Måluppföljning vecka 2

Och hux flux var den härliga julledigheten slut, alla julprydnader nedpackade i jullådan igen, och jag är tillbaka i vardagen. Veckan har förvisso gått snabbt med extraordinära händelser som en tjänsteresa till något nordligare breddgrader med flera decimeter fin snö, och ett intressant och kul besök på företagets democenter för att få prova på våra produkter, vanligtvis förbehållet kunder.

Avigsidan av dessa roliga saker är att träningen blivit lidande. Som jag skrev förra veckan är det ingen större konst att hålla sina träningsmål när man (jag) är ledig. Det är när man är tillbaka i vardagen som utmaningen börjar. 

Veckans resultat: 

• 1 gympass (50% av målet)
• 2 corepass (on target)
• 1 löppass (50% av målet om jag är snäll - på vintern är det OK med två pass i veckan som mål)
• 3 dagar med steg > 10 000 (60% av målet)
• 2 dagar med sjukgymnastik (on target)

Idag blev det i alla fall en härlig promenad i kylan och solen. Nästan helt vindstilla och tunn is på älven. Kan det bli mycket vackrare?!?!

Det lackar mot jul

 

Så är det nästan jul, i år igen. Mildare än vanligt, men lika välkommet och efterlängtat. Det ska bli skönt med en paus - på något sätt har jag aldrig kommit ur vanan med "jullov" :)

Förförra helgen tog maken och jag en "mörkerpromenad" genom stan med kameror och stativ för att få fina bilder att använda som julkort, eller bara för att dokumentera hur vacker stan faktiskt är även så här års. Åtminstone de dagar som regnet och grådasket håller sig borta. Och det var ett nöje att gå på Liseberg, trots att det var knökat eftersom det var en av få dagar hittills under julsäsongen med uppehåll. Maken klarade nästan en timma i allt folkvimmel och trängsel.

Det har varit glest mellan blogginläggen, men lite träning har jag hunnit med också - förutom förra veckan har det nog varit löpning två gånger i veckan, och ett till två pass på gymmet per vecka. Och idag var det första löppasset på nästan två veckor efter att ha varit ur form och småförkyld. Ser fram emot att kunna träna mer under julledigheten.

Önskar alla som hittar till bloggen en riktigt GOD JUL! Förhoppningsvis ses vi igen före nyår.

Sommaravslutning

Nu har lågtrycken och regnovädren återigen intagit stan och sommaren tycks vara slut. Som alltid infinner sig visst vemod när hösten så sakteliga börjar göra sig påmind och kvällarna blir kortare och mörkare, även om jag efter juli var helt inställd på att det inte skulle bli något riktigt sommarväder i år. Vädret tycktes ha gått från vår, via tre dagar högsommar i början av juli och direkt till höst. Ungefär som att i Monopol få lappen "Gå direkt till fängelset utan att passera Gå". 

Till slut kom högsommarvädret, lagom tills maken och jag började jobba igen, men det var ändå trevligt att komma ut från kontoret och känna värmen i luften och solstrålarna mot bar hud. Det blev till och med tillfälle att testa löparklänningen :) som känns "awkwardly" kort.... men jag ser det som träning både för kroppen och psyket att ta mig utanför min komfortzon.

Och hela augusti har varit full av evenemang i stan, allt från Göteborgs Kulturkalas, Way Out West till Red Bull Flügtag (bilden ovan) och nu senast Americas Cup-deltävlingen. Den senare missade jag snopet nog pga slarvig läsning eller felaktigt angivna tider på deras hemsida, så jag fick nöja mig med bilden från torsdagens löprunda.

En sorts kärleksförklaring...

En extra eloge till Team Abu Dhabi som, som enda båt, gjorde extrasvängar framför de publiktäta kajerna på både norra och södra sidan älven - en gest värdig en segrare!

Whitbread Round the World Race, så hette seglarcirkusen som denna vecka intagit Göteborg, en gång i tiden, från första racet 1973 fram till 2001. Mitt intresse för tävlingarna väcktes i och med att Duran Durans sångare, Simon LeBon, var besättningsmedlem på the Drum i mitten av 80-talet. De två efterföljande tävlingarna följde jag noggrant och intresset ökade förstås med de svenskflaggade båtarna och våra svenska toppseglare., något inte minst det faktum att jag fortfarande har kvar tre böcker med skildringar av loppet sett ur dessa svenska seglares perspektiv.

Mot slutet av 90-talet hade mitt intresse svalnat, säkert i och med att verkligheten och livet pockade på min uppmärksamhet, men jag följde ändå tävlingarna någotsånär och var förstås på plats vid Älsvsborgsbrons brofäste för att titta på bl.a. "Pirates of Carribean"-båten anlände i mitten av 2000-talet. När Volvo tog över och namnet kortades ner till Volvo Ocean Race, vilken innebär att även detta event kan få en trebokstavsförkortning, VOR, hände något som fick mitt intresse för tävlingen att drastiskt minska. 

De senaste dagarna, när jag dragits med i entusiasmen över finaletappens mål i stan - hur skulle jag kunna låta bli att göra det ;) har jag funderat på vad som hände och varför jag inte längre är lika intresserad. Först tänkte jag att det var för att Volvo tog över, vars brand varken då eller nu är förknippat med spänning och äventyr. I rättvisans namn är säkert inte Whitbread heller särskilt spännande, men det tog flera år innan jag förstod att det var ett bryggeri, vilket förstås inte talar till deras marknadsförares fördel.

Min nästa tanke var att det blivit så kommersialiserat med kortare / fler delsträckor, vilka förlades till hamnar och länder där Volvo har affärsintressen. Inte heller denna tes höll eftersom uppdelningen i ett större antal delsträckor började redan under de sista whitbreadtävlingarna. Dessutom borde jag som är tekniknörd tilltalas av all teknik båtarna är utrustade med, och hur man kan följa dem hela tiden via racingsiten. 

Till slut kom jag på vad det handlade om - och det handlade egentligen inte så mycket om att tävlingen bytte ägare, eftersom trenden påbörjades redan i Whitbreads regi. Tävlingen har gått från att vara främst ett äventyr till att bli just vad det egentligen alltid varit, en tävling. En titt på startlistorna genom åren ger ytterligare belägg till tesen. Enligt wikipedia hade de första tävlingarna 15-30 startande båtar av olika storlek, men i och med övergången i mitten av 90-talet till att endast tillåta en båttyp minskade antalet startande drastiskt, först till ett tiotal och i de senaste racen till 6-7 lag. 

Sammantaget innebär detta att seglingarna blivit mer lika upplägget för de stora bankappseglingarna, som America's Cup. Förekomsten av In Port-race som del i tävlingen befäster detta ytterligare. Samtidigt minns jag hur det redan i mitten av 90-talet skrevs att intresset för att delta i Whitbread ökade hos duktiga bankappseglare. Dock vill jag noga understryka att denna ändring på intet sätt förtar bedriften seglarna och teamen kring varje segelbåt utför - det är fortfarande en mycket krävande tävling med stora risker - det var inte så länge sedan någon förolyckades under en tävling. 

Och visst satt jag som klistrad vid datorn i måndags när båtarna närmade sig Göteborg, och flippade mellan GP:s liveuppdatering och marinetraffic's sjötrafikspårning. Och visst förbannade jag att någon lagt ett möte kl 13 så jag inte kunde gå ut och titta på båtarna när de kom in mot Frihamnen. Och visst var jag otålig idag när maken drog benen efter sig så jag inte visste om jag skulle hinna ner till älven och titta på dem efter dagens In-Port-race.

Stena Line hade bjudit in till kajfest, med livesändning av In-Port-race och diverse food trucks, aktiviteter och gratis glass, men jag var ute efter den perfekta platsen för att plåta båtarna när de kom förbi efter tävlingen, på väg tillbaka till Frihamnen. Skam den som ger sig, jag fick en finfin plats längs metallstaketet de satt upp, vilket gav utmärkt stöd för att plåta bilder med kamerans inzoomning. Det enda stressmomentet var att min vanliga kamera sparar bilderna väldigt långsamt, vilket innebär att jag måste välja mitt tillfälle noggrant, så att plåta actionsporter är inte att tänka på.

Om jag förstått rätt ges imorgon möjlighet för allmänheten att gå ombord på båtarna och titta på dem - gissa vem som kommer stå i kö för det?

Välkommen till Göteborg

... alla seglare, smäckra segelbåtar och turister! Första dagen på hela året som det knappt blåste alls,  vilket innebar att mållinjen flyttades ut från Frihamnen för att båtarna skulle komma i mål i rimlig tid, vilket nu blev vältajmat på lunchtid.

Tyvärr bjöd eftermiddagen och kvällen på en hel del regn. Tråkigt för segelfesten, men inget som hindrade kvällens löprunda. Har nog skrivit det tidigare också, men jag nästan gillar att springa när det regnar, och har jag bara rätt kläder, känner jag mig riktigt bekväm i regnet. Just den kommentaren fick jag också i förra veckan på sommaravslutningen hos en kollega på landet.

Instruktionen hade sagt gummistövlar och regnkläder, och ordentlig som jag är tog jag med mig både stövlar, regnbyxor, regnhatt och Gore Tex-jacka. Eftersom onsdagen bjöd på konstant hällregn blev det inget av frågepromenaden, men några av oss gick ut på en kortare promenad. När vi kom tillbaka var det flera som var tvugna att låna torktumlaren och mysbyxor av ägarinnan. 

Ikväll såg jag regnmolen på långt håll innan jag gav mig ut och beväpnade mig med både löparkeps, för att slippa få allt regn rakt ner i ansiktet, och Merrell Gore Tex-skorna - jag är så glad över alla fina och ändamålsenliga löparprylar jag har samlat på mig. Mycket riktigt, när jag precis vänt för att springa tillbaka över bron kom hällregnet. Tack och lov var det ganska varmt, 16-17 grader så det var mer svalkande än kylande. 

Desto tråkigare var det att så få var i Volvo Ocean Race Village, men jag tror det blir några fler på onsdag när ikonerna Electric Banana Band ska spela :D

Stafettvarvet

Vädergudarna var oss mer än nådiga - vilken fin kväll det blev för att springa Stafettvarvet med kollegorna :) Efter en dag med åska, störtregn och hagel vid lunch och stora hotande moln på vägen till Slottsskogen, sprack himlen upp, solen kom fram, och temperaturen höll sig till behagliga 13-14 grader. Hejarklacken (icke-springande kollegor) etablerade basläger med filtar och picknick. Precis innan vi gick hem kom ytterligare ett vårtecken i form av en väldigt speciell luftballong - Logistik- och transportmässan, som i år inkluderar truckhantering, går på Svenska Mässan just nu. 

Vädrets osäkerhet gjorde valet av skor extra svårt. Mitt förstahandsval var Merrell Bare Access 3, men samtidigt har några jämförbara löprundor med olika skor indikerat att asicsskorna kanske, möjligen, eventuellt är något snabbare än merrellskorna, ve och fasa - jag som har ytterligare ett par på väg hit. Dock hade jag asicsskorna till gymmet häromdagen, och de klämde förskräckligt obekvämt på tårna. Risken för regn gjorde att valet till slut föll på Merrell Bare Access Trail GTX-skorna. 

Första sträckan föll på mig, och med som tävlingsovan lät jag mig förstås ryckas med i de andras tempo när startskottet gått, ett för mig mycket för högt tempo. Pulsen låg långt in i det röda området hela tiden. Intressant vilken skillnad det är att ligga på i princip maxpuls, kontra två-tre slag lägre - skillnaden mellan att tro man ska dö där och då respektive superjobbigt, men orkar nog en bit till. 

Det hjälpte inte heller att vi sprang det jobbiga varvet, med den lågintensiva uppförsbacken förbi Slottsskogsvallen bort mot Majvallen, och sen den korta, medelintensiva uppförsbacken till toppen. Avslutningen gjordes via en extrasväng för att få banan lite närmre de utlovade "ca 4 km", och ändå klockade Adidas Micoach-appen bara 3,68 km.

Sammanfattningsvis kändes det som jag skulle trilla ihop och dö vilken sekund som helst, men tiden blev fantastiskt bra, även om sträckan var kort: Både snittid och snabbaste km låg 30-40 sekunder snabbare än hittills i år.  

Den tunna blå linjen

Så var det dags igen. Idag målades den blå linjen upp som markerar Göteborgsvarvets bana. Och liksom varje år kommer jag inte stå på startlinjen, men jag hittade ett par intressanta siter (city marathons respektive maratonkalender) med länkar till en mängd maraton- och halvmaratonlopp runt om i Europa. Köpenhamn på hösten skulle kanske inte vara så dumt?

Efter en vår full med segdragna, lågintensiva förkylningar har jag äntligen kommit igång igen. Förra veckan blev det hela tre löppass. Alla tre företogs i Slottsskogen, i akt och mening att träna in mig på samma bana som jag ska springa med kollegorna i Stafettvarvet. En tävling på det populära konceptet 5-6 löpare per lag, 4-5 km löprunda och picknickkorg till laget. 

För några dagar slog det mig att, till skillnad från de andra loppen springs detta som en stafett, vilket innebär att vi teoretiskt sett borde vänta på att alla ska komma i mål innan vi äter picknicken, eller åtminstone innan var och en går hem. Med 4 km per person och totalt fem personer lär det ta ett par timmar. Hoppas att vädergudarna är oss nådiga...

One of these mornings...

December har tidvis bjudit på riktigt grått, regnigt, stormigt och tråkigt väder - minns en sådan söndag när maken och jag trotsade vädret och tog en springtur på ren pin kiv. Men, så gör vädret en helomvändning och bjuder på fantastiska morgnar som den på bilden ovan, och jag förlåter allt dåligt väder, alla sönderblötta finskor och alla gånger jag kommit hem med hela stans rännstensvatten på/i byxbenen.

Senaste veckorna har jag kommit igång med träningen också - ju mer träning, desto mindre bloggande, tyvärr. Sjukgymnasten har lagt upp ett 40-min program att göra hemma fem dagar i veckan, och utöver det vill jag gärna hinna med ett par springpass, ett par gympass och helst något corepass också. Gympasset för rygg och bröst kan nog ersätta ett sjukgymnastikpass, men det är ändå ett ganska tufft schema. Håller jag mig frisk, samtidigt som det inte blir halt och många minus ute kan det kanske funka.

Två lussebullsbak senare fick vi äntligen något som liknade lussebullar. Har aldrig varit med om något liknande och skyller allt på dåligt mjöl :/ Igår kväll stod vårt bidrag till julbordet, i form av västerbottensostpaj, färdigt och ett dygn senare hade maken avslutat pralinetillverkningen. Årets tre varianter är fyllda med ganache smaksatt med rivet apelsinskal, mint respektive päronkonjak.

Och avslutningsvis vill jag önska alla som hittat hit en avkopplande och njutningsfull julhelg!

God Jul!

Retrospektiv: Göteborg

Hur lång tid ska man ha bott i en stad för att kunna säga att "jag är från .... " istället för "jag kommer ursprungligen från ...., men har bott här i stan sen...."? 5 år, 10 år, 20 år, aldrig? 

Denna höst är det 20 år sen jag flyttade till Göteborg, och fortfarande betraktar jag mig inte som göteborgare. Ändå har jag sett stan omvandlas ett flertal gånger, är starkt lokalpatriotisk och hävdar bestämt att det här är Sveriges framsida, att det inte alls regnar så mycket som ryktet säger, osv. Stockholm besöker jag väldigt sällan, säkert en förlust för mig, men varje gång jag varit där i vuxen ålder känner jag mig som kusinen från landet. När jag sen kommer hem igen till en vacker kväll med solnedgång över vattnet (eller Hisingen om man är petig, se tidigare inlägg om geografins relativitet), känns det så mycket bättre - naturligtvis regnar det aldrig just de dagar jag varit i Stockholm ;)

När jag tittar tillbaka på dessa 20 år är det mycket som har ändrats. Det var precis efter den djupa lågkonjunkturen och många nyutexaminerade som fått jobb på annan ort fick sälja sina små lägenheter på Johanneberg med brakförlust för ett par hundratusen. Sen dess har priserna på bostadsrätter i attraktiva områden mångdubblats. Då fanns det fortfarande många hyresrätter i city jämfört med i Stockholm, medan det idag antagligen är mer utjämnat mellan städerna. 

Då var det en stor småstad med "en av varje" istället för alla otaliga kedjor som idag har filialer i varje gathörn, och lunchstängt i de små butikerna. På söndagarna åkte man in till stan och gick på kondis för allt annat var stängt. Idag heter det café, och vissa har öppet hela natten samtidigt som fler och fler butiker har öppet längre på vardagarna och söndagsöppet.

Då fanns ett Billhälls i nästan varje stadsdel i stan och nu är det Axfood's Hemköp som dominerar i innerstan medan de andra två stora livsmedelsdetaljisterna, trots tappra försök inte lyckas expandera nämnvärt. Redan på den tiden, eller kanske hade de aldrig gått ur modet i Göteborg, fanns en delikatessdisk i varje liten Ica-butik, något som för länge sen hade försvunnit i den lilla ort jag kom från. Glädjande nog har delikatessdiskarna vunnit striden mot färdigförpackat, och idag är de lika vanliga som när jag växte upp, både här och där.

Då fanns det nio spårvagnslinjer och 4:ans vagn gick till Saltholmen, medan vi nu har 13 linjer (14 när nya linjen längs södra älvstranden är klar?), ett antal stombusslinjer och 11:an går till Saltholmen. I samma veva som linjerna utökades och drogs om flyttades fontänen och de första (?) japanska körsbärsträden planterades på det ombyggda Järntorget. Nu är hela staden full av vackra rosa körbärsträd i april.

Då fanns ett Volvo, som gjorde både person- och lastvagnar, under ledning av P G Gyllenhammar. Nu finns två Volvo där båda bytt ägare / ledare ett flertal gånger. Då fanns viss varvsindustri kvar, och nu är den snart helt borta, i och med likvideringsprocessen som Damen Götaverken inledde för någon månad sen.

Då fanns inget casino eller Götatunnel och trafiken var tung längs södra älvsstranden. Nu börjar planerna på att bygga om norra och södra älvstränderna till blandområden att realiseras, och oavsett om man gillar det eller ej, kan jag inte låta bli att undra:  Har månne den stora småstaden växt upp och blivit en liten storstad?

Svamputflykt i stan

Vi måste vara i särklass världens sämsta svampplockare... Inte för att det gör något, vi har väl andra kvaliteter (hoppas jag!), men ändå...

Stärkta av den, med våra mått mätt, lyckade svamputflykten i de forna hemtrakterna för några veckor sen, gjorde vi ett nytt försök att plocka svamp i göteborgsområdet. Jag hade fått för mig att det kunde vara bra svamptrakter utmed riksväg 40, t ex upp mot Partille eller längs gamla boråsvägen. Sagt och gjort, vi gav oss iväg.

En kort avstickare mot Partille Golfklubb och det var bebyggt överallt, nästan som att befinna sig mitt inne i stan. Inte den minsta tillstymmelse till lantlighet och fin blandskog. Vi fortsatte inåt landet och efter någon timmas körning (!) var vi äntligen i ett område som åtminstone inte var helt bebyggt. Nackdelen var att vi var i princip omgivna av tallskog och det var lika svårt att hitta parkering som inne i stan en lördagseftermiddag.

Till slut hittade vi några svampar som såg trevliga ut, och efter en stunds irrande för att få bättre mobiltäckning och kunna ladda ner svampguiden-appen slöt vi oss till att det var nog ätliga svampar, Sotvaxskivling och Blek ostronmussling. De betecknades till och med som mycket goda i appen. Vi beslöt oss för att åka vidare och ta med dem hem.

Vid det här laget hade vi varit iväg i några timmar, och jag som dels alltid blir sömnig så fort jag sätter mig i en bil och dels aldrig känner mig riktigt bekväm i skogen, började känna att det kanske räckte. Det var heller inte så lätt att hitta lämpliga ställen i skogen med bra bilparkering ;) Ett sista ryck på en brant slänt med träd, stubbar och stenar, där vi hittade mer Blek ostronmussling och sen fick det vara nog. 

Väl hemma tittade vi igen på svamparna och i appen och på nätet och det vi kommit fram till i skogen verkade stämma, men ändå, tänk om vi hade tagit fel, eller om appen hade missat att skriva ut förväxlingssvampar för dessa. Efter ett par veckors torkning på en bricka i köket åkte de ut till slut. Det var ju ändå varken kantareller, trattisar eller Karl Johan... 

Nu har det regnat ordentligt, och jag har set trattkantareller i butiken. Maken har pratat om att kanske är det bättre svampmarker strax söder om stan. Kanske skulle vi göra ett sista försök att hitta någon av våra favoriter här i närheten?

En vanlig måndag

I måndags var det så fint väder på kvällen, att jag inte hade hjärta att gå in på gymet. Maken var inte svårövertalad, så istället åkte vi ut och fiskade... Ja, det blev förstås ingen fisk, men däremot en trevlig stund tillsammans på vad som kanske var sommarens sista fina kväll, för nu tycks höststormarna och -regnen vara här, en masse.

Fiskestället denna gång blev Lilla Varholmens färjeläger och maken hade havsöring i åtanke. Fast egentligen hade vi tänkt åka över till Fotö, men eftersom vi precis missade färjan och det var 25 min till nästa bestämde vi oss för att testa bredvid färjelägret i stället. De stora mörka molnen över Hönös färjeläger avskräckte också i viss mån, samtidigt som den fina sommarkvällen övergått i halv storm och temperaturer som krävde flera lager både på över- och underkropp - tur att jag inte tog shorts. 

De flesta nappen under den knappa timma vi var där var av bottennappssorten. Desto fler fina bilder blev det på solnedgången och de annalkande molnen. Precis när vi kommit tillbaka till bilen landade de första regnstänken på rutan, och när vi kommit innanför dörren hemma började regnet smattra...

Göteborgs kulturkalas

Göteborgs kulturkalas drog igång häromdagen. Så trevligt, tänkte maken och jag och tog en tur på mattorget (a k a Gustav Adolfs torg) efter jobbet. På vägen dit kunde jag se hur hela city var omringat av regnmoln, och de kom allt närmare, så efter en stunds promenerande bland alla mattält drog vi oss hemåt - det såg ut att börja regna vilken minut som helst... men det gjorde det ju inte.

Kulturkalasets app för iOS är svårnavigerad för den som enbart vill få inspiration, men hemsidan är desto bättre. Där kunde jag få en bra överblick av de olika kalasplatserna, enkelt klicka mig vidare för att läsa mer om samt få hela veckans program för respektive plats. Det är roligt att se att Avenyn har så många programpunkter och aktivt försöker locka göteborgarna dit, exempelvis är det line dancing där imorgon kväll, ett gyllene tillfälle att testa något nytt? 

Något som jag gärna skulle gå på är någon av alla guidade stadspromenader och rundturer i speciella byggnader. Vid Operan ska det finnas en dansk by med demonstration av dansk matkultur, och imorgon eftermiddag är det nyinvigning av det uppfräschade Rosenlund med Feskekôrka som landmärke. Ja, det finns nog att göra hela helgen, så trots att jobbet började i måndags, finns det ändå lite semesterkänsla kvar :)

Glass i stora lass

Det är inte jag som är familjens stora glassfantast, utan det epitetet innehar oomtvistat maken - jag har andra favoriter i kategorin "onyttigheter". Dessutom är mitt intervall för när det är "lagom" att äta en glass ute är relativt snävt: Tillräckligt varmt för att inte behöva handskar men inte så varmt att det är svettigt att bara vara, dvs. i praktiken kanske det handlar om utetemperaturer mellan 13-20 grader. De senaste veckorna har det således varit alldeles för varmt för glass... en inställning maken har svårt att förstå. Därmed inte sagt att jag ogillar glass...

Men, som med alla regler, finns det undantag: Nya glassmaker eller glasstillverkare jag inte testat tidigare. Häromdagen var det dags för ett undantag: Glassboden längst bort mot Motormuséet i Motala hamn. Glassboden, eller bodarna har funnits där i flera år, och den ena serverar vanlig glass från Den stora glasstillverkaren. Den andra glassboden har kännetecknats av roligare glass, om än från en av de Något mindre, men ändå stora, glasstillverkarna, och tyvärr också av att de ständigt bytt regi.

Årets nya regi innebär att de serverar Götlunda Glass, en småskalig tillverkare från Närke, som även levererat till Nobelfesten de senaste åren, åtminstone enligt reklamen. Min benchmark är alltid mintchoklad och hur bra den står sig i konkurrensen med andra favoritglasstillverkare, och det var med glädje jag konstaterade att Götlundas står sig mycket bra. Låt oss nu bara hoppas att tillräckligt många hittar hit, och lägger de extra kronorna på att köpa riktigt bra kvalitetsglass gjord på riktiga produkter istället för Den stora glasstillverkarens massproducerade kemikalieblandning!


Andra trevliga glasställen:

• Vadstena: Sänkdalens Glass på café och i delikatessbutik på huvudgatan.
• Gränna: Grenna Glass, försäljning i egen butik på huvudgatan.
• Mjällby: World of Riccardo, försäljning i eget café, samt glassbil inne i Halmstad.
• Göteborg: Pinkbär, Linnégatan. Glasscafé med hemgjord glass.
• Göteborg: Flickorna Kanolds café på Grönsakstorget. Mjukglass (dock antagligen ej hemgjord) toppad med smält, mörk choklad av god kvalitet.

Finn fem göteborgstecken

En bild säger mer än tusen ord? Hur många typiska göteborgstecken finns på bilden? Själv tyckte jag att jag lyckades pricka in bra många:

1. Solsken
2. Götaplatsen
3. Regnmoln i bakgrunden
4. Avenyn
5. Spårvagn

Solsken: Det klart solen lyser som klarast och starkast på Sveriges framsida ;)

Götaplatsen: Här ligger Göteborgs Konstmuseum. För entréavgiften får man årskort till fem muséer och får gå obegränsat antal gånger under kommande 12-månadersperiod, på Konstmuseet, Röhsska, Sjöfartsmuseet, Stadsmuseet, och Naturhistoriska museet. En fantastiskt bra deal!

Regnmoln: Ja, det regnar i Göteborg, men inte lika mycket som i Oslo :) En något skev jämförelse eftersom jag bott nästan halva mitt liv i Göteborg men bara ett år i Oslo, men det var inte förrän året i Oslo som jag skaffade gummistövlar... där regnade det hela hösten, varje dag! Sen kom vintern och det blev så kallt att det gjorde ont att andas... Tacka vet jag den unika blandning av fukt och nollgradigt som erbjuds på vintrarna i Göteborg... och The North Face's funktionskläder för stadsbruk...

Avenyn: Här är jag lika mycket turist som den som kommer till stan som besökare någon gång ibland, men det verkar ha ryckt upp sig en del senaste årtiondet?

Spårvagn: Tvärtemot vad man kan tro är dessa inte enbart till för att göra turisterna glada, utan även det fortskaffningsmedel kollektivtrafikåkande göteborgare är hänvisade till i sin vardag... Staden gör så mycket för att ligga i framkant och förbereda inför framtiden, att det är svårt att förstå varför man så envist håller kvar vid spårvagnarna och till och med bygger ut systemet ännu mer. Det kanske var visionärt när de kom, men knappast nu längre?

Det som saknas på bilden är vattnet som definierar hela stan. En riktigt bra sak med kollektivtrafiken är att samma taxa som i stan gäller även för färjorna i södra skärgården, så en dagstur ut till Styrsö, Donsö och Vrångö kostar inte mer än att åka till och från Liseberg från Brunnsparken.

Fröken Badkruka

Det tog nio dagar värmebölja innan jag lyckades ta mig ner i havet för ett dopp. Tidigare år har vi badat i Åsa och Fiskebäck. Båda två goda alternativ, om man gillar att bada tillsammans med många andra. Något år tog vi oss ända ut till Lillebybadet där det trevliga badandet gav en sur eftersmak i form av parkeringsböter....

I år testade vi att bada på Fotö (Öckerös kommun), och fann det vara ett utmärkt alternativ - gratis parkering, gott om badstegar från klipporna och sparsamt med andra badande, åtminstone sena eftermiddagar. 5-10 min promenad över klipporna och det är bara att slå sig ner var som.

Gamla färjelägret, till vänster precis innan man kör upp på bron från Hönösidan, har många bra ställen för den som inte räds lite klippvandring. För den som hellre vill ha strand kan man gå lite längre, men då på ett utstakat motionsspår, vilket ger en enkel åtkomst till vattnet. Från badstegen slapp man kliva genom tång och alger. Enda nackdelen är att det är ett par meters djup vid bryggan och sedan blir djupt ganska snabbt, så vattnet var relativt svalt och det räckte med ett par simtag innan det var skönt att kliva upp i värmen igen. 

Fiskelycka

Precis i början, när innan maken blev maken, fiskade vi ganska ofta på somrarna i insjön vid staden vi bodde i, men av någon anledning har vi aldrig fiskat i Göteborg. Antagligen av samma anledning som vi aldrig plockar svamp här... vi vet helt enkelt inte var vi ska börja ... Som inflyttad till en ny stad tar det tid att etablera sig, även om man flyttar dit som ung. Allt från väldigt enkla och triviala saker som vilken frisör man ska gå till, till mer komplicerade som vilka hantverkare kan man lita på och vilken tandläkare är att rekommendera.

I år har vi satsat på en rejäl hemester, dvs. stanna hemma och upptäcka sidor av sin egen stad som inte hinns med i vardagsstressen resten av året. En av sakerna vi passat på att göra är att åka ut och fiska. Fiskebutiken inne i stan har flyttat ut utanför stan, och vi upplystes i grannbutiken om att närmsta riktiga fiskebutik är EL-GE's på Hisingen. Perfekt, den vet vi var den ligger sen en tidigare era när husdjuren bestod av ormar... trodde vi. 

Det byggs mycket i området, och EL-GEs har flyttat några hundra meter, men GPS:en ledde oss på en kilometerlång omväg tack vare några välplacerade, enkelriktade gator. Målet var dock väl värt omvägen, vilken service vi fick! Såväl goda råd och tips om drag och fiskeställen för havsfiske som bättre pris på tvinnad lina för rullarna. 

Ett av ställena som rekommenderades var Fotö vid brofästet från Hönö. Av någon anledning har jag aldrig varit på Fotö tidigare, bara på Hönö och kanske på Öckerö. Där hade jag verkligen missat något! Så vacker ö och vilket läge, några små kobbar och skär och sen bara Västerhavet, åtminstone ser det ut så från land, på klipporna längst ut vid Fotö gästhamn. 

Något napp blev det inte, varken på dagsfisket förra veckan (makrill) eller på kvällsfisket igår (havsöring), och det blev det egentligen inte när vi fiskade tidigare heller, med något sällsynt undantag som bekräftade regeln. Och jag erkänner villigt att jag är lika glad för det - bara tanken på att ha ihjäl fisken, rensa och transportera hem den (i kylväskan vi glömt båda gångerna?) får mig att rysa av obehag. Men att komma ut till havet, eller sitta i en liten roddbåt i en insjövik, en stilla sommarkväll, med stämningsfullt puttrande från enstaka fiskebåtar, en enorm stillhet som föder nya tankar och filosoferande över livet och dess mening, ja, det är värt risken att få napp!

Dagen "G"

Idag började sommaren i Göteborg, dels var vädret suveränt fint, med solsken och kanske 18-19 grader i skuggan och dels gick startskottet för Göteborgsvarvet, vilket känns som startskottet för sommaren... Att den stora dagen närmat sig har märkts varje gång jag sprungit senaste veckorna.

Allra tydligast var det i måndags (eller var det i onsdags?) när det var (nästan) lika många joggare längs älven som flanörer i Haga en söndag. Det var som att springa på en motorväg för löpare. Igår däremot, var det markant folktomt på springturen - två andra damer och jag som kämpade på - men kanske berodde det också på att det var fredagskväll och solsken?

Maken och jag brukar ofta göra en dagstur när det är Göteborgsvarvet eftersom det är helt omöjligt att ta sig fram i stan då. Framförallt är det alltid lika hopplöst att "fastna" på fel sida av loppet. Idag var vi dock hemma, och tog en promenad ner på stan. Naturligtvis var vi på fel sida av banan när eliten och de snabbaste amatörerna började komma in i centrum igen, och jag kände hur tålamodet började tryta - skulle vi bli fast där i flera timmar?

Kanske har det varit så tidigare också, men banläggarna hade gjort en smidig övergång via en tvåstegssluss, där löparna slussades in i en annan fil, så de som ville korsa banan kunde gå över första filen, och sen slussades löparna tillbaka  till den första filen medan vi korsade fil nummer två. Väl över på rätt sida var det skönt att kunna promenera i solen i lugn och ro och utan för mycket trängsel på gatorna och i butikerna.

Uteserveringarna var välfyllda, och efter ett tag var det skönt att sätta sig, njuta av ett glas gott ripassovin och dela en tallrik fylld med italienska delikatesser. Underhållningen var av högsta klass med liveband, löpare och supportrar som hejade på längs banan. Noterade att eliten hade en plan, fram-/mellanfotsisättning snarare än hälisättning, även om de också hade långa löpsteg. 

Även om jag ännu inte sprungit Göteborgsvarvet, är jag glad att jag denna vecka kommit upp i nästan ett helt varv, om än uppdelat på tre löppass. Liksom varje år den här dagen funderar jag på om skulle jag göra en ansträngning och försöka nästa år? Träna upp den fysiska formen kan nog de flesta göra, men den största utmaningen skulle nog vara tålamodet med tanke på hur trångt det är i starten och på delar av banan.

Sparrissäsong

Det finns många vårtecken, exempelvis i Göteborg är ett av dem att det blöta kalla övergår i ett något varmare blött... Ett annat, och roligare, sådant för en foodie är att sparrissäsongen börjar, faktiskt redan i slutet av april om vintern inte varit för hård. Då börjar Manfred's Brasserie servera sparris, specialimporterad från norra Tyskland, med egengjord hollandaisesås, tysk skinka och amandinepotatis.

Sparrisen är precis lagom kokt, hollandaisen smälter i munnen och skinkan ger ett trevligt sting med kraftiga, rökta smak.  Potatisen är inte helt motiverad - mer än mätt blir man ändå - och kanske är det därför den nuförtiden är reducerad till en halv per huvudrätt. Och åhhh, det är ljuvligt gott!

Det var en speciell helg när vi var där så blev det även en förrätt på kalixlöjrom med rökt lax, rödlök, gräddfil och blini. Säkert inget nytt, men att servera löjromen på en kall skifferplatta var mycket effektfullt, både visuellt och funktionellt - att hålla den kall. 

Det hade (kanske) kunnat bli en efterrätt också, om den hade funnits på menyn just den kvällen - Körsbärssufflé med strohrom. Tur i oturen - eftersom jag var göteborskt knökmätt efter förrätt och huvudrätt - så fanns det ingen sufflésmet just denna dag, så jag slapp välja :-) Istället ser jag fram emot ett återbesök en annan kväll!

R.I.P. Götaverken?

Idag är en sorglig dag. Götavarvets ägare meddelar att varvet ska läggas ner. Det är sista varvet vi har kvar i stan, från ett varv i varje vik längs hela Norra Älvstranden ända ut till Arendal finns snart inget kvar. Vad jag har kunnat se på alla joggingturer längs älven är det nästan alltid något fartyg på varvet - i torrdockan eller längs kajen. Lade jag inte upp ett foto för en liten tid sen med hela tre fartyg hos varvet, samtidigt?

Det är alltid sorgligt när något med lång tradition går i graven, även om det naturligtvis kommer nya företag och nya branscher som får ett uppsving. Däremot är det väl tveksamt om det kommer en ny verksamhet som bidrar till samma karakteristiska skyline som varvet har gjort. Många är säkert glada för om varvet läggs ner frigörs mark som kan användas till mer kontor och bostäder i citynära läge. Min kollega exempelvis som sa häromdagen att det enda som störde utsikten över älven var torrdockan... Men det finns fortfarande ett litet hopp, om det går att hitta en köpare - någon som känner sig manad?

Och kanske är det dags för en nystart även i den lilla världen - jag blir arg och ledsen nästan varje gång jag springer längs älven och ser hur den fina vattenkontakten förstörs genom stora spårvagnsbyggen precis längs med vattnet. Det hindrar en fri rörlighet i det som kunde bli ett vackert grön- och promenadområde - hur tänkte stadsplanerarna egentlige här? Efter alla renoveringarna hemma - någon vecka till innan hallen är helt klar - är bostaden redo för eventuell försäljning när något fint objekt dyker upp. Kanske är det till och med dags att fundera på en flytt från (inner)stan?

Och till sist, några favoritbilder på varvet ... en epok går i graven.

Vårsäsong

Efter en veckas underbar skidsemester, bortsett från hemresans äventyr, kom vi hem till ett soligt Göteborg där balkongträdens små musöron blir större och större för varje dag, snart är de mer i kaninöronstorlek, och fyra nyinköpta tazetter / minipåskliljor står i full blom. Detta innebär att vårsäsongen har börjat på allvar!

Det korta, försiktiga löppasset förra tisdagen följdes upp att ett längre i söndags med maken som testade sina nya skor - Merrell Bare Access 3, pengamässigt billiga, men tidsmässigt dyrköpta på Stadiums 25%-rea på allt dagen före, kön var som en 60m bana... nästan. Vädret var alldeles perfekt, solsken, lagom vind och 10-13 grader i solen. Det var inte fel att ta av sig jackan och springa i kortärmat :-)

Igår var det tredje löppasset på vårsäsongen, och det var en så vacker kväll! Med utsikt över älven, en av stenafärjorna i torrdockan, ett annat fartyg längs varvskajen och de stora kranarna mot en mörkblå himmel i solnedgång... Göteborg i ett nötskal? Små saker som ändå ger ett sånt lugn och lycka över att bara vara.