Varannan vecka

Så här 8-9 veckor efter olyckan noterar jag att läkningen av nyckelbenet har följt en tydlig varannan-vecka-trend. Varannan vecka med märkbara framsteg och varannan vecka status quo. Mest märkbara framsteg gjordes förstås i början:

• Första veckan: Den enorma svullnaden kring nyckelbenet och axeln gick ner markant. 
• Andra veckan: Den stora knölen vid "brottsplatsen" på nyckelbenet gjorde sin debut. 
• Tredje veckan: Axelsvullnaden var nästan borta och knölen växte....
• Fjärde veckan: Kunde vara utan mitellan tidvis. 
• Femte veckan: Tillbaka på kontoret med stöd för armen på skrivbordet, på armstödet, på mötesbordet och mitellan.
• Sjätte veckan: Blåmärket vid axeln försvann. Knölen är "enorm".
• Därefter: Fortsatt ömt i och kring knölen, samt spänningar i trapezius och musklerna vid / på skulderbladet. Viss stelhet och begränsningar i armens rörelsemönster. Fortfarande svårt att dra på/av tröjor över huvudet.

Senaste veckorna har det varit frustrerande mycket status quo och nyckelbenet verkar ha läkt ihop i en position som innebär att axeln är lätt framskjuten, vilket resulterar i ett utskjutande skulderblad som värker varje kväll, gör kortaste bilresa mycket obekväm och omöjliggör vissa vanliga rygg- och bröstövningar på gymmet. Dessutom har vänsterarmen blivit kortare / når kortare än tidigare (gissar att avståndet ytteraxel-hals har ändrats), vilket märks vid uppsträckta armar :( Nästa steg är ett besök hos vårdcentralen för att se vad som kan göras åt det.

Ett stort glädjeämne är dock att yrseln ("kristallsjukan") äntligen är botad - bekräftad under ett 20-minuters corepass i helgen. Tacksam för att min kollega tipsade om denna åkomma som förklaring till min känsla av att allt snurrade (ungefär som vid kraftig berusning) så fort jag la mig ner. När yrseln inte gått över efter 7 veckor, letade jag upp Fungera, som har sjukgymnaster specialiserade på just kristallsjukan. Trevligt, empatiskt och professionellt bemötande och hjälp!

Första besöket behandlade den laterala båggången på höger sida, varefter jag var hemma resten av dagen med illamående. Dagen efter jobbade jag igen, men med en tydlig känsla av sjösjuka - allt gungade - också helt normalt i behandlingen. Därpå några dagar med plötsligt illamående vid vissa rörelser och återbesök då den främre båggången på höger sida behandlades. Båda behandlingarna efterföljdes av några dagars övningar hemma morgon och kväll.

Så enkelt att bota, så stor skillnad i livskvalité och välbefinnande, och ändå så svårt för vårdcentralens läkare att diagnosticera. Enligt denna läkare kunde kristallsjuka bara uppkomma efter slag mot huvudet - att fall på huvudet kan ha samma effekt var tydligen inte möjligt i hans värld.

Och allt det här hade jag sluppit om bara kvinnan på cykelbanan hade varit mer uppmärksam och flyttat sig upp på trottoaren, jag hade tagit ut svängen ännu mer, eller helt enkelt inte haft så bråttom den dagen. Men jag är tacksam att huvudet har klarat sig så bra - ibland är det bra att vara tjockskallig ;)

Äntligen

Fem veckor och två dagar, så lång tid tog det tills jag gav mig ut på första löparrundan efter olyckan. Efter måndagens positiva testrunda har en löptur stått på önskelistan hela veckan, men först sent i eftermiddags blev det tid att ge mig ut. Trist novemberväder med duggregn som blöter ner allt som inte blir blött av svett, men det var vindstilla och nästan 10 plusgrader, vilket sammantaget är ganska bra springväder. Att springa i regn kan rent av ge en extra boost med känslan av att övervinna vädrets makter och allt sånt ;)

Däremot ställer regnlöpning större krav på vattenavvisande och andningsaktiva kläder och skor. Än en gång fick jag nöjet att använda mina Merrell Ascend Glove GTX och komma hem både torr och varm om fötterna - de är fortfarande samma favoriter efter ett drygt års löpning i dem. Ska jag vara lite petig så är de fortfarande onödigt varma och gör sig egentligen allra bäst i ännu kallare väder, ner till kanske 5-6 minusgrader.

Salomons olika andningsaktiva jackor är storfavoriter i både vått och torrt, medan det var premiär för dagens löpartights från The North Face - ett fynd hos Stadium tidigare idag. Det var även höstpremiär för mössa och vantar. Mössan fungerade utmärkt i symbios med pannlampan. Trots att pannlampan bara behövdes vid ett par tillfällen, var den till god hjälp där gatubelysningen inte räckte till. Resten av tiden kändes det dock tämligen nördigt att ha den sittandes mitt i pannan.... å andra sidan är det inte mycket som inte känns nördigt när jag springer, så det är bara att bita ihop och acceptera nördstatusen.

Nåja, jag lyckades hålla mig springande i 45 minuter, varav de sista 10 med ömmande senor på utsidan av knäna, fast idag är jag glad att det var knäna och varken huvudet, nacken eller nyckelbenet/axeln som satte stopp för fortsättningen. Snittiden var naturligtvis inte bra, men det var inte den som var viktig den här gången....

Milstolpe

Första trevande löpstegen efter olyckan på kombinerad gå-springtur. Kändes förvånansvärt bra, antagligen för att axlar, nacke får skaka loss med ökat blodflöde o syresättning resultat, vilket sägs påskynda läkningsprocessen. Nästa utmaning: att få på sig en riktig sportBH.

Inte lika förvånande att långa arbetsdagar vid skrivbordet inte känns lika bra ;) men det är ändå märkligt trevligt att vara tillbaka på jobbet. Kanske för att det väntar många och stora förändringar där efter nyår... Den som väntar på något gott...

Vingklippt

Nu blir det varken löpning eller annan träning på några veckor. Stygn i huvudet, lätt hjärnskakning och vänster arm i mitella pga brutet nyckelben. Mobilskrivande begränsas till högerhandens tumme. Däremot har jag till min (och makens) glädje hittat en ställning vid skrivbordet som möjliggör datorskrivning med två händer under kortare stunder, vilket innebär att den frustrerande långsamma pekfingervalsen som jag använde första dagarna nu kan läggas till handlingarna. 

Så vad hände? Mötande fotgängare på cykelbanan. Hon flyttade sig inte upp på trottoaren och jag väjde inte tillräckligt mycket. Hon hade en axelremsväska över ena axeln, tyvärr den som mötte mig. Mitt styre fastnade i hennes väskrem och jag föll som en fura (antar jag). Och naturligtvis hade jag, som varm cykelhjälmsförespråkare, inte hjälmen på mig denna dag - min cykelsäsong slutade egentligen för flera veckor sen och följaktligen hade den flera år gamla hjälmen slängts för att ersättas av en ny nästa säsong. Istället för en eftermiddag med möten blev det ambulans till Sahlgrenskas akutmottagning, omplåstring och röntgen. Jag kan bara hoppas att personen som orsakade olyckan fick sig en tankeställare och var en av dem som hjälpte till efteråt. 

Själv är jag inte så insatt i kritiken mot akutmottagningen på Sahlgrenska, men jag har bara gott att säga om det bemötande, behandling och vård jag fick. Ambulansen måste ha kommit snabbt eftersom jag redan efter 45 minuter kunde ringa maken från sjukhuset och säga vad som hänt. En dryg timma efter olyckan var såret i huvudet ihopsytt och röntgen av flera kroppsdelar beställd. Ytterligare 3-3,5 timmar senare var röntgen gjord, och tillsammans med maken väntade jag i 3 timmar innan resultatet var klart och vi kunde åka hem.

Visst, det kunde ha gått snabbare att komma in till röntgen och naturligtvis verkar det helt onödigt att vänta i tre timmar på resultatet av röntgen, men jag hade inga livshotande skador, och mådde efter omständigheterna bra, så självklart måste svårare fall få prioritet. Ändå sparades inga resurser för att försäkra sig om att rätt diagnos ställts innan jag blev hemskickad. Däremot vore det kanske önskvärt att få alla "lätta" fall klara för hemgång så fort som möjligt för att slippa fylla upp korridorerna med icke-akuta patienter. 

Alltifrån de medmänniskor som hjälpte mig i väntan på ambulansen och låste fast cykeln så maken kunde hämta den senare, till ambulanspersonal, och sjukvårdspersonal på akuten och röntgen gav mig ett mycket vänligt och empatiskt bemötande. Alla mina pinaler togs väl om hand, och alla värdesaker var intakta från olyckstillfället tills jag åkte hem från sjukhuset åtta timmar senare. Någon hade till och med stoppat ner mina vantar i jackfickan för att de inte skulle komma bort, liksom halsbandet som fanns prydligt nedstoppat i väskan.  

En eloge går också till Trafikverket som i samarbete med akutens personal begär dokumentation i ett trafikskadeformulär för att kunna följa upp frekventa olycksplatser och vidta åtgärder där så behövs. Mitt fall ;) landar klockrent i kategorin Cykelolyckor orsakade av fotgängare. Publicerade inte VTI/Trafikanalys en studie för något år sen som visade att en förhållandevis stor andel (40%?) av cykelolyckorna orsakas av just fotgängare?

Tips till fotgängare: 

1. Använd inte cykelbanan som trottoar.

2. Om nr 1 ej följs, var uppmärksam och lämna cykelbanan vid möte med cyklist.

Tips till cyklister på cykelbanan:

1. Använd ringklockan.

2. Förutsätt inte att fotgängare på cykelbanan ser dig även om ni möts.

3. Var konsekvent m cykelhjälmanvändningen - jmfr att betala varje gång i kollektivtrafiken. 

Och naturligtvis har cyklister lika lite att göra på trottoaren som fotgängare har att göra på cykelbanan - ju fler trafikslag / trafikanter som blandas, desto fler och allvarligare olyckor eftersom de har olika referensramar och skydd / brist på skydd. Blandad trafik förutsätter god inlevelseförmåga och uppmärksamhet från alla trafikanter, något som tyvärr verkar ha blivit en bristvara på senare år, kanske finns ett samband med att färre och färre tar körkort och alltså inte får den trafikutbildning som tidigare nästan alla fick?

Årets första utepass

Så var årets första löprunda utomhus avklarad. Den gick inte riktigt som jag tänkt mig eftersom de nya skorna  inte kom i fredags. Lördagens utomhusspringtur företogs därför i Nike FreeRun+-skorna, vilka höll värmen bra (5-6 plusgrader och ingen vind), men aj så ont jag fick i knäna :-( Hur kan ett par skor som var så sköna och bra under första delen av säsongen 2013, kännas så helt fel och obekväma ett drygt halvår senare?

Skorna kändes alldeles för mjuka i sulan, höga i hälen (tå-häl-drop på ca 8-10 mm), sulan var för begränsande vad gäller fotens isättning, och alldeles för breda över framfoten så fötterna åkte fram hela tiden med följden att längsta tårna blev ordentligt stötta. Slutsatsen är att FreeRun-skorna var bra för att göra övergången från traditionell hälisättning till framfotslöpning, men när man väl kommit in i framfotslöpningen är det bättre med ett par noll-dropskor.

På plussidan för lördagens tur var att Asics Winter 1/2 zip-tröjan var perfekt ihop med en t-shirt, utan jacka. Grip Grab-vantarna (för temperaturer kring eller strax över nollan) som tomten kom med var också alldeles lagom varma och mycket smidiga. Teorin om pulsbandets inverkan på GPS-funktionaliteten i MiCoach-appen verkar också stämma - det gick alldeles utmärkt att logga rundan med GPS:en, när pulsbandet användes.

De nya Merrell Ascend Glove GTX-skorna kom tidigt imorse, så nu ser jag fram emot att få ta ut och testa dem!

Spännande löprunda

Idag har jag suttit hela dagen på kontoret och endast då och då kastat en blick ut genom fönstret: Är vädret fint, men inte så fint att jag får ångest av att jobba? Kommer vädret vara tillräckligt bra för att ta den där långrundan som är inplanerad ikväll?

På vägen hem från jobbet behövdes inga solglasögon och den lätta sportjackan var välbehövlig. Väl hemma hade det klarnat upp och kvällssolen strålade! YES, det var inte bara väder för den långa löprundan, utan även tillräckligt varmt för att hålla kvar sommarkänslan med shorts och t-shirt.

Hur var då springturen? Jo, kondisen kändes bra, kroppen i övrigt och fötter likaså. Däremot var koordinationen och flytet i löpstegen helt fel! Efter 15 minuter ramlade jag pladask mitt på en gångbro. Tur i oturen prickade jag de få meter av den lååånga rundan som var trätrallsbelagd. Om fallet berodde på att hjärnan var helt slut efter en intensiv dag på jobbet, eller på att jag tagit tunna löparstrumpor men knutit skorna lika löst som med tjockare sockar (det blev alltså glapp i skorna...) låter jag vara osagt. Dagens lärdom är (återigen) att knyta sina skor ordentligt - dubbelknuten är efter flera snubbelincidenter självskriven sen många år.

Det var som sagt en lång runda, med gula och gröna intervaller (Adidas MiCoach-pulsband + iPhone 5) och jag testade en ny löprutt med långa kontinuerliga gångbanor för att slippa så många avbrott. Det har varit problem med pulsbandet, men det funkade ganska bra idag. Kanske hjälpte det när jag började blöta inte bara bandet utan även kroppen där bandets sensor sitter. Trots skavsår på knäna gick det bra, och när jag kom hem igen hade det blivit lite drygt en mil, vilket är ovanligt för mig. Dagens skor var Nike Free Run + 3 och jag tycker fortfarande de funkar bra för lite längre pass (50-70 min) när de andra skorna blir lite för tunna eller stumma.