäkra sig om att rätt diagnos ställts innan jag blev hemskickad. Däremot vore det kanske önskvärt att få alla "lätta" fall klara för hemgång så fort som möjligt för att slippa fylla upp korridorerna med icke-akuta patienter. 

Alltifrån de medmänniskor som hjälpte mig i väntan på ambulansen och låste fast cykeln så maken kunde hämta den senare, till ambulanspersonal, och sjukvårdspersonal på akuten och röntgen gav mig ett mycket vänligt och empatiskt bemötande. Alla mina pinaler togs väl om hand, och alla värdesaker var intakta från olyckstillfället tills jag åkte hem från sjukhuset åtta timmar senare. Någon hade till och med stoppat ner mina vantar i jackfickan för att de inte skulle komma bort, liksom halsbandet som fanns prydligt nedstoppat i väskan.  

En eloge går också till Trafikverket som i samarbete med akutens personal begär dokumentation i ett trafikskadeformulär för att kunna följa upp frekventa olycksplatser och vidta åtgärder där så behövs. Mitt fall ;) landar klockrent i kategorin Cykelolyckor orsakade av fotgängare. Publicerade inte VTI/Trafikanalys en studie för något år sen som visade att en förhållandevis stor andel (40%?) av cykelolyckorna orsakas av just fotgängare?

Tips till fotgängare: 

1. Använd inte cykelbanan som trottoar.

2. Om nr 1 ej följs, var uppmärksam och lämna cykelbanan vid möte med cyklist.

Tips till cyklister på cykelbanan:

1. Använd ringklockan.

2. Förutsätt inte att fotgängare på cykelbanan ser dig även om ni möts.

3. Var konsekvent m cykelhjälmanvändningen - jmfr att betala varje gång i kollektivtrafiken. 

Och naturligtvis har cyklister lika lite att göra på trottoaren som fotgängare har att göra på cykelbanan - ju fler trafikslag / trafikanter som blandas, desto fler och allvarligare olyckor eftersom de har olika referensramar och skydd / brist på skydd. Blandad trafik förutsätter god inlevelseförmåga och uppmärksamhet från alla trafikanter, något som tyvärr verkar ha blivit en bristvara på senare år, kanske finns ett samband med att färre och färre tar körkort och alltså inte får den trafikutbildning som tidigare nästan alla fick?