Paying it forward

Ibland är det bra att ha idéer liggande i utkastmappen, fast kanske är det inte helt nödvändigt att ha 50+ idéer som ligger och skräpar ;) I alla fall har jag en längre tid funderat på att skriva något om att vara snäll mot sin nästa, och efter terrorattackerna i Beirut och Paris förra veckan kändes det extra lämpligt att gå från utkast till inlägg.

"Paying it forward" en film om en pojke som via ett skolprojekt börjar hjälpa främlingar och istället för att få en gentjänst ber han dem göra något gott för någon annan, dvs skicka tjänsten vidare. Helt uppriktigt är filmen onödigt sentimental och sliskig, men dess sensmoral har dröjt sig kvar i mitt minne. Dessutom finns det forskning som visar att det bästa sättet att uppmuntra till gott beteende är att förstärka det positiva snarare än att påpeka det negativa.

Själv har jag tappat räkningen på hur många gånger jag fått en dörr släppt rakt på mig för att framförvarande person inte tänkt på att det kommer någon bakom. Och irriterat mig över att det på något sätt alltid är jag som förväntas flytta på mig vid möte på trottoaren. Och tyckt det är tråkigt att så få av mina grannar i trappuppgången hälsar tillbaka när vi ses i porten eller soprummet.

Ändå har jag sen flera år försökt göra just det filmen handlade om, att visa hänsyn för mina medmänniskor för att våra möten i den offentliga miljön ska flyta så friktionsfritt som möjligt och kanske till och med kunna göra någon oväntat glad. Så för ett antal år sen började jag tacka bilister med en hälsningsgest när de stannar för mig på mina promenader eller joggingpass. Förvisso är det lagkrav på det vid obevakade övergångsställen, men ändå, när jag saktar in och tydligt visar att jag är beredd att stanna och släppa förbi bilisterna, då är det extra uppskattat om de stannar och låter mig passera först.

Och lika glad som jag blir när de stannar, lika irriterad blir jag när bilister och gående inte visar hänsyn för sina medtrafikanter. På senare tid har jag till min glädje märkt att fler och fler bilister stannar, och fler och fler gångtrafikanter gör en tack-gest när jag själv är bilisten - kanske är det fler som inser att vi måste visa förståelse och hänsyn för varandra i trafiken, eller kanske visas filmen i en oändlig loop på TV :)

Stora teatern och dess blå-vit-röda belysning på bilden ovan från kvällens löprunda är förvisso inte lika pampigt som när Eiffeltornet eller Sidney's operahus ljussätts i franska flaggans färger, men det är väl tanken som räknas?

En sorts kärleksförklaring...

En extra eloge till Team Abu Dhabi som, som enda båt, gjorde extrasvängar framför de publiktäta kajerna på både norra och södra sidan älven - en gest värdig en segrare!

Whitbread Round the World Race, så hette seglarcirkusen som denna vecka intagit Göteborg, en gång i tiden, från första racet 1973 fram till 2001. Mitt intresse för tävlingarna väcktes i och med att Duran Durans sångare, Simon LeBon, var besättningsmedlem på the Drum i mitten av 80-talet. De två efterföljande tävlingarna följde jag noggrant och intresset ökade förstås med de svenskflaggade båtarna och våra svenska toppseglare., något inte minst det faktum att jag fortfarande har kvar tre böcker med skildringar av loppet sett ur dessa svenska seglares perspektiv.

Mot slutet av 90-talet hade mitt intresse svalnat, säkert i och med att verkligheten och livet pockade på min uppmärksamhet, men jag följde ändå tävlingarna någotsånär och var förstås på plats vid Älsvsborgsbrons brofäste för att titta på bl.a. "Pirates of Carribean"-båten anlände i mitten av 2000-talet. När Volvo tog över och namnet kortades ner till Volvo Ocean Race, vilken innebär att även detta event kan få en trebokstavsförkortning, VOR, hände något som fick mitt intresse för tävlingen att drastiskt minska. 

De senaste dagarna, när jag dragits med i entusiasmen över finaletappens mål i stan - hur skulle jag kunna låta bli att göra det ;) har jag funderat på vad som hände och varför jag inte längre är lika intresserad. Först tänkte jag att det var för att Volvo tog över, vars brand varken då eller nu är förknippat med spänning och äventyr. I rättvisans namn är säkert inte Whitbread heller särskilt spännande, men det tog flera år innan jag förstod att det var ett bryggeri, vilket förstås inte talar till deras marknadsförares fördel.

Min nästa tanke var att det blivit så kommersialiserat med kortare / fler delsträckor, vilka förlades till hamnar och länder där Volvo har affärsintressen. Inte heller denna tes höll eftersom uppdelningen i ett större antal delsträckor började redan under de sista whitbreadtävlingarna. Dessutom borde jag som är tekniknörd tilltalas av all teknik båtarna är utrustade med, och hur man kan följa dem hela tiden via racingsiten. 

Till slut kom jag på vad det handlade om - och det handlade egentligen inte så mycket om att tävlingen bytte ägare, eftersom trenden påbörjades redan i Whitbreads regi. Tävlingen har gått från att vara främst ett äventyr till att bli just vad det egentligen alltid varit, en tävling. En titt på startlistorna genom åren ger ytterligare belägg till tesen. Enligt wikipedia hade de första tävlingarna 15-30 startande båtar av olika storlek, men i och med övergången i mitten av 90-talet till att endast tillåta en båttyp minskade antalet startande drastiskt, först till ett tiotal och i de senaste racen till 6-7 lag. 

Sammantaget innebär detta att seglingarna blivit mer lika upplägget för de stora bankappseglingarna, som America's Cup. Förekomsten av In Port-race som del i tävlingen befäster detta ytterligare. Samtidigt minns jag hur det redan i mitten av 90-talet skrevs att intresset för att delta i Whitbread ökade hos duktiga bankappseglare. Dock vill jag noga understryka att denna ändring på intet sätt förtar bedriften seglarna och teamen kring varje segelbåt utför - det är fortfarande en mycket krävande tävling med stora risker - det var inte så länge sedan någon förolyckades under en tävling. 

Och visst satt jag som klistrad vid datorn i måndags när båtarna närmade sig Göteborg, och flippade mellan GP:s liveuppdatering och marinetraffic's sjötrafikspårning. Och visst förbannade jag att någon lagt ett möte kl 13 så jag inte kunde gå ut och titta på båtarna när de kom in mot Frihamnen. Och visst var jag otålig idag när maken drog benen efter sig så jag inte visste om jag skulle hinna ner till älven och titta på dem efter dagens In-Port-race.

Stena Line hade bjudit in till kajfest, med livesändning av In-Port-race och diverse food trucks, aktiviteter och gratis glass, men jag var ute efter den perfekta platsen för att plåta båtarna när de kom förbi efter tävlingen, på väg tillbaka till Frihamnen. Skam den som ger sig, jag fick en finfin plats längs metallstaketet de satt upp, vilket gav utmärkt stöd för att plåta bilder med kamerans inzoomning. Det enda stressmomentet var att min vanliga kamera sparar bilderna väldigt långsamt, vilket innebär att jag måste välja mitt tillfälle noggrant, så att plåta actionsporter är inte att tänka på.

Om jag förstått rätt ges imorgon möjlighet för allmänheten att gå ombord på båtarna och titta på dem - gissa vem som kommer stå i kö för det?

In memoriam

Det här inlägget har funnits bland ett 50-tal utkast sen i julas - att ha ett inlägg om sorg och minnesord för någon som inte längre finns bland oss kändes inte naturligt på en blogg om löpning, växtodling och mat (inte nödvändigtvis i den ordningen). Men så fick vi ännu en sorg i den nära familjen, och det här får tjäna som minnesord för både dem och andra som gjort sin sista resa före dem.

Nyligen är det 20 år sen min farmor gick bort, och när hon gick vidare flyttade den ena av hennes två, enorma och praktfulla novemberkaktusar in hos mig. Hur länge hon haft den hos sig vet jag inte, men farmor hade väldigt gröna fingrar. Sen dess har den prytt mina hem och troget blommat varje november, helt oberoende av hur lite eller mycket vatten och omvårdnad den har fått, och skänkt både mig och maken stor glädje.

Förra sommaren fick den en rejäl ansning, och jag tänkte att den kanske inte överlever, men det var faktiskt nödvändigt att beskära den. Och den överlevde, det kom nya små, gröna skott på den bruna och skrumpna stammen - vilken lycka. Sen hade vi tyvärr ställningar med plastskynken utanför bostaden i flera månader, och i det nästan konstanta skymningsljuset som då inträdde, orkade kaktusen inte längre och gav upp. Efter en tid tvingades jag inse och acceptera att den inte kommer tillbaka ännu en gång. Istället växer ett litet, men robust, vinrankeskott i krukan (där det också bor en daggmask - hur kom den dit?!?!), och livet går vidare.

Kanske tycks det konstigt att just en kaktus förmedlat minnet av någon som gått bort, men för mig har den varit en nära nog daglig "påminnelse" om henne, nästan mer än någon av de andra vackra sakerna som en gång var hennes och nu finns hos mig. Allteftersom åren går, och fler nära och kära oundvikligen avviker, hoppas jag få ha dem nära mig, på samma sätt som farmor följt mig i alla dessa år. Oavsett om det är en växt, ett vackert inramat foto, gröna vardagsglas eller något annat.

For auld lang syne

Så drar 2014 sina sista, djupa suckar, och strax studsar ett ystert 2015 in och tar över. Ett nytt år, fullt av möjligheter och löften, oöppnade dörrar och chanser. Och ändå blir jag alltid så blå på nyårsafton, trots, eller kanske just därför, att jag med glädje spenderar hela mitt yrkesliv åt att titta 10-15-20 år framåt i tiden för att hitta potentiella framtida produkter och tjänster samt utveckla nya strategier som ska hjälpa oss att uppfylla företagets vision. Jag minns fortfarande när jag växte upp hur år 1990 verkade otroligt avlägset, år 2000 än mer så, och lumparkillar var något ouppnåeligt vuxet. Och nu är det strax redan år 2015!!

När nyåret kommer borde jag förstås vara glad att alla nära och kära fortfarande är med oss, att vi står inför ett nytt år med nya möjligheter och (positiva) överraskningar, att vi går mot ljusare tider igen, osv. Istället ser jag bara att ännu ett år har gått, alla i min närhet, inklusive jag själv, blir ännu ett år äldre (underförstått ännu ett år närmare livets slut) och alla motgångar och svårigheter som varit under det gångna året. Kanske inte så konstigt heller eftersom både radio, tv och press är fyllda av nyårskrönikor som blickar tillbaka på året som gått snarare än vad som kan vänta kommande år. Visst är det bra att titta tillbaka på det som varit och njuta av dess framgångar, men lika viktigt är förstås att titta framåt och se potentialen i det som komma skall.

Och detta år är inget undantag, kanske för att nyckelbenet och musklerna däromkring värkt extra mycket senaste dagarna - antagligen var det inte bra att först ha fullständig vila hela julhelgen och sen sätta igång med allehanda hemmafix, målning av fönsterbänkar, träning och sjukgymnastik. Två voltarentabletter och en powernap senare är dock smärtan borta. För mycket och för lite skämmer allt och ibland är det befogat att ta värktabletter.

Vore det inte för tillfället att få laga och äta extra festlig mat med goda drycker därtill skulle jag helst hoppa över nyårsafton och gå direkt på nyårsdagen ;) Maken är van efter drygt två decennium tillsammans, och har haft huvudansvaret för köket ikväll, en uppgift han skött med den äran. Årets nyårsmeny: 

• Förrätt: Jordärtskockssoppa med halstrad pilgrimsmussla och löjrom. Enkelt och alltid lika gott. Extra roligt att kunna använda jordärtskockor odlade av familjevänner och buljongen från grönkålskoket som bas i soppan. Dryck: Champagne, blanc de blanc.
• Varmrätt: Variant på Beef Wellington med helstekt oxfilé, dijonsenap, stekt shiitakesvamp inbakad i smördeg, med grönsaker och kryddsmör till. What's not to like :) Dryck: Bordeaux, Grand Cru.
• Mellanrätt: Gingranité. Mjuk, len och krämig - perfektion tack vare baumemätare inköpt i Bryssel. Efter förra årets debacle där mätaren slogs i bitar efter första användningen köpte vi två stycken i höstas. 
• Efterrätt: Moelleux au chocolat, se recept på bloggen från förra vintern, med hjortronsylt respektive körsbär i rom. Som maken sa, nu är det dags för maffiga chokladefterrätter igen! Dryck: Sött muscatvin.
• Midnattstilltugg: Västerbottenostpaj toppad med dillcrème fraiche och löjrom. Mer svenska (norrländska) smaker och godare blir det knappast :)

Nu är tolvslaget strax här, nyårsafton övergår i nyårsdag och med det övergår min nyårsblues i förväntningsfull optimism inför vad det nya året ska bära med sig. Avslutningsvis, en hjärtlig skål och en innerlig önskan om ett riktigt

GOTT NYTT ÅR

Hur tätt kan man sitta i en soffa?

Att det finns större och mindre skillnader mellan olika kulturer vet förstås alla, och det jag skriver om här är inget nytt, men medan företagslitteraturen ofta fokuserar på hälsnings- och mötesetikett i olika kulturer och dagspressen fokuserar på integration och religion, handlar mitt exempel om mer vardagliga saker.

Vi hade goda vänner från Tyskland på besök i somras, där han är tysk och hon är spanjorska. Det var sista helgen på fotbolls-VM och vi hade även bjudit hem ett annat gemensamt vänpar för att titta på finalen tillsammans. Kvällen innan hade vi sett semifinalen bara vi fyra ihop, och då "klämt" ihop oss alla fyra i vår 2,5-sitssoffa som teoretiskt skulle kunna rymma fem normalbyggda vuxna, men då får någon sitta på skarven mellan plymåerna i mitten.

När vi ätit färdigt och skulle sätta oss att titta på finalen, började maken och jag samt det andra svenska paret att snegla på soffan och fåtöljerna i rummet. Maken skickades snabbt att hämta in två fåtöljer från en annat rum, och vi slog oss ner - våra tyska vänner i ena halvan av soffan, en av de svenska vännerna i den andra, och vi tre övriga i varsin fåtölj. 

De tyska vännerna fnissade och tittade frågande på oss, eller ja, mannen har pluggat i Sverige och är van vid svenskar och våra (o)vanor, men hans spanska hustru såg (med rätta) mycket frågande ut. Så vi var tvungna att förklara: Det går helt enkelt inte att sitta fyra vuxna svenskar i soffan - det blir för trångt för att vara bekvämt för den svenska personlighetens krav på "behagligt avstånd till sin nästa".

Och när jag tänker tillbaka har det nog faktiskt aldrig suttit mer än tre vuxna svenskar i den soffan, ett par i ena halvan och en person i den andra. Att vi ändå satt fyra vuxna i soffan dagen innan berodde naturligtvis på att två av dem inte var svenskar... Så, hur internationella vi än anser oss vara, finns det vissa oskrivna regler vi ogärna tummar på, som till exempel att sitta axel mot axel med icke-familjemedlemmar i en soffa :)

Retrospektiv: Göteborg

Hur lång tid ska man ha bott i en stad för att kunna säga att "jag är från .... " istället för "jag kommer ursprungligen från ...., men har bott här i stan sen...."? 5 år, 10 år, 20 år, aldrig? 

Denna höst är det 20 år sen jag flyttade till Göteborg, och fortfarande betraktar jag mig inte som göteborgare. Ändå har jag sett stan omvandlas ett flertal gånger, är starkt lokalpatriotisk och hävdar bestämt att det här är Sveriges framsida, att det inte alls regnar så mycket som ryktet säger, osv. Stockholm besöker jag väldigt sällan, säkert en förlust för mig, men varje gång jag varit där i vuxen ålder känner jag mig som kusinen från landet. När jag sen kommer hem igen till en vacker kväll med solnedgång över vattnet (eller Hisingen om man är petig, se tidigare inlägg om geografins relativitet), känns det så mycket bättre - naturligtvis regnar det aldrig just de dagar jag varit i Stockholm ;)

När jag tittar tillbaka på dessa 20 år är det mycket som har ändrats. Det var precis efter den djupa lågkonjunkturen och många nyutexaminerade som fått jobb på annan ort fick sälja sina små lägenheter på Johanneberg med brakförlust för ett par hundratusen. Sen dess har priserna på bostadsrätter i attraktiva områden mångdubblats. Då fanns det fortfarande många hyresrätter i city jämfört med i Stockholm, medan det idag antagligen är mer utjämnat mellan städerna. 

Då var det en stor småstad med "en av varje" istället för alla otaliga kedjor som idag har filialer i varje gathörn, och lunchstängt i de små butikerna. På söndagarna åkte man in till stan och gick på kondis för allt annat var stängt. Idag heter det café, och vissa har öppet hela natten samtidigt som fler och fler butiker har öppet längre på vardagarna och söndagsöppet.

Då fanns ett Billhälls i nästan varje stadsdel i stan och nu är det Axfood's Hemköp som dominerar i innerstan medan de andra två stora livsmedelsdetaljisterna, trots tappra försök inte lyckas expandera nämnvärt. Redan på den tiden, eller kanske hade de aldrig gått ur modet i Göteborg, fanns en delikatessdisk i varje liten Ica-butik, något som för länge sen hade försvunnit i den lilla ort jag kom från. Glädjande nog har delikatessdiskarna vunnit striden mot färdigförpackat, och idag är de lika vanliga som när jag växte upp, både här och där.

Då fanns det nio spårvagnslinjer och 4:ans vagn gick till Saltholmen, medan vi nu har 13 linjer (14 när nya linjen längs södra älvstranden är klar?), ett antal stombusslinjer och 11:an går till Saltholmen. I samma veva som linjerna utökades och drogs om flyttades fontänen och de första (?) japanska körsbärsträden planterades på det ombyggda Järntorget. Nu är hela staden full av vackra rosa körbärsträd i april.

Då fanns ett Volvo, som gjorde både person- och lastvagnar, under ledning av P G Gyllenhammar. Nu finns två Volvo där båda bytt ägare / ledare ett flertal gånger. Då fanns viss varvsindustri kvar, och nu är den snart helt borta, i och med likvideringsprocessen som Damen Götaverken inledde för någon månad sen.

Då fanns inget casino eller Götatunnel och trafiken var tung längs södra älvsstranden. Nu börjar planerna på att bygga om norra och södra älvstränderna till blandområden att realiseras, och oavsett om man gillar det eller ej, kan jag inte låta bli att undra:  Har månne den stora småstaden växt upp och blivit en liten storstad?

Vingklippt

Nu blir det varken löpning eller annan träning på några veckor. Stygn i huvudet, lätt hjärnskakning och vänster arm i mitella pga brutet nyckelben. Mobilskrivande begränsas till högerhandens tumme. Däremot har jag till min (och makens) glädje hittat en ställning vid skrivbordet som möjliggör datorskrivning med två händer under kortare stunder, vilket innebär att den frustrerande långsamma pekfingervalsen som jag använde första dagarna nu kan läggas till handlingarna. 

Så vad hände? Mötande fotgängare på cykelbanan. Hon flyttade sig inte upp på trottoaren och jag väjde inte tillräckligt mycket. Hon hade en axelremsväska över ena axeln, tyvärr den som mötte mig. Mitt styre fastnade i hennes väskrem och jag föll som en fura (antar jag). Och naturligtvis hade jag, som varm cykelhjälmsförespråkare, inte hjälmen på mig denna dag - min cykelsäsong slutade egentligen för flera veckor sen och följaktligen hade den flera år gamla hjälmen slängts för att ersättas av en ny nästa säsong. Istället för en eftermiddag med möten blev det ambulans till Sahlgrenskas akutmottagning, omplåstring och röntgen. Jag kan bara hoppas att personen som orsakade olyckan fick sig en tankeställare och var en av dem som hjälpte till efteråt. 

Själv är jag inte så insatt i kritiken mot akutmottagningen på Sahlgrenska, men jag har bara gott att säga om det bemötande, behandling och vård jag fick. Ambulansen måste ha kommit snabbt eftersom jag redan efter 45 minuter kunde ringa maken från sjukhuset och säga vad som hänt. En dryg timma efter olyckan var såret i huvudet ihopsytt och röntgen av flera kroppsdelar beställd. Ytterligare 3-3,5 timmar senare var röntgen gjord, och tillsammans med maken väntade jag i 3 timmar innan resultatet var klart och vi kunde åka hem.

Visst, det kunde ha gått snabbare att komma in till röntgen och naturligtvis verkar det helt onödigt att vänta i tre timmar på resultatet av röntgen, men jag hade inga livshotande skador, och mådde efter omständigheterna bra, så självklart måste svårare fall få prioritet. Ändå sparades inga resurser för att försäkra sig om att rätt diagnos ställts innan jag blev hemskickad. Däremot vore det kanske önskvärt att få alla "lätta" fall klara för hemgång så fort som möjligt för att slippa fylla upp korridorerna med icke-akuta patienter. 

Alltifrån de medmänniskor som hjälpte mig i väntan på ambulansen och låste fast cykeln så maken kunde hämta den senare, till ambulanspersonal, och sjukvårdspersonal på akuten och röntgen gav mig ett mycket vänligt och empatiskt bemötande. Alla mina pinaler togs väl om hand, och alla värdesaker var intakta från olyckstillfället tills jag åkte hem från sjukhuset åtta timmar senare. Någon hade till och med stoppat ner mina vantar i jackfickan för att de inte skulle komma bort, liksom halsbandet som fanns prydligt nedstoppat i väskan.  

En eloge går också till Trafikverket som i samarbete med akutens personal begär dokumentation i ett trafikskadeformulär för att kunna följa upp frekventa olycksplatser och vidta åtgärder där så behövs. Mitt fall ;) landar klockrent i kategorin Cykelolyckor orsakade av fotgängare. Publicerade inte VTI/Trafikanalys en studie för något år sen som visade att en förhållandevis stor andel (40%?) av cykelolyckorna orsakas av just fotgängare?

Tips till fotgängare: 

1. Använd inte cykelbanan som trottoar.

2. Om nr 1 ej följs, var uppmärksam och lämna cykelbanan vid möte med cyklist.

Tips till cyklister på cykelbanan:

1. Använd ringklockan.

2. Förutsätt inte att fotgängare på cykelbanan ser dig även om ni möts.

3. Var konsekvent m cykelhjälmanvändningen - jmfr att betala varje gång i kollektivtrafiken. 

Och naturligtvis har cyklister lika lite att göra på trottoaren som fotgängare har att göra på cykelbanan - ju fler trafikslag / trafikanter som blandas, desto fler och allvarligare olyckor eftersom de har olika referensramar och skydd / brist på skydd. Blandad trafik förutsätter god inlevelseförmåga och uppmärksamhet från alla trafikanter, något som tyvärr verkar ha blivit en bristvara på senare år, kanske finns ett samband med att färre och färre tar körkort och alltså inte får den trafikutbildning som tidigare nästan alla fick?

Valångest

Sen flera veckor tillbaka dagens datum legat över mig som en mörk skugga - en deadline som inte går att rucka på - och som absolut inte får glömmas bort! Att rösta är viktigt, så viktigt att detta får ta tid i min blogg, som egentligen inte ska handla om politik. Och detta är kanske inte främst ett politiskt inlägg, utan snarare ett inlägg om demokrati. Att rösta är inte en plikt utan en rättighet. Att valdagen dessutom ligger på en söndag, när de flesta (om än inte alla) är lediga, och att förtidsröstningen startade flera veckor i förväg, är föredömligt. En kollega i USA tyckte först att det var konstigt att valdagen ligger på helgen, men förstod sen vilken fördel det är för att så många som möjligt ska kunna utnyttja sin demokratiska rättighet. 

Målet har hela tiden varit att förtidsrösta, och trots att jag haft flera tillfällen och haft röstkortet med mig hela den gångna veckan, blev det inte av förrän jag tog en extratur till Nordstan och sällade mig till de andra 200 i kön för att rösta vid åttatiden på fredagskvällen. Och då var det bara hälften så många som tidigare på kvällen, när det var 500 nummer i kö... Men, vi var ett troget gäng som väntade, och det glädjer mig att så många anser att väntetiden är väl använd tid för att nå slutresultatet, att få vara delaktig i hur vårt land styrs på lokal, regional och nationell nivå.

Efter att ha varit seg i starten, har senaste veckan varit fylld av sena kvällar framför valdebatter och partiledarutfrågningar på tv, och läsande av valmanifest på nätet. Kanske minns jag inte hur det brukar vara, men detta år har jag slagits av frånvaron av "the big picture". Ideologierna och visionerna har mestadels lyst med sin frånvaro - vilken typ av samhälle ser partierna framför sig (på en mer detaljerad nivå än "alla mår bra och känner sig välkomna") och hur tänker de sig att vi tar oss dit? 

Trots de senaste månadernas utveckling i öster och den fortsatta oron i områden gränsande till våra närområden, har utrikespolitiken reducerats till 1. huruvida vi ska söka medlemskap, alternativt nära samarbete, med den stora försvarsalliansen - ja eller nej och 2. ska vi fortsätta ta emot flyktingar från krigshärdarna - ja eller nej. Handelsavtal, internationellt samarbete, globalisering med förändringar i konsumtions- och produktionscenter och -mönster, samt globala folkhälsoproblem som tillgång till rent vatten, sjukvård och framtida risker för pandemier, har varit i det närmaste icke-existerande i årets valrörelse. 

Så, även om det varit en liten del ångest över hur jag skulle rösta, har den största ångesten varit över avsaknaden av helhetsbild och att partiernas huvudsakliga utblick är både kortsiktig och lokal/nationell. Det ska bli intressant att gå tillbaka och minnas denna valrörelse nästa gång - det enda jag är helt säker på är att globaliseringen kommer att fortsätta, vilket påverkar oss oavsett vad våra politiker tycker och gör nationellt.

Att prissätta nostalgi, del 2

Mitt andra exempel på att prissätta nostalgi handlar om min gamla cykel - jag har två. När det var dags att byta ut den gamla trotjänaren kunde jag inte med att göra mig av med den. Dessutom är det bra att ha två om det blir punka på den ena, vilket det lätt blir (eller blev, före kevlardäckens tid) i Göteborg.  

Den nyare cykeln är förstås bättre på alla sätt och vis - växlarna fungerar som de ska och växelvisaren i reglagen visar rätt växel, bromsarna är hydrauliska skivbromsar med jämn och tillförlitlig bromsförmåga, vevlagret som tramporna sitter på fungerar perfekt även i branta uppförsbackar när jag glömt växla ner i tid, den har framhjulsdämpning, vilket markant ökar komforten i en stad full med gropar, brunnar, lagningar och bulor i cykelbanorna, osv.

Den gamla cykeln känns numera aningen osäker och instabil i hjulinfästningarna, vilket inte hjälps av att den saknar dämpning så det blir lätt en flygeffekt över alla gupp; bromsarna är v-bromsar - top of the line på sin tid - där vajrarna börjar rosta och bromsverkan är oberäknelig såtillvida att det kan ta tvärstopp, men jag är mer orolig för att de plötsligt ska släppa helt i en nedförsbacke; växlarna fungerar förvisso, åtminstone de som ligger "i mitten", även om det inte längre går att se vilken växel som ligger i på reglaget; och vevlagret har knastrat betänkligt i flera år, men nyligen tappade den faktiskt greppet i uppförsbacken hem.

Och ändå, jag kan bara inte göra mig av med den för den är så starkt förknippad med glädjen jag kände när jag köpte den. Den var så fin och hade så många finesser. Jag var så glad när jag fick hem den och den har troget rullat i många mil innan jag hade tillgång till bil och när jag fick för mig att det var nyttigt att cykla alla 13 km till jobbet och sen lika många hem igen. Nu är den både blekt och smutsig, men den fina grundfärgen utmärker sig fortfarande, den rullar så bra på asfalten, och är så lätt att lyfta in och ut ur cykelförvaringen.

Så, även om det kostar mer än en mycket trevlig middag för två på stan, nästan två års abonnemang på Spotify, eller kanske två par vinterlöparskor, så kostar jag på den ett besök hos Bicycle Repair Man. Där ska den få nya fina bromsar och bromsvajrar, nytt vevlager och kanske även nya växelreglage och kransar, så jag kan fortsätta cykla på den i många år till, och känna samma glädje som när jag köpte den.

Att prissätta nostalgi, del 1

Hur mycket är nostalgi värt? Vad får minnen och nostalgi kosta? I de flesta fall gäller samma sak i kreditkortföretagets slogan, dvs. "priceless", men i några fall kan nostalgin kopplas till en konkret kostnad, vilket jag har två helt olika exempel på. Det ena handlar om hemtelefonnumret, och det andra om min äldsta cykel, och kommer i ett annat inlägg.

Att hemtelefonnumret hamnat under luppen och vars existensberättigande blivit ifrågasatt först nu, beror på att maken och jag har tröttnat på vår mångåriga mobiloperatör och ska byta till en annan.  Täckningen har varit oförklarligt urusel mitt i centrala stan. Det är ungefär som om mobilmasterna inte riktigt överlappar varandra i gränssnitten, vilket jag har väldigt svårt att tro att så skulle vara fallet.

Hemtelefonnumret är kopplat till ett separat mobilnummer, så  det vore smidigt att flytta med den samtidigt. Det visar sig att kostnaden för att även flytta med hemtelefonnumret till den nya operatörn, uppgår till en mycket trevlig kväll för två på stan, ca ett års abonnemang och Spotify, eller ett par nya vinterlöparskor (inte för att jag behöver det sistnämnda, men ändå, bara som en enkel jämförelse...), sen tillkommer förstås månadsavgiften.

Nuförtiden används numret i princip enbart för att lämna ett telefonnummer när det krävs, utan att jag själv vill lämna ut det. De enda som ringer på det är ihärdiga telefonförsäljare från tidningen jag prenumererade på för flera år sen och bluffmakare. Följaktligen svarar jag aldrig i den, och eftersom den har ett gammalt abonnemang ingår inte datatrafik, och endast samtal upp till en viss kostnad, så vi ringer heller aldrig från den, eller tar med den hemifrån. Ja, man kan verkligen fråga sig varför vi har kvar den, men hemtelefonnumret  har varit min ständiga följeslagare under nästan hela min tid i Göteborg, så det är mycket nostalgi i beslutet, åtminstone för mig.

Numret är från den tid när telefonnumren fortfarande speglade vilket område personen bodde i, ungefär som mobilnumrens sifferserier i början tilldelades olika operatörer, 0702... tillhörde Telia, 0708... tillhörde Europolitan, osv. En charm som gått förlorad i båda fallen, även om det förstås är mycket mer praktiskt som att flytta med sig sina nummer, mellan stadsdelar och operatörer - jag var ju faktiskt tvungen att byta nummer när jag flyttade från ett område till ett annat efter första året i Göteborg.

I alla fall, hemtelefonnumret är näst mitt personnummer det nummer jag haft längst, följt av mitt mobilnummer. Kanske kommer vi i framtiden att få se personnummer som mobilnummer, eller tvärtom - det verkar vara de enda nummer som man egentligen behöver komma ihåg i dagens uppkopplade samhälle, allt annat kan lätt lagras i mobilen? Och nu har jag kommit på en lösning så jag kan skjuta upp beslutet ännu ett tag, att behålla hemtelefonnumret hos den befintliga operatören. Då behöver jag bara betala månadsavgiften, som sett till ett helt år faktiskt uppgår till en mycket trevlig kväll för två på stan, ca ett års abonnemang hos Spotify, eller ett par nya vinterlöparskor....

Vikten av tillit

Vad är det som gör att vissa löprundor känns superbra, och andra är bara en plåga, trots att de fysiska och psykiska förutsättningarna liksom vädret, varit väldigt lika?

För egen del är förtroende och tillit för produkten A och O - saknas detta, så kommer den inte att leverera enligt förväntningarna. Ett exempel från golfens värld: Tror jag att det här är den absolut bästa drivern för min swing, styrka, osv. så slår jag suveränt bra med den, och de felslag den genererar blir snabbt förlåtna eftersom jag innerst inne vet att det här är den bästa drivern för mig. 

På samma sätt, om jag saknar förtroende för drivern, kanske för att jag tycker jag inte fick så bra hjälp som jag hoppats få av pro:n att prova ut den, eller för att det är fel loft, eller för att jag köpte den som var på rea när jag egentligen hellre ville ha den som inte var på rea, osv., ja, då slår jag heller inte  bra med den. 

I löpningen är inte skillnaderna lika tydliga, åtminstone inte för en motionär som mig själv, men även här går det där med förtroende för utrustningen igen. Springer jag i skor jag tappat förtroendet för, ja, då blir allt bara fel, och egentligen kunde jag lika gärna ha vänt tillbaka efter några meter och bytt skor, eller skippat rundan helt och hållet...

Och egentligen, varför skulle "förtroende" vara mindre viktigt bara för att det handlar om utrustning, än när det gäller en tjänst, service eller vad som i vardagslivet?

Carpe Diem, eller YOLO

Ibland förundras jag över vad som stannar kvar i primärminnet och vad som försvinner ned i till synes svarta minneshål i hjärnan. När jag tog studenten var jag lyckligt lottad och blev uppvaktad både med besök från nära och kära, och med presenter. Av presenterna minns jag vissa tydligt, vissa ser jag varje dag, och vissa är mer avlägsna eller kanske till och med glömda. 

En present utmärker sig från övriga på så sätt att det är den minst märkvärdiga rent fysiskt - kopierad text på ett A4 - och ändå kanske en av de mest betydelsefulla, eftersom den försöker förmedla något om livet, från en person som levt ett långt liv, till den som just ska ge sig ut på sin resa som vuxen. 

Länge satt texten på min anslagstavla, och när anslagstavlan försvann, packades texten ned. Nyligen undrade jag vart den tagit vägen, och häromkvällen dök den upp i en undangömd mapp vid en impromptu bokhyllerensning. Trots att det gått många år sen jag fick texten, står den sig förvånansvärt bra, även om jag vill tro att dagens 80-åringar har haft större möjligheter att ta tillvara alla ögonblick än just denne man hade. 

Nu när sensommaren snart övergår i höst och det blir regnigt, grått och mörkt, då är texten en påminnelse att fånga dagen. Att inte gräva ner sig i vardagen och de små problemen. Att försöka hitta och ta tillvara de ögonblick som ges varje dag. Och framförallt, att inte skjuta upp det där man verkligen vill göra, för att inte i slutet av livet titta tillbaka med saknad på alla dörrar som förblev oöppnade, eller alla vägar som förblev oprövade för att man inte vågade ...

En stilla fundering i försommarnatten

Jag hittade en tankeställare häromkvällen när jag läste en tidning helt slarvigt i enda syfte att förbruka lite tid. Vad jag fann var en 82-årig mans funderingar. Onekligen tänkvärda tankar...

                                                                                                                 Krister Ström

"Om jag fick leva om mitt liv igen, skulle jag göra fler misstag nästa gång. Jag skulle vara galnare än jag har varit den här gången. Det finns väldigt få saker som jag tar allvarligt längre. Jag skulle definitivt vara mindre hygienisk. Jag skulle ta mer chanser. Jag skulle resa mer. Jag skulle bestiga fler berg. Jag skulle simma i fler floder och jag skulle njuta av fler solnedgångar. Jag skullle äta mer glass och mindre bönor. Vi skjuter allihop upp saker till den där dagen i framtiden som aldrig kommer.

Lite då och då skulle jag uppträda lite som en galning. Jag skulle ha fler verkliga bekymmer och färre inbillade. Du förstår jag var en sådan människa som levde profylaktiskt, förnuftigt och förståndigt timme efter timme och dag efter dag. Åh, jag har haft mina ögonblick och om jag fick göra om alltihop igen skulle jag ha fler sådana ögonblick.

Faktum är att jag skulle försöka att inte ha något annat - bara ögonblick. Det ena efter det andra, istället för att leva så många år i framtiden.

Jag har varit en sådan där människa som inte gick någonstans utan en termometer, en hetvattenflaska, munvatten, en regnrock och fallskärm, om jag fick göra om alltihopa igen skulle jag resa med mycket mindre bagage - mycket mindre. Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren, och hålla på längre på hösten. Jag skulle åka karusell mera, heja på fler människor och plocka mer blommor och dansa mycket oftare - om jag fick göra om alltihop igen. 

Men Du förstår - det får jag inte."

(YOLO: You Only Live Once)

Var ligger Grenoble?

För en tid sen hade vi goda vänner från Tyskland på besök och kom in på ämnet geografi, eftersom de hade med sig ett så trevligt sällskapsspel (vid namn "Uppsala", verkar tyvärr inte finnas i Sverige). Spelet har ett antal kort med namn på europiska städer på ena sidan, och dess geografiska placering i latitud och longitud på den andra sidan.

Spelet går ut på att utifrån det första kortet, gissa om nästa stad ligger norr, alternativt söder om de redan lagda kortens städer, eller om det ligger öster, alternativt väster om. Otroligt roligt och utmanande för deltagarnas geografikunskaper och den där "känslan av" att något ligger norr / söder om eller väster / öster om något annat, ex. ligger Oslo öster eller väster om Nice och ligger Knossos norr eller söder om Lissabon?

Egentligen finns det inget relativt i geografi - det om något kan uttryckas i absoluta termer, latitud och longitud. Och ändå, så olika saker och ting uppfattas baserat på både kulturella skillnader och den egna referensramen. En av makens och mina stående diskussioner är var Grenoble ligger - ligger det i norra Frankrike eller i östra Frankrike? Att det skulle ligga i norra Frankrike beror på att det "känns" nordligt med klimatet, matkulturen, osv., men i strikt geografisk bemärkelse ligger det i södra Frankrike. Östra Frankrike borde vara rätt, eftersom det helt odiskutabelt, enligt kartan, ligger i östra Frankrike.

Och så är det i Sverige också, ex. Göteborg ligger i Västsverige, men strikt talat, borde inte i alla fall en del av gränslandet mot Norge, säg upp till Storlien, vara västra Sverige också? Eller att det, ur ett västsvenskt perspektiv "känns" som Stockholm ligger i Mellansverige, och allt norr om Gävle ligger i Norrland - båda helt fel enligt kartan.

Ett mer lokalt exempel är var Hisingen ligger - majoriteten tycks anse norrut, men enligt kartan ligger det mer nordväst om Göteborgs city och empiriska studier visar att är man i stan, ex. på Göta Älvbron, så går solen onekligen ned bortanför Hisingen, och eftersom solen går ned i väster måste väl det innebära att Hisingen på något sätt ligger västerut från city? 

Så, liksom det mesta här i livet visar sig även geografin vara relativ, och beror på betraktarens perspektiv, utgångspunkt och referensram.

Finn fem göteborgstecken

En bild säger mer än tusen ord? Hur många typiska göteborgstecken finns på bilden? Själv tyckte jag att jag lyckades pricka in bra många:

1. Solsken
2. Götaplatsen
3. Regnmoln i bakgrunden
4. Avenyn
5. Spårvagn

Solsken: Det klart solen lyser som klarast och starkast på Sveriges framsida ;)

Götaplatsen: Här ligger Göteborgs Konstmuseum. För entréavgiften får man årskort till fem muséer och får gå obegränsat antal gånger under kommande 12-månadersperiod, på Konstmuseet, Röhsska, Sjöfartsmuseet, Stadsmuseet, och Naturhistoriska museet. En fantastiskt bra deal!

Regnmoln: Ja, det regnar i Göteborg, men inte lika mycket som i Oslo :) En något skev jämförelse eftersom jag bott nästan halva mitt liv i Göteborg men bara ett år i Oslo, men det var inte förrän året i Oslo som jag skaffade gummistövlar... där regnade det hela hösten, varje dag! Sen kom vintern och det blev så kallt att det gjorde ont att andas... Tacka vet jag den unika blandning av fukt och nollgradigt som erbjuds på vintrarna i Göteborg... och The North Face's funktionskläder för stadsbruk...

Avenyn: Här är jag lika mycket turist som den som kommer till stan som besökare någon gång ibland, men det verkar ha ryckt upp sig en del senaste årtiondet?

Spårvagn: Tvärtemot vad man kan tro är dessa inte enbart till för att göra turisterna glada, utan även det fortskaffningsmedel kollektivtrafikåkande göteborgare är hänvisade till i sin vardag... Staden gör så mycket för att ligga i framkant och förbereda inför framtiden, att det är svårt att förstå varför man så envist håller kvar vid spårvagnarna och till och med bygger ut systemet ännu mer. Det kanske var visionärt när de kom, men knappast nu längre?

Det som saknas på bilden är vattnet som definierar hela stan. En riktigt bra sak med kollektivtrafiken är att samma taxa som i stan gäller även för färjorna i södra skärgården, så en dagstur ut till Styrsö, Donsö och Vrångö kostar inte mer än att åka till och från Liseberg från Brunnsparken.

Hur mycket spring klarar kroppen?

Sista veckorna har det knappt varit någon träning alls - ett medellångt springpass för två veckor sen och några yogapass hemma förra veckan. Förra veckan var första veckan jag inte har sprungit ute alls, på hela vintern, trots att det är ett av mina mål för året. Det beror inte på att vädret inte varit bra, även om det har varit lite upp och ner, eller på att jag varit sjuk, för bortsett från en allmän trötthet har jag varken haft halsont eller hosta. Anledningen är mycket enkel - jag har varit ledsen och nedstämd.

Min svärfar kommenterade kärvänligt och skämtsamt för en liten tid sen: - "Hur mycket springande klarar kroppen - tänk om den bara klarar ett visst antal km i hela livet? Nu när du redan sprungit xx km, så kanske det inte räcker hela din livslängd?"

Ja, hur mycket spring klarar kroppen, och framförallt kroppens svagaste punkt vilket i mitt fall tycks vara mina fötter? Det har jag också funderat på, framförallt i takt med att min stortåled blir allt sämre. Och det är kanske därför jag försöker springa så mycket som möjligt när kroppen känns bra, för vem vet när fötterna, ryggen eller något annat sätter permanent stopp för det?

Och i söndags gick det inte att bortse från fakta längre: Min fot, eller rättare sagt min vänstra stortåled är inte bra - den öm, inflammerad och avger en konstant, molande värk. Just nu är den bättre, men det beror nog mest på att voltarentabletter och -kräm givit effekt. Läkartid är bokad till måndag. Förhoppningsvis räcker det med tåträning i form av att greppa stenkulor med tårna, stå på "yogakudden" för att träna upp vrister, vader och tår osv. 

Just Do It

Så enkelt, "Just Do It". Undrar hur många timmars prestationsvånda det tog för det kreativa teamet på reklambyrån som tog fram Nikes slogan? Hur många sömnlösa nätter, övertidstimmar, pizzor och öl osv gick åt? Hur många andra förslag förkastades under vägen? Och sen, plötsligt, satt den bara där? 

Det är säkert över tjugo år sen jag såg den första gången och fortfarande är den lika inspirerande. Att släppa tanken på allt annat - familjen, hemmet, jobbet, världsproblemen, och bara fokusera på att "just do it". Ikväll var en sån typisk gång när det verkligen handlade om att bara ta tvärt av, och göra som Nike uppmanar oss till. 

Humöret sjönk redan på eftermiddagen när jag var tvungen att avboka kvällens TRX-pass för att hinna avsluta dagens uppgifter på jobbet. Ett par timmar senare insåg jag att jag stannat för länge för att det skulle vara realistiskt att ge sig av till gymet när jag kommit hem. Men, det var en så fin kväll, torrt väglag, precis över nollan och ingen vind. Kanske skulle jag försöka mig på ett löppass?

Tricket att faktiskt komma iväg när jag väl kommit hem och in i värmen är att inte sätta mig ner. Bokstavligt talat! Och om jag sätter mig ner måste jag upp igen snabbt. Annars blir jag sittande, försjunken i något, och så börjar jag slappna av, kroppstemperaturen sjunker och snart sitter jag där, kall och frusen. I det läget har kroppens önskan och behov av träning förlorat kampen mot hjärnan som säger att det varit en lång dag, det är kallt och mörkt ute, och imorgon är det återigen en tidig start som gäller. Således inget sitta ner ikväll när jag kom hem!

Varken det faktum att jag inte hade några bra springskor framme (mer om varför jag inte tog de vinterskorna i ett senare inlägg), eller att min mobil som pulsbandet funkar till hade lagt av, hindrade mig. Springskor lokaliserades snabbt till den mest lättåtkomliga lådan med vårskor och appen laddades ner till en annan mobil. 

Belöningen för att ha tagit mig över puckeln att gå ut igen när jag väl kommit hem, lät inte vänta på sig. Det kändes riktigt bra direkt när jag började springturen. Lagom varmt klädd från början till slut, lätta och sköna skor, inget ont i knäna trots lördagens misslyckade springtur och ganska bra studs i benen trots det långa uppehållet. Det var heller inte bara jag som tyckte det var en fin kväll för en springtur för så många andra joggare har jag nog aldrig mött på en runda.

Löparkläder

Eftersom jag inte har sprungit så många vinterpass än är det fortfarande lite svårt att hitta rätt klädsel för springturerna, men ikväll blev det en fullpott. Idag var det den sköna underströjan Asics Seamless LS, som jag fick en till av i julklapp, ihop med Asics Winter 1/2 zip och en tunn windbreaker som fick tjänstgöra upptill, vilket var en utmärkt kombination - jag blev varm och svettig, men aldrig blöt och kall. Salomonbyxorna är perfekta i temperaturer kring nollan, men för varma när det närmar sig 5 plus och uppåt.

Till skillnad från valet av byxor var skovalet inte helt självklart. Först tänkte jag ta Pace Glove-skorna, men var osäker på om de skulle hålla för temperaturen, så jag bytte till Bare Access Arc 2-skorna. Tur var det, för allt grus hade gjort Pace Glove-skorna obekväma eftersom de har så tunn sula där nästan alla små ojämnheter och gruskorn känns. Med både kompressionsstrumpor och vinterstrumpor var skorna nästan lagom stora ;-)

Kvällens ensemble toppades med en microfleecemössa och GripGrabhandskar. De senare är verkligen suveräna. De har nu testats både i regn och hård vind, liksom i torrt väder och temperaturer från nollgradigt upp till 5-6 plus. Fantastiskt nog funkar de lika bra i alla dessa situationer. De blir blöta i regnet men håller värmen ändå, trots vinden, och de blir kanske lite varma vid 5 plus, men då räcker det att öppna händerna så fläktar det skönt längs fingrarna. Blir det kallt är det bara att knyta händerna. Dessutom har de titthåll för tummarna och pekfingrarna så man kan använda dem på mobilens touchskärm. 

Rise and shine

Onsdag igen och ännu ett TRX-pass inbokat till ikväll. Då kan det behövas en kul video för att motivera sig att ge det lilla extra.

Att våga testa, prova och vara öppen för nya möjligheter. Att våga öppna den där dörren som verkar spännande men samtidigt ligger långt utanför sin egen komfortzon. Att också våga säga efter att ha provat något "Intressant erfarenhet, men det var inget för mig". Men om man inte pressar sig, ger det där lite extra när det känns som alla krafterna är slut, då får man heller aldrig veta vad man klarar.

Avlägsna mål

Just nu känns det helt omöjligt. Att Sverige går vidare. Till Fotbolls-VM i Brasilen. Men fortfarande finns en liten chans, om vårt lag gör två mål mer än Portugal. Samtidigt går det ju inte att ge upp bara för att något verkar avlägset och ouppnåeligt, eller?

Gissningsvis gör förbundskaptenen och laget samma sak som vi övriga gör när vi står inför en stor utmaning: Bryter ned det övergripande målet i mindre, hanterbara delar. Ex. första nedbrytningen av dagens match kan ha varit att sätta upp mål för varje halvlek, sen att dela ned varje halvlek ytterligare i 15-min eller ännu kortare 5-min intervaller, Vad vill vi ska hända - vilket är målet/-n (no pun intended) för varje intervall? Nästa steg är att titta på vad krävs, vad behöver vi göra för att uppnå varje intervalls mål. 

Metoden i all sin enkelhet, funkar för mig lika bra oavsett om det handlar om att planera projektportföljen för nästa år på jobbet eller ta tag i den där sedan flera månader växande strykhögen av skjortor, eller komma igång med sin träning. Den kan också med fördel kombineras med angreppssättet "ta en sak i taget". 

Det känns som det har varit fullt upp hela hösten - på jobbet såväl som hemma - och för några veckor sen kändes det som jag fått nog. Inte mer! Min instinkt i såna lägen är att krypa ner i sängen, dra täcket över huvudet och sova. LÄNGE. Det krävs en del viljestyrka att stå emot instinkten. Istället blev det en kortare period med ångest, vetskapen att något måste göras, att det inte gick att skjuta på det längre, osv. Till slut var det bara att sätta sig ner, ta en sak i taget och sätta upp små delmål - inte fokusera på alla sakerna på en gång. 

Att i sådana situationer ta sig tid att träna är otroligt segt, men det ger mer energi tillbaka än det tar - sicken superklyscha, jag vet! Träningspasset, som kan vara hur litet som helst, ex. yoga 30 min hemma, eller ta en rask promenad 30 min, eller tå till gymet eller springa eller något annat mer krävande, ger både tillfälle att rensa tankarna och en känsla av att ha åstadkommit något positivt. 

Ikväll var en sådan kväll när jag bara ville sjunka ner i soffan framför TV:n och se någon halvdan amerikansk serie i väntan på att matchen skulle börja. Eftersom jag ändå måste duscha på gymet pga badrumsrenoveringen, tyckte maken att jag skulle passa på och ta ett lätt gympass. Så nu sitter jag nöjt och tittar på matchen och tycker att saker och ting ordnar sig, det lackar mot jul och badrummet är (nog) snart klart - tja, livet är inte så dumt i alla fall!

Höstregn

Morgonens regn fick mig att tänka på barnfilmen jag såg som liten. Den som utspelar sig på en planet där det alltid regnar, utom en dag vart 10 år eller så. Just den dagen låser skolbarnen in den nya flickan som kommer från jorden och upplevs som mallig för att hon har varit med om solsken.tidigare. Märker att tankarna relativt ofta återvänder till den filmen. 

En kollega sa idag, apropå mörkret och höstvädret, att det kanske finns en tanke bakom det. Att det är meningen att man ska använda höstmörkret och den inbjudan till inomhusliv det ger till att ägna det egna inre livet lite tid: Att fundera över livet, vad man värdesätter och de prioriteringar man gör. Det kanske ligger något i det, framförallt som jag idag också hört utdrag från Kristian Gidlunds sommarprogram på nyheterna med anledning av hans bortgång igår. I sig inga nya insikter, men det ger ändå anledning att fundera på saker och ting varje gång livets ovaraktighet och oförutsägbarhet gör sig påminda.

På väg hem från kontoret var regnet borta och det så vackert att jag gärna hade stannat i detta nu länge. Solen var långt ner förbi hustaken, luften frisk efter dagens myckna regnande och luften sådär hög och klar som den bara är på hösten. Nu ser jag fram emot att njuta av allt trevligt som följer med hösten, exempelvis mustiga grytor, levande ljus, vintertäcke och kanske lite svampplock!

Att gilla att springa

Kan man lära sig att gilla att springa? Det här inlägget är för alla som vill tycka om att springa, men som faktiskt inte gör det. I mitt fall har jag lärt mig att gilla att springa. Det var inte alls en naturlig vänskap - jag har inte en maratonlöpares seniga och späda kroppsbyggnad, snarare tvärtom. Däremot är jag ganska envis med ett sinnelag som passar för långlöpning.

Första gången jag behövde springa för springandets skull, dvs. inte som en del av något annat som fotboll, brännboll, eller friidrott, var på gymnasiet. Mina gymnasieår började alltid med att vi på hösten skulle springa 5 km på jumpan. Att ingen hade rätt skor för att springa, att alla inte var lämpade eller vana att springa, det spelade ingen roll. Alla skulle springa, på tid. Att som i övriga ämnen lära eleverna hur man gör, löpteknik osv. var inget som lades vikt vid - "alla kan ju springa". Det var bara att ge sig ut och springa, eller som i mitt fall, trotsigt gå de 5 km. Min 3:a i jumpabetyg var därmed cementerad! 

Nåväl, i mitten av gymnasietiden började jag springa 25-30min pass, helt frivilligt och på fritiden. När jag flyttat hemifrån blev springpassen mindre frekventa för att under en period helt upphöra. Ungefär på det sätt som det lätt blir i gapet mellan jumpan under skoltiden och innan man själv kommit till insikt om vikten av regelbunden motion och friskvård under resten av livet. Sen, för ungefär 12 år sen började jag återigen springa. Både som terapi för att hantera en situation jag inte trivdes med och för att skala bort några kilon. Det var också då jag första gången sprang lite längre än de tidigare 30-min-passen. Och när jag kom upp i 45-50-min-pass, då började jag verkligen gilla att springa!

Enkelheten i att bara ta på sig ett par skor och ge sig ut, att springa på kvällen och se solen sakta dala och spegla sig i vattnet, eller börja dagen med ett springpass och se stan sakta vakna till liv. Att njuta av tystnaden på platser som dagtid är hårt trafikerade, eller upptäcka hur staden utvecklas och förändras utmed gamla invanda rutter. Att kunna börja träningspasset direkt hemma vid ytterdörren är en lyx när allt annat i vardagen handlar om att passa tider, planera ner på minuten och boka upp lång tid i förväg.

Springturen är min tid för att fundera på saker och ting, reflektera över dagen som varit eller precis börjat eller filosofera om livet i stort. Ofta kan jag samla tankarna kring något som hänt på jobbet och fundera på svarsformuleringar. Vid andra tillfällen räcker det att beundra utsikten och vyerna i takt med musiken i öronen och bara känna sig lycklig över att få vara ute och springa.

Nöjdhetskänslan när man kommer hem efter ett pass och benen är alldeles trötta är oslagbar! Hur dagen än varit är man bara glad och lycklig över att ha gjort sitt pass och kanske fått uppleva ett eller två "Kodak moments". Den fysiska utmattningen och mentala avkopplingen som ett långt springpass ger - då sover man som allra bäst! 

Så, man kan lära sig att gilla att springa och att springa är för mig starkt förknippat med en känsla av frihet!