Recension av Fitbit Charge HR

Med risk för att verka lite efter min tid, kommer här ett inlägg om Fitbit Charge HR. Egentligen skulle inlägget ha skrivits och publicerats i vintras, som en julklappsrecension. Kanske blir det här istället ett julklappstips om efterföljaren Fitbit Charge 2 till den prylintresserade?

Kortversion av detta inlägg: Ja, det är en riktigt bra helhetslösning med aktivitetsloggning, pulsmätning och app. Troligen skulle jag köpa uppföljaren om min gick sönder.

Även om den här var en julklapp, gav maken mig lov att börja använda den direkt vid inköp i slutet av november förra året (Webhallen hade extrapris...). Således, efter att ha använt den i en månad slog jag omsorgsfullt in den i sin originalförpackning och presentpapper dagen före julafton, för att sedan öppna den igen ett dygn senare (och därmed få ett dygns avbrott i min statistik, grrr...).

Att jag alls ville ha en (annan) pulsklocka berodde på att jag förra hösten, specifikt i slutet av november när julklappsshoppingen drog igång, var trött på min Mio Fuse som ungefär varannan löprunda spikade och tappade kontakten med antingen min puls eller min telefon (ett problem som sedemera lösts på ett mycket snyggt sätt av Mio). Det jag verkligen visste att jag ville ha var en pulsklocka med ljusavläsning på handleden, samtidigt som jag varken ville ha en smart watch, eller betala det höga priset för en Apple Watch.

Ett aktivitetsarband var jag egentligen inte så intresserad av - det här med "the quantified self" har inte riktigt tilltalat mig, men så här i efterhand, oklart varför för jag är oerhört förtjust i min Fitbit Charge HR och all rolig statistik jag kan få ut om mig själv och mina vardagsvanor. Armen känns väldigt bar när min Fitbit inte sitter där... 

Vad gillar jag med Fitbit Charge HR:

• Batteritiden. Efter 10 månaders 24/7-användning håller den ca 4 dagar med två 30-60 min löprundor, eller 5 dagar med bara en kortare löprunda. Laddningen tar ca 1,5h.
• Tillförlitlig mätning. 
• Stegräkning: Steglängden går att justera manuellt både för gång och löpning för att få den mer exakt. 
• Sömnmätning: Mestadels väldigt bra. Har jag haft en natt med dålig sömn och mycket uppvaknanden syns det i nattens sömnstatistik och likaså om jag sovit som en stock hela natten. Det kan ibland vara liten avvikelse på insomnings- och uppvakningstider om jag ligger väldigt stilla innan jag somnar / efter att jag har vaknat. 
• Aktivitetsmätning: Den känner automatiskt av aktiviteter, ex. promenad eller löpning (vilket är de aktiviteter jag gör). Dock är jag inte så intresserad av den här funktionen av orsaker som jag kommer till längre ner.
• Utseendet. Den är smal och smäcker på ett sätt som få andra med pulsmätning på handleden var när den kom, som jämförelse är min Mio nästan dubbelt så bred. 
• Eftersom den bygger nästan 1 cm på tjockaste stället kan den vara svår att få plats med under skjortmanschetter - själv löser jag det genom att ha manschettknappen oknäppt och vika upp den. Under vissa tajta träningströjor med lång ärm kan den vara lite knölig, men inget jag uppfattat som något direkt problem.
• Bra app med snyggt gränssnitt. Efter uppdateringen av dashboard är det enkelt att se hur jag ligger till med dagens aktiviteter och mätetal. Hittills har jag inte haft några större problem med buggar eller liknande. Det enda som är aningen irriterande är att pulsdataöverföringen laggar lite jämfört med överföringen av antal steg, trappor, mm.
• Intressant och rolig statistik. För att läsa mer om exakt vad den mäter hänvisar jag till Fitbits produkthemsida, se länk i början av inlägget. Mat- och dryckesvanor loggar jag inte eftersom det kräver manuell inmatning i appen snarare än automatisk loggning via armbandet.
• Väckning genom att armbandet vibrerar vid inställd tid efter eget önskemål (tidpunkt, vilka dagar).
• Tålig. Den går att tvätta i tvål och vatten utan problem. Silikonarbandet är väldigt tåligt. Displayen däremot är i plast och blir snabbt ganska repig, främst på sidorna - fortfarande inga problem att läsa den dock. 
• Trevligt vibrerande och litet fyrverkeri i displayen när jag nått dagens mål om 10 000 steg.

Vad jag inte gillar med Fitbit Charge HR:

• Det jag ogillar mest är att den saknar realtidsuppkoppling utan synkning görs i efterhand genom att öppna Fitbit-appen. Det står på hemsidan att den kan kopplas ihop med en uppsjö träningsappar, men jag är osäker på om det innebär synkning i efterhand, eller realtidsuppkoppling. Kanske har detta ändrats i Fitbit Charge 2.
• Detta innebär att jag inte kan använda den för mina löppass med coachning efter pulszon i Adidas Train&Run (som f ö inte är en av de appar som kan kopplas ihop med Fitbit). Istället använder jag den nya Mio Fuse som Mio skickade till mig i utbyte, för mina löppass eftersom den har ett öppet gränssnitt och enkelt kan kopplas till adidasappen så jag kan få min coachning och veta när jag ligger i fel pulszon på löppasset.
• Ja, detta innebär att jag känner mig ganska fånig som har en pulsklocka på vardera handleden när jag springer ;)
• Att väckningsfunktionen som lanserades strax före semestern, inte går att ändra pga någon bugg (oklart om den är åtgärdad än), och följaktligen väcktes jag varje vardag under semestern kl 6.35... Nu i mitten av hösten är detta förstås ett icke-problem.

Övriga kommentarer:

• Armbandets längd. Tyvärr fanns det ingen affär som tillät mig att testa armbandets längd, så jag fick måtta och chansa. Jag har ganska kraftiga handleder, ca 16cm i omkrets precis ovanför den lilla handledsknölen, men kan ändå ha stl small. 
• Till vardags har jag låspiggen på näst yttersta hålet. Då sitter bandet löst, utan att uppfattas som tryckande (det blir ett svagt tryckmärke i huden) och pulsmätningen fungerar bra. 
• För styrketräning har jag samma inställning och det fungerar bra med både hantelövningar och diverse maskinövningar i gymmet.
• Vid löpning, för att försäkra mig om att det inte ska glida ner när jag blir varm, drar jag åt det ett snäpp, så det är två hål till godo. Då låser även "hällan" fast den överflödiga delen av armbandet eftersom hällans pigg går ner i yttersta hålet.
• Vilopulsen mäts på ett svårförståeligt sätt, som ett snittvärde via någon algoritm. Generellt sett, men särskilt för vilopulsen fokuserar jag på trenden snarare än att se varje enskilt värde som en absolut sanning. 
• Sist jag kollade gick inte Fitbits att koppla ihop med Apple Health. Inget jag stör mig på eftersom jag inte använder den senare.
• Fitbit Charge HR har ingen GPS, så jag kan i appen inte se löprundans geografiska utsträckning eller höjdprofil. Heller inget som stör mig eftersom jag ändå måste ha en workaround med annan pulsklocka och får detta via adidasappen. 

Slutsats

Om jag skulle välja en ny aktivitetsklocka idag, vad skulle jag välja? Utan att ha gjort en omfattande studie av marknaden, skulle jag antagligen välja Fitbit Charge 2 just för allt jag gillar med min befintliga, samtidigt som den har nya funktioner som GPS, och för att jag huvudsakligen vill ha ett aktivitetsarmband, inte en smart watch - jag gillar fortfarande att ha en klassisk klocka för att se tiden... Dessutom är de nya så fina och kommer med utbytbara armband osv.

Konsten att hålla tätt....

För att lättare hinna med långpassen sprang jag hem från jobbet några gånger i höstas. Det finns två rutter hem där den långa är på ca 10 km och den andra trodde jag var på 7,5 km, vilket är en trevlig längd för mig.  Planen var att ta upp vanan i våras, men av olika orsaker blev det inte av, förrän nu. 

Således packade jag min fina löparryggsäck med löparkläder och skor, planerade klädseln i övrigt så jag skulle kunna ta hem delar av den och lämna kvar en del till nästa dag. I slutet av arbetsdagen bytte jag om, tog på mig hörlurarna med joggingspellistan och gav mig iväg på den som jag trodde, lagom långa turen hem. Det skulle senare visa sig att det var en betydligt kortare tur på 5,5 km, men tur var det med tanke på vad som väntade. 

Ofta brukar jag dricka dåligt på jobbet, så för att vara säker på att ha ordentligt med vätska för löpturen hade jag med mig en vätskeblåsa - ryggan har ett särskilt fack för detta närmst ryggen. Och för att kunna använda samma vätskeblåsa i två olika ryggsäckar har jag valt en från en tredjepartstillverkare, Platypus. Denna är konstruerad med påfyllningsöppningen längst ner...

Temperaturen var behaglig för kortärmat och kortbenat, men regnet hängde i luften och det kom några droppar då och då. Helt plötsligt märker jag hur det känns väldigt blött på baksidan av benet, och konstigt nog även i skorna. Så mycket regnade det ju inte och vinden om dessutom framifrån. Så egendomligt. 

En stund senare noterade jag att det är väldigt blött om rumpan. Det kändes inte alls bra . Allehanda tankar på vad som kunde ha hänt for genom huvudet - ingen av dem trevliga och alla varianter på att någon kroppsfunktion inte var som den skulle. Fast borde jag inte ha märkt något tidigare i så fall? Och vid närmre eftertanke, var inte tröjan blöt i ryggslutet också - då kunde det väl inte vara något med magen?

Mysteriet fick en helt odramatisk upplösning när jag undersökte ryggsäcken - jodå, vätskeblåsans förslutning, som är en gängad variant med dryckesslangen i, hade gått upp. Antingen hade jag inte skruvat åt den ordentligt, eller så hade den gängat upp sig av allt skumpande mot min rygg. Så jag antar att det finns en anledning till att de flesta vätskeblåsor har sin förslutning högst upp, precis strax nedanför upphängningsanordningen. 

Så, jag lärde mig något om vikten av att skruva åt korken ordentligt (om jag inte redan visste det), och fick samtidigt ett gott skratt som fotot visar - någon behöver uppdatera sina stavningskunskaper, men jag hoppas det inte är jag ;)

Julklapp: Nya hörlurar

Mina trogna Bose in-ear sportlurar har börjat ge upp, rättare sagt, volymkontrollen funkar stokastiskt, även om ljudet fortfarande funkar bra. Men prylfantasten var ändå sugen på nya lurar för löppassen, så när Spotify gav sina betalande kunder möjlighet att köpa Urbanears Plattan ADV wireless för halva priset var jag inte sen att nappa på erbjudandet. Det blev en väldigt trevlig julklapp från mina föräldrar :) 

Fördelarna med dessa on-ear lurar är att bandet som går runt huvudskenan kan tas av och tvättas samtidigt som öronmuffarna kan torkas av. Det stora dragplåstret är förstås att slippa sladden till telefonen - allt går via bluetooth. Dessutom kan både volym, start, stopp, framåt- och bakåtspolning liksom samtal styras via touch-funktion direkt på hörlurarna medan telefonen ligger tryggt i fickan. 

Häromdagen var det dags för första testet. Ljudet funkade bra, volymknapparna likaså och de satt bra utanpå mössan. Trots att det som sagt går att tvätta huvudbandet är jag lite fundersam på hur det ska gå i sommar - nu på vintern blir inte ens jag blir supersvettig om huvudet på löppassen nu. Så, allt gick bra, både löpningen och lyssnandet på en ljudbok (! jag som aldrig lyssnar på sådana annars), ända fram till slutet på rundan....

Under nedvarvningen fick jag för mig att ringa maken, som gett sig iväg till gymmet, och stämma av vem som skulle stanna vid närbutiken på vägen hem. Det var kallt och jag ville inte ta av mig vantarna, så jag beslutade mig för att göra ett flerfaktortest, dvs. testa både Siri och hörlurarna samtidigt. Sagt och gjort, upp med telefonen ur fickan, väcka Siri och be den ringa till maken.

Redan när jag sa makens namn, ringde en liten varningsklocka i huvudet - hade jag lagt in en av hantverkarna som hjälpte oss med köket för 4 år sedan under hans profession eller förnamn, som råkar vara detsamma som makens? Blixtsnabbt kom svaret - jag hade lagt honom under hans förnamn och maken under sitt formella namn, vilket innebar att endast hantverkaren kom upp i Siris lista. Inga stort problem i sig, förrän jag försökte få henne att göra om sökningen och misslyckades kapitalt. Istället ringde hon nu upp hantverkaren!!

Febrilt försökte jag trycka bort samtalet (vantarna är fortfarande på) men eftersom jag har hörlurarna på kommer en lista med ljudoutput-källor upp istället för knappen för att lägga på... Till slut lyckas jag få av vantarna, i panik trycka på någon ljudkälla och sen lägga på innan någon svarar. Och eftersom det är en så duktig och ordentlig hantverkare ringer han förstås upp eftersom han inte hann svara....

Fast, i alla fall, hörlurarna funkade ju bra ;)

SportBH

Hittills har jag skrivit om diverse löparkläder för olika säsonger - långa varma byxor, mellanvarma tights, korta shorts och löparkjolar, mellanlager, jackor, mössor och vantar - och en uppsjö olika skor. Och nu har turen äntligen kommit till sportBH, denna nödvändighet för den kvinnliga delen av befolkningen som gillar att motionera. 

Efter att under många år ha provat en uppsjö olika mer eller mindre funktionella och smidiga sportBHs fastnade jag för ett 10-tal år sen för den engelska tillverkaren Shock Absorbers modell Active Multisport. Länge fanns den bara i svart med vita kanter, men för några år sen började de med alla möjliga olika färgkombinationer - varför skulle sportBHs inte kunna vara lika färgglada som alla andra typer av sportkläder :) Det här är min go-to-modell för alla typer av sporter utom löpning - funkar lika bra i skidbacken som på gymet eller för dykning 30m under vattenytan.

Ungefär samtidigt som jag upptäckte framfotslöpning upptäckte jag att Shock Absorber hade en ny modell, specifikt framtagen för löpning, Ultimate Run Bra, och finns även den i flera fina färgkombinationer. Och den funkar faktiskt riktigt bra till löpning. Däremot är den inte alls lika skön att ha på gymmet eller yogapasset. Båda modellerna finns hos både svenska sportklädes-e-handlare och hos amazon.co.uk - i flera nya färger.

En löparväns hustru har rekommenderat VSX Sport av Victoria's Secret, men jag har inte anledning att byta ut mina Shock Absorbers än. Kanske nästa gång?

Äntligen måndag?

Måndagar är inte min favoritdag - frågan är om det är någons favoritdag. Boomtown Rats skrev t o m en hel låt om hur mycket de hatar måndagar. Måndag innebär att helgen är slut, att det är fem dagars arbete till nästa och att det är dags att ta tag i alla saker som sköts upp till morgondagen, eller börja på alla nya goda vanor och sluta med alla dåliga (roliga). Det senare manifesteras av antalet personer som går till gymmet på måndagar, och allteftersom veckan går blir det färre och färre.

Löpträningsprogrammet jag följt sen juni inkluderar en långlöpning per vecka, och nu börjar den komma upp i tider om 1h10 och 1h30 min. Med 8h arbetsdag, restid, tidigare solnedgång osv. är det svårt att hinna med sådana långpass på vardagskvällarna samtidigt som det är lite för långa pass för att få plats på helgerna. Min lösning är att springa hem från jobbet en dag i veckan, ex. måndagen, så blir det samtidigt något att se fram emot. 

Att springa hem från jobbet kräver viss förberedelse i form av packning och klädval, men har funkat väldigt bra och efter avslutat pass har jag både kommit ända hem och är färdigtränad för dagen :) Den lilla löparryggsäcken (Salomon Agile 12) som maken gav mig på sensommaren har funkat alldeles utmärkt. Trots sin storlek rymmer den både merparten av arbetskläderna samt extra jacka utifall att det blir kallt / börjar regna. Och vad kan väl vara en bättre start på veckan än ett uppfriskande långpass? 

Bloggplaner

Helt oplanerat blev det ett långt blogguppehåll i år också, till och med en månad längre än förra året - fortsätter jag på samma sätt kommer år 2025 att bli ett helt bloggfritt år... Och det är egentligen inte för att inspirationen tryter, så mycket som för att lusten att sitta framför datorn försvinner efter att ha spenderat hela arbetsdagen framför den. Dessutom skulle jag inte hinna träna alls :( 

Vad är det då som ligger i pipeline för träningsbloggandet? Recension av Mio Fuse, ett inlägg om mina fina Merrell Bare Access Ultra som jag fick specialleverans av i våras, varför morgonjogging inte passar mig, att springa hem från jobbet, sporthörlurar som tål / inte tål vatten, min nästan-anmälan till halvmaraton och för att hänga med i tiden, ett inlägg om joggingkläder ur ett genusperspektiv (läs sport-BH).

Odlingsmässigt blir det något inlägg om årets tomatskörd, de fina bönorna vi sådde för någon månad sen och kanske om cederträdet som växer och växer. Med hösten kommer också tid för goda äppledesserter, mustiga grytor och traditionell husmanskost. Maken och jag har också hunnit besöka några nya trevliga restauranger och dryckesställen som kanske dyker upp i ett inlägg här.

Det finns således mycket att se fram emot, både här på bloggen, och IRL :)

Premiärrunda: Vätskeväst

Efter att ha tillbringat större delen av den fina sommardagen inomhus förberedde jag mig för ett dubbelpass - kort och lugn löprunda som skulle avslutas med ett pass på gymmet. Maken bestämde sig för att vara osolidarisk och gå direkt till gymmet - till hans försvar så erbjöd han sig att ta med mina gymsaker, men jag kom på en bättre lösning - det var dags att testa vätskevästen (Salomon S-Lab Adv Skin).

Alla som haft förmånen att få ett par nya skor vet att man aldrig tar nya skor på en långpromenad eller på en lång och viktig dag på jobbet. Nya skor måste gås in först, till en början i korta perioder och sedan längre stunder. Samma sak gäller löparskor och annan utrustning. Även om det kändes fånigt - på gränsen till ett "awkward moment" - att ta vätskevästen på en 30 minuters löptur var det värt det.

När västen var packad med lagom mycket saker satt den riktigt bra på ryggen och märktes knappt av alls. Skillnaden mot en ryggsäck, hur liten och smidig den än må vara, var markant. Där ryggsäcken hamnar i otakt och blir ett hinder i löpningen var vätskevästen följsam och smidig, helt integrerad med överkroppen. Det kändes riktigt bra... de första 15 minuterna.

Sen fick jag uppleva det alla långdistanslöpare berättar om, dvs. "chafing" - skavande - på insidan av höger överarm. Det var bara femton minuter kvar av löppasset, och ändå hann det bli ett 3 centimeter långt rött streck på armen. Hur är det möjligt? En närmare studie av västens utformning vid skavet visar att det är meshtyget och/eller bankantningen i armhålets underdel som skaver. Funderar på att sy dit en lapp i mjuk fleece eller likande, alternativt skaffa t-shirts med längre ärm - tänk att det alltid finns något nytt att sätta på önskelistan ;)

Gymmet hade dessutom stängt, så det fick bli ett corepass och sjukgymnastik hemma istället med fönstret på vid gavel så sommarvärmen kunde svalka - underbart!

En hjälpande hand

Hela våren, eller i skornas fall hela vintern, har jag haft två saker på önskelistan för löpargrejor:

• En vätskeväst att använda vid längre pass, över 1-1,5 timmar. 
• Merrell Bare Access Ultra-skorna, som är anpassade för långa pass på asfalt.

Först funderade jag på Ultimate Direction's Ultra Vesta, men osäkerhet angående storleksangivelsen (fadäsen med Mio's mall för storlek på pulsklocka har gjort mig lite försiktigare) gjorde att jag avvaktade. En utflykt till en av mina favoritaffärer, Salomons outlet hos Freeport, och jag bestämde mig snabbt för att även favoritmärket för löparkläder fick tillgodose mitt behov även i kategorin vätskeväst - vem kan motstå en ljusblå väst i lagom storlek (S-Lab Advanced Skin 2), även om det råkar vara förra säsongens modell?

Och idag kom mina efterlängtade merrellskor, nummer fem i det aktiva löparskostallet, och nummer sju totalt, tror jag. Hur jag lyckades få hit skorna, som egentligen inte säljs i Europa, åtminstone inte i halvnummer (jag har hittat en e-handelsbutik som faktiskt säljer dem i helstorlekar på svenska marknaden), är en historia för sig. 

Historien började i höstas när jag såg att Merrell hade ett par skor för långlöpning på asfalt på sin amerikanska hemsida. Med 12 mm dämpning, mot 8 mm i modellerna Bare Access Arc och Bare Access Trail, måste dem passa mig perfekt, framförallt om jag ska orka springa längre sträckor som en halvmara eller till och med ett maraton. 

Efter många turer hit och dit, kontakter med olika e-handelssiter på båda sidor pölen och fysiska butiker, tvingades jag inse att skorna inte skulle gå att köpa på ett enkelt sätt. Ett tag funderade jag på att be om hjälp från kollegorna på kontoret i USA, eller be min svåger som skulle dit i maj försöka köpa ett par, eller boka en långweekend i New York City... men det blev ingetdera alternativet.

Det enkla sättet hade förstås varit att köpa ett par skor av ett annat märke, men eftersom jag är så nöjd med mina merrellskor bar det emot mycket att behöva göra det. Framförallt som jag redan köpt ett par alternativa skor och inte blivit riktigt nöjd (Asics Gel J33). Dessutom är det väldigt få som har nolldrop, mjuka och flexibla sulor som tillåter god kontakt med underlaget, och välbehövlig dämpning för fötter och kroppar som passerat 25-årsstrecket.  

Till slut kom de efterlängade Bare Access Ultra-skorna (i turkosgrönt!) ändå ända hem till mig, via ett långt brev om min löpning och löparhistoria till Merrells moderkoncern, Wolverine Worldwide, en hjälpande hand (både bokstavligt och bildligt) från Merrells nordiska försäljningsorganisation, och flera veckors otålig väntan. Skorna har redan varit ute på en 45 minuters premiärtur och de uppfyllde alla förväntningar :)

Så är jag fullt utrustad för långa löppass, och det är bara att sätta igen, vad väntar jag på?

Prylar prylar prylar

Den som följt bloggen vet att jag haft en hel del problem med mitt Adidas MiCoach pulsband, så mycket att jag tidigare klagade hos Adidas och faktiskt fick bröstremmen utbytt utan kostnad. Min svärfar tipsade också om Blågel från apoteket för att underlätta dess ledningsförmåga. Detta hjälpte till viss del, men det är fortsatt problem vid uppstart och vanligtvis tar det 10 minuter innan bandet har stabiliserat sig. Dessutom är det ett aber att ha ytterligare ett band rund bröstkorgen, utöver sport-BHn.

Det jag väntat på är ett pulsband som mäter via handleden, och nu finns det sådana! Första gången jag såg det var hos Löplabbet i höstas, där TomToms Runner Cardio GPS-klocka finns. Nu när jag åter börjat springa med pulsband, och de där inledande 10 min faktiskt blir ett hinder i träningen, blev jag nyfiken och googlade på det. Först kom TomTom-klockan upp, men den har fler funktioner än jag vill ha - det enda jag egentligen behöver är ett pulsband som kan sända till mobiltelefonens Adidas MiCoach-app. 

Nästa alternativ som kom upp var Adidas MiCoach FitSmart-band, men det var nästan lika dyrt som TomToms klocka.... Båda två inkluderar optisk pulsmätare, licensierad från Mio, ett företag som ordnade sin finansiering via crowdfunding hos Kickstarter. Någon recension av de förstnämnda nämnde att Mio också har egen produktion av pulsband... Och till slut, med hjälp av  recensioner hos dcrainmaker.com hittade jag pulsbandet Mio Fuse, som via ANT+ och Bluetooth Smart kan koppla ihop sig med både löparklockor och mobilappar. Dessutom är det just nu 50% rabatt på det ena vid köp av två hos Mio, och gratis frakt till Sverige. Hmm, kanske maken också behöver uppgradera sig?

Jodå, maken var inte helt nödbedd, även om hans pulsband faktiskt fungerar bra - liksom jag gillar han prylar, kanske är det därför vi trivs så bra ihop ;) Däremot gillade han inte färgen på det större bandet "rött är en tjejfärg", men det blå, trots att jag förklarade för honom att det var inte kornblått utan snarare turkosblått, tyckte han var mycket mer manligt ... Ibland undrar jag om han kanske inte ändå är lite färgblind ;) Det hela tycks dock kunna bli en "icke-fråga" eftersom inte ens det större, röda bandet verkar vara tillräckligt för hans handled - varför tror producenterna att det bara är pinnsmala ultrarunners som gillar löpar- och träningsprylar?!?!

Så nu har vi skickat en fråga till Mio om armbandets storlek, och vad som egentligen gäller eftersom maken och jag, trots varsin examen från teknisk högskola, inte förstår varför maxmåttet för handleden är 208 mm när bandets totallängd är 259 mm (= samma längd som för vanlig sportklocka). Om svaret blir positivt blir det varsitt band, om inte blir det bara ett till mig. 

Och via recensionen hos dcrainmaker fick jag också en förklaring till varför mitt pulsband behöver 10 min för att stabilisera sig - det tar längre tid för det att känna av pulsen och ställa in sig när det är kallt ute, vilket det bevisligen är nu.

Huvudsaken

Förra vintern var den första som jag på satsade på att springa utomhus hela den kalla säsongen. Det ledde till ett febrilt letade efter lämpliga löparmössor under senhösten. Till slut blev det fyra stycken: En Asics, en Arcteryx, och två Salomon. Och vinnaren är Salomons Women's Active Beanie. En mössa med hål att dra ut hästsvansen genom, på samma sätt som många drar ut hästsvansen genom hålet i kepsens bakkant.

När jag fick hem mössan och såg att det var ett hål mitt bak var första reaktionen "urlöjligt, vem är så dum och kommer på en så fånig grej?" och "nu har någon manlig designer gått i spinn". Och så många gånger jag har fått äta upp dessa inledande tankar. Istället för att hästsvansen konstant trycker upp mössan - som är fallet med arcteryxmössan, sitter salomonmössan suveränt bra på på plats, just pga hålet för hästsvansen. Inget ont om asicsmössan, men förutom färgen, sticker den inte ut i mängden.

Salomonössan funkar utmärkt från 6-7 plus ner till någon/några minusgrader. Är det kallare än så går det utmärkt att tillämpa lager-på-lager-metoden, både på mössor och vantar. Så, när julrean drar igång siktar jag in mig på en mössa till, och kanske kan jag inte heller motstå den fina löparklänningen Salomon har, även om sommaren just nu verkar väldigt, väldigt avlägsen.

Äntligen

Fem veckor och två dagar, så lång tid tog det tills jag gav mig ut på första löparrundan efter olyckan. Efter måndagens positiva testrunda har en löptur stått på önskelistan hela veckan, men först sent i eftermiddags blev det tid att ge mig ut. Trist novemberväder med duggregn som blöter ner allt som inte blir blött av svett, men det var vindstilla och nästan 10 plusgrader, vilket sammantaget är ganska bra springväder. Att springa i regn kan rent av ge en extra boost med känslan av att övervinna vädrets makter och allt sånt ;)

Däremot ställer regnlöpning större krav på vattenavvisande och andningsaktiva kläder och skor. Än en gång fick jag nöjet att använda mina Merrell Ascend Glove GTX och komma hem både torr och varm om fötterna - de är fortfarande samma favoriter efter ett drygt års löpning i dem. Ska jag vara lite petig så är de fortfarande onödigt varma och gör sig egentligen allra bäst i ännu kallare väder, ner till kanske 5-6 minusgrader.

Salomons olika andningsaktiva jackor är storfavoriter i både vått och torrt, medan det var premiär för dagens löpartights från The North Face - ett fynd hos Stadium tidigare idag. Det var även höstpremiär för mössa och vantar. Mössan fungerade utmärkt i symbios med pannlampan. Trots att pannlampan bara behövdes vid ett par tillfällen, var den till god hjälp där gatubelysningen inte räckte till. Resten av tiden kändes det dock tämligen nördigt att ha den sittandes mitt i pannan.... å andra sidan är det inte mycket som inte känns nördigt när jag springer, så det är bara att bita ihop och acceptera nördstatusen.

Nåja, jag lyckades hålla mig springande i 45 minuter, varav de sista 10 med ömmande senor på utsidan av knäna, fast idag är jag glad att det var knäna och varken huvudet, nacken eller nyckelbenet/axeln som satte stopp för fortsättningen. Snittiden var naturligtvis inte bra, men det var inte den som var viktig den här gången....

Lighten up

Innan jag föll som en fura på cykelbanan hann jag med en springtur till i mörkret. Förra hösten testade jag reflexväst, men tyckte det var överflödigt bland stadens gatljus. Med alla vägarbeten är belysningen sämre än vanligt, men reflexband och små diodlampor gör mig ändå väl synlig (läs: upplyst som en springande julgran) för medtrafikanterna. 

Vad jag däremot inte räknat med var att det faktiskt var svårt att se alla ojämnheter utmed min springrunda, orsakat av allehanda vägarbeten i stan med sämre gatubelysning och tillfälliga lagningar som följd. Helt plötsligt verkade pannlampa inne i stan inte fullt lika nördigt och onödigt som tidigare. Och med tanke på att min utrustning för övrigt är i det närmaste helt komplett, så finns inte så många andra prylar kvar på önskelistan för höst- och vinterlöpningen.

Som vanligt visar en snabb koll på nätet att det går att lägga nästan hur lite som helst, och hur mycket som helst på en pannlampa. Frågan är bara vilken som ger mest valuta för pengarna utifrån mina ganska modesta behov. Stalltipset från en löparvän är Silva Trail Runner II, och efter lite googlande hittade jag denna uppdaterade version med uppladdningsbart batteri via USB-kontakt hos Stadium.

Min snälla make lät mig använda sin ansamlade stadiumbonus för att köpa lampan lite billigare, så nu ligger den i garderoben och väntar på att sin premiärtur. Det lär dock dröja, efter att nyckelbenet initialt var ganska hanterbart, så är det nu både stelare och svårare att få det i viloläge utan mitellan, så det blir bara korta pass framför datorn, alternativt skriva med endast högerhanden. Men en pannlampa går att använda till annat också, som att skrämma maken i inomhusmörkret.