En sorts kärleksförklaring...

En extra eloge till Team Abu Dhabi som, som enda båt, gjorde extrasvängar framför de publiktäta kajerna på både norra och södra sidan älven - en gest värdig en segrare!

Whitbread Round the World Race, så hette seglarcirkusen som denna vecka intagit Göteborg, en gång i tiden, från första racet 1973 fram till 2001. Mitt intresse för tävlingarna väcktes i och med att Duran Durans sångare, Simon LeBon, var besättningsmedlem på the Drum i mitten av 80-talet. De två efterföljande tävlingarna följde jag noggrant och intresset ökade förstås med de svenskflaggade båtarna och våra svenska toppseglare., något inte minst det faktum att jag fortfarande har kvar tre böcker med skildringar av loppet sett ur dessa svenska seglares perspektiv.

Mot slutet av 90-talet hade mitt intresse svalnat, säkert i och med att verkligheten och livet pockade på min uppmärksamhet, men jag följde ändå tävlingarna någotsånär och var förstås på plats vid Älsvsborgsbrons brofäste för att titta på bl.a. "Pirates of Carribean"-båten anlände i mitten av 2000-talet. När Volvo tog över och namnet kortades ner till Volvo Ocean Race, vilken innebär att även detta event kan få en trebokstavsförkortning, VOR, hände något som fick mitt intresse för tävlingen att drastiskt minska. 

De senaste dagarna, när jag dragits med i entusiasmen över finaletappens mål i stan - hur skulle jag kunna låta bli att göra det ;) har jag funderat på vad som hände och varför jag inte längre är lika intresserad. Först tänkte jag att det var för att Volvo tog över, vars brand varken då eller nu är förknippat med spänning och äventyr. I rättvisans namn är säkert inte Whitbread heller särskilt spännande, men det tog flera år innan jag förstod att det var ett bryggeri, vilket förstås inte talar till deras marknadsförares fördel.

Min nästa tanke var att det blivit så kommersialiserat med kortare / fler delsträckor, vilka förlades till hamnar och länder där Volvo har affärsintressen. Inte heller denna tes höll eftersom uppdelningen i ett större antal delsträckor började redan under de sista whitbreadtävlingarna. Dessutom borde jag som är tekniknörd tilltalas av all teknik båtarna är utrustade med, och hur man kan följa dem hela tiden via racingsiten. 

Till slut kom jag på vad det handlade om - och det handlade egentligen inte så mycket om att tävlingen bytte ägare, eftersom trenden påbörjades redan i Whitbreads regi. Tävlingen har gått från att vara främst ett äventyr till att bli just vad det egentligen alltid varit, en tävling. En titt på startlistorna genom åren ger ytterligare belägg till tesen. Enligt wikipedia hade de första tävlingarna 15-30 startande båtar av olika storlek, men i och med övergången i mitten av 90-talet till att endast tillåta en båttyp minskade antalet startande drastiskt, först till ett tiotal och i de senaste racen till 6-7 lag. 

Sammantaget innebär detta att seglingarna blivit mer lika upplägget för de stora bankappseglingarna, som America's Cup. Förekomsten av In Port-race som del i tävlingen befäster detta ytterligare. Samtidigt minns jag hur det redan i mitten av 90-talet skrevs att intresset för att delta i Whitbread ökade hos duktiga bankappseglare. Dock vill jag noga understryka att denna ändring på intet sätt förtar bedriften seglarna och teamen kring varje segelbåt utför - det är fortfarande en mycket krävande tävling med stora risker - det var inte så länge sedan någon förolyckades under en tävling. 

Och visst satt jag som klistrad vid datorn i måndags när båtarna närmade sig Göteborg, och flippade mellan GP:s liveuppdatering och marinetraffic's sjötrafikspårning. Och visst förbannade jag att någon lagt ett möte kl 13 så jag inte kunde gå ut och titta på båtarna när de kom in mot Frihamnen. Och visst var jag otålig idag när maken drog benen efter sig så jag inte visste om jag skulle hinna ner till älven och titta på dem efter dagens In-Port-race.

Stena Line hade bjudit in till kajfest, med livesändning av In-Port-race och diverse food trucks, aktiviteter och gratis glass, men jag var ute efter den perfekta platsen för att plåta båtarna när de kom förbi efter tävlingen, på väg tillbaka till Frihamnen. Skam den som ger sig, jag fick en finfin plats längs metallstaketet de satt upp, vilket gav utmärkt stöd för att plåta bilder med kamerans inzoomning. Det enda stressmomentet var att min vanliga kamera sparar bilderna väldigt långsamt, vilket innebär att jag måste välja mitt tillfälle noggrant, så att plåta actionsporter är inte att tänka på.

Om jag förstått rätt ges imorgon möjlighet för allmänheten att gå ombord på båtarna och titta på dem - gissa vem som kommer stå i kö för det?

In memoriam

Det här inlägget har funnits bland ett 50-tal utkast sen i julas - att ha ett inlägg om sorg och minnesord för någon som inte längre finns bland oss kändes inte naturligt på en blogg om löpning, växtodling och mat (inte nödvändigtvis i den ordningen). Men så fick vi ännu en sorg i den nära familjen, och det här får tjäna som minnesord för både dem och andra som gjort sin sista resa före dem.

Nyligen är det 20 år sen min farmor gick bort, och när hon gick vidare flyttade den ena av hennes två, enorma och praktfulla novemberkaktusar in hos mig. Hur länge hon haft den hos sig vet jag inte, men farmor hade väldigt gröna fingrar. Sen dess har den prytt mina hem och troget blommat varje november, helt oberoende av hur lite eller mycket vatten och omvårdnad den har fått, och skänkt både mig och maken stor glädje.

Förra sommaren fick den en rejäl ansning, och jag tänkte att den kanske inte överlever, men det var faktiskt nödvändigt att beskära den. Och den överlevde, det kom nya små, gröna skott på den bruna och skrumpna stammen - vilken lycka. Sen hade vi tyvärr ställningar med plastskynken utanför bostaden i flera månader, och i det nästan konstanta skymningsljuset som då inträdde, orkade kaktusen inte längre och gav upp. Efter en tid tvingades jag inse och acceptera att den inte kommer tillbaka ännu en gång. Istället växer ett litet, men robust, vinrankeskott i krukan (där det också bor en daggmask - hur kom den dit?!?!), och livet går vidare.

Kanske tycks det konstigt att just en kaktus förmedlat minnet av någon som gått bort, men för mig har den varit en nära nog daglig "påminnelse" om henne, nästan mer än någon av de andra vackra sakerna som en gång var hennes och nu finns hos mig. Allteftersom åren går, och fler nära och kära oundvikligen avviker, hoppas jag få ha dem nära mig, på samma sätt som farmor följt mig i alla dessa år. Oavsett om det är en växt, ett vackert inramat foto, gröna vardagsglas eller något annat.

Retrospektiv: Göteborg

Hur lång tid ska man ha bott i en stad för att kunna säga att "jag är från .... " istället för "jag kommer ursprungligen från ...., men har bott här i stan sen...."? 5 år, 10 år, 20 år, aldrig? 

Denna höst är det 20 år sen jag flyttade till Göteborg, och fortfarande betraktar jag mig inte som göteborgare. Ändå har jag sett stan omvandlas ett flertal gånger, är starkt lokalpatriotisk och hävdar bestämt att det här är Sveriges framsida, att det inte alls regnar så mycket som ryktet säger, osv. Stockholm besöker jag väldigt sällan, säkert en förlust för mig, men varje gång jag varit där i vuxen ålder känner jag mig som kusinen från landet. När jag sen kommer hem igen till en vacker kväll med solnedgång över vattnet (eller Hisingen om man är petig, se tidigare inlägg om geografins relativitet), känns det så mycket bättre - naturligtvis regnar det aldrig just de dagar jag varit i Stockholm ;)

När jag tittar tillbaka på dessa 20 år är det mycket som har ändrats. Det var precis efter den djupa lågkonjunkturen och många nyutexaminerade som fått jobb på annan ort fick sälja sina små lägenheter på Johanneberg med brakförlust för ett par hundratusen. Sen dess har priserna på bostadsrätter i attraktiva områden mångdubblats. Då fanns det fortfarande många hyresrätter i city jämfört med i Stockholm, medan det idag antagligen är mer utjämnat mellan städerna. 

Då var det en stor småstad med "en av varje" istället för alla otaliga kedjor som idag har filialer i varje gathörn, och lunchstängt i de små butikerna. På söndagarna åkte man in till stan och gick på kondis för allt annat var stängt. Idag heter det café, och vissa har öppet hela natten samtidigt som fler och fler butiker har öppet längre på vardagarna och söndagsöppet.

Då fanns ett Billhälls i nästan varje stadsdel i stan och nu är det Axfood's Hemköp som dominerar i innerstan medan de andra två stora livsmedelsdetaljisterna, trots tappra försök inte lyckas expandera nämnvärt. Redan på den tiden, eller kanske hade de aldrig gått ur modet i Göteborg, fanns en delikatessdisk i varje liten Ica-butik, något som för länge sen hade försvunnit i den lilla ort jag kom från. Glädjande nog har delikatessdiskarna vunnit striden mot färdigförpackat, och idag är de lika vanliga som när jag växte upp, både här och där.

Då fanns det nio spårvagnslinjer och 4:ans vagn gick till Saltholmen, medan vi nu har 13 linjer (14 när nya linjen längs södra älvstranden är klar?), ett antal stombusslinjer och 11:an går till Saltholmen. I samma veva som linjerna utökades och drogs om flyttades fontänen och de första (?) japanska körsbärsträden planterades på det ombyggda Järntorget. Nu är hela staden full av vackra rosa körbärsträd i april.

Då fanns ett Volvo, som gjorde både person- och lastvagnar, under ledning av P G Gyllenhammar. Nu finns två Volvo där båda bytt ägare / ledare ett flertal gånger. Då fanns viss varvsindustri kvar, och nu är den snart helt borta, i och med likvideringsprocessen som Damen Götaverken inledde för någon månad sen.

Då fanns inget casino eller Götatunnel och trafiken var tung längs södra älvsstranden. Nu börjar planerna på att bygga om norra och södra älvstränderna till blandområden att realiseras, och oavsett om man gillar det eller ej, kan jag inte låta bli att undra:  Har månne den stora småstaden växt upp och blivit en liten storstad?

Att prissätta nostalgi, del 2

Mitt andra exempel på att prissätta nostalgi handlar om min gamla cykel - jag har två. När det var dags att byta ut den gamla trotjänaren kunde jag inte med att göra mig av med den. Dessutom är det bra att ha två om det blir punka på den ena, vilket det lätt blir (eller blev, före kevlardäckens tid) i Göteborg.  

Den nyare cykeln är förstås bättre på alla sätt och vis - växlarna fungerar som de ska och växelvisaren i reglagen visar rätt växel, bromsarna är hydrauliska skivbromsar med jämn och tillförlitlig bromsförmåga, vevlagret som tramporna sitter på fungerar perfekt även i branta uppförsbackar när jag glömt växla ner i tid, den har framhjulsdämpning, vilket markant ökar komforten i en stad full med gropar, brunnar, lagningar och bulor i cykelbanorna, osv.

Den gamla cykeln känns numera aningen osäker och instabil i hjulinfästningarna, vilket inte hjälps av att den saknar dämpning så det blir lätt en flygeffekt över alla gupp; bromsarna är v-bromsar - top of the line på sin tid - där vajrarna börjar rosta och bromsverkan är oberäknelig såtillvida att det kan ta tvärstopp, men jag är mer orolig för att de plötsligt ska släppa helt i en nedförsbacke; växlarna fungerar förvisso, åtminstone de som ligger "i mitten", även om det inte längre går att se vilken växel som ligger i på reglaget; och vevlagret har knastrat betänkligt i flera år, men nyligen tappade den faktiskt greppet i uppförsbacken hem.

Och ändå, jag kan bara inte göra mig av med den för den är så starkt förknippad med glädjen jag kände när jag köpte den. Den var så fin och hade så många finesser. Jag var så glad när jag fick hem den och den har troget rullat i många mil innan jag hade tillgång till bil och när jag fick för mig att det var nyttigt att cykla alla 13 km till jobbet och sen lika många hem igen. Nu är den både blekt och smutsig, men den fina grundfärgen utmärker sig fortfarande, den rullar så bra på asfalten, och är så lätt att lyfta in och ut ur cykelförvaringen.

Så, även om det kostar mer än en mycket trevlig middag för två på stan, nästan två års abonnemang på Spotify, eller kanske två par vinterlöparskor, så kostar jag på den ett besök hos Bicycle Repair Man. Där ska den få nya fina bromsar och bromsvajrar, nytt vevlager och kanske även nya växelreglage och kransar, så jag kan fortsätta cykla på den i många år till, och känna samma glädje som när jag köpte den.

Att prissätta nostalgi, del 1

Hur mycket är nostalgi värt? Vad får minnen och nostalgi kosta? I de flesta fall gäller samma sak i kreditkortföretagets slogan, dvs. "priceless", men i några fall kan nostalgin kopplas till en konkret kostnad, vilket jag har två helt olika exempel på. Det ena handlar om hemtelefonnumret, och det andra om min äldsta cykel, och kommer i ett annat inlägg.

Att hemtelefonnumret hamnat under luppen och vars existensberättigande blivit ifrågasatt först nu, beror på att maken och jag har tröttnat på vår mångåriga mobiloperatör och ska byta till en annan.  Täckningen har varit oförklarligt urusel mitt i centrala stan. Det är ungefär som om mobilmasterna inte riktigt överlappar varandra i gränssnitten, vilket jag har väldigt svårt att tro att så skulle vara fallet.

Hemtelefonnumret är kopplat till ett separat mobilnummer, så  det vore smidigt att flytta med den samtidigt. Det visar sig att kostnaden för att även flytta med hemtelefonnumret till den nya operatörn, uppgår till en mycket trevlig kväll för två på stan, ca ett års abonnemang och Spotify, eller ett par nya vinterlöparskor (inte för att jag behöver det sistnämnda, men ändå, bara som en enkel jämförelse...), sen tillkommer förstås månadsavgiften.

Nuförtiden används numret i princip enbart för att lämna ett telefonnummer när det krävs, utan att jag själv vill lämna ut det. De enda som ringer på det är ihärdiga telefonförsäljare från tidningen jag prenumererade på för flera år sen och bluffmakare. Följaktligen svarar jag aldrig i den, och eftersom den har ett gammalt abonnemang ingår inte datatrafik, och endast samtal upp till en viss kostnad, så vi ringer heller aldrig från den, eller tar med den hemifrån. Ja, man kan verkligen fråga sig varför vi har kvar den, men hemtelefonnumret  har varit min ständiga följeslagare under nästan hela min tid i Göteborg, så det är mycket nostalgi i beslutet, åtminstone för mig.

Numret är från den tid när telefonnumren fortfarande speglade vilket område personen bodde i, ungefär som mobilnumrens sifferserier i början tilldelades olika operatörer, 0702... tillhörde Telia, 0708... tillhörde Europolitan, osv. En charm som gått förlorad i båda fallen, även om det förstås är mycket mer praktiskt som att flytta med sig sina nummer, mellan stadsdelar och operatörer - jag var ju faktiskt tvungen att byta nummer när jag flyttade från ett område till ett annat efter första året i Göteborg.

I alla fall, hemtelefonnumret är näst mitt personnummer det nummer jag haft längst, följt av mitt mobilnummer. Kanske kommer vi i framtiden att få se personnummer som mobilnummer, eller tvärtom - det verkar vara de enda nummer som man egentligen behöver komma ihåg i dagens uppkopplade samhälle, allt annat kan lätt lagras i mobilen? Och nu har jag kommit på en lösning så jag kan skjuta upp beslutet ännu ett tag, att behålla hemtelefonnumret hos den befintliga operatören. Då behöver jag bara betala månadsavgiften, som sett till ett helt år faktiskt uppgår till en mycket trevlig kväll för två på stan, ca ett års abonnemang hos Spotify, eller ett par nya vinterlöparskor....

Carpe Diem, eller YOLO

Ibland förundras jag över vad som stannar kvar i primärminnet och vad som försvinner ned i till synes svarta minneshål i hjärnan. När jag tog studenten var jag lyckligt lottad och blev uppvaktad både med besök från nära och kära, och med presenter. Av presenterna minns jag vissa tydligt, vissa ser jag varje dag, och vissa är mer avlägsna eller kanske till och med glömda. 

En present utmärker sig från övriga på så sätt att det är den minst märkvärdiga rent fysiskt - kopierad text på ett A4 - och ändå kanske en av de mest betydelsefulla, eftersom den försöker förmedla något om livet, från en person som levt ett långt liv, till den som just ska ge sig ut på sin resa som vuxen. 

Länge satt texten på min anslagstavla, och när anslagstavlan försvann, packades texten ned. Nyligen undrade jag vart den tagit vägen, och häromkvällen dök den upp i en undangömd mapp vid en impromptu bokhyllerensning. Trots att det gått många år sen jag fick texten, står den sig förvånansvärt bra, även om jag vill tro att dagens 80-åringar har haft större möjligheter att ta tillvara alla ögonblick än just denne man hade. 

Nu när sensommaren snart övergår i höst och det blir regnigt, grått och mörkt, då är texten en påminnelse att fånga dagen. Att inte gräva ner sig i vardagen och de små problemen. Att försöka hitta och ta tillvara de ögonblick som ges varje dag. Och framförallt, att inte skjuta upp det där man verkligen vill göra, för att inte i slutet av livet titta tillbaka med saknad på alla dörrar som förblev oöppnade, eller alla vägar som förblev oprövade för att man inte vågade ...

En stilla fundering i försommarnatten

Jag hittade en tankeställare häromkvällen när jag läste en tidning helt slarvigt i enda syfte att förbruka lite tid. Vad jag fann var en 82-årig mans funderingar. Onekligen tänkvärda tankar...

                                                                                                                 Krister Ström

"Om jag fick leva om mitt liv igen, skulle jag göra fler misstag nästa gång. Jag skulle vara galnare än jag har varit den här gången. Det finns väldigt få saker som jag tar allvarligt längre. Jag skulle definitivt vara mindre hygienisk. Jag skulle ta mer chanser. Jag skulle resa mer. Jag skulle bestiga fler berg. Jag skulle simma i fler floder och jag skulle njuta av fler solnedgångar. Jag skullle äta mer glass och mindre bönor. Vi skjuter allihop upp saker till den där dagen i framtiden som aldrig kommer.

Lite då och då skulle jag uppträda lite som en galning. Jag skulle ha fler verkliga bekymmer och färre inbillade. Du förstår jag var en sådan människa som levde profylaktiskt, förnuftigt och förståndigt timme efter timme och dag efter dag. Åh, jag har haft mina ögonblick och om jag fick göra om alltihop igen skulle jag ha fler sådana ögonblick.

Faktum är att jag skulle försöka att inte ha något annat - bara ögonblick. Det ena efter det andra, istället för att leva så många år i framtiden.

Jag har varit en sådan där människa som inte gick någonstans utan en termometer, en hetvattenflaska, munvatten, en regnrock och fallskärm, om jag fick göra om alltihopa igen skulle jag resa med mycket mindre bagage - mycket mindre. Jag skulle börja gå barfota tidigare på våren, och hålla på längre på hösten. Jag skulle åka karusell mera, heja på fler människor och plocka mer blommor och dansa mycket oftare - om jag fick göra om alltihop igen. 

Men Du förstår - det får jag inte."

(YOLO: You Only Live Once)

Tiramisu, indeed

Sällan har det varit så välbehövligt med en tiramisu som nu! Den onda tån har verkligen dragit ned humöret, liksom de för långa dagarna på jobbet. Veckans största bragd är att ha tagit mig till gymmet två gånger, varav den ena gången igår kväll i full storm och ösregn, och ha gjort ett och ett halvt yogapass hemma. 

Allteftersom veckan gått har tån blivit bättre såtillvida att skavsåret på tån börjat läka, men den är fortfarande öm att stödja på och det har varit bekväma skor till, från och på jobbet hela veckan. Inget flärdfullt högklackat :-( De två korta löpturerna till och från gymmet har glädjande nog gått bra. Intressant att det faktiskt gör mindre ont att springa än att gå eftersom foten landar mer horisontellt vid löpning än vid promenerande. 

Min första tiramisu var när mamma gjorde på tidigt 90-tal. Den var så god, och jag hade senare med den på en skidresa till Lillehammer med vänner för nyårsfirande. På den tiden var det svårt att hitta savioardikex i Sverige, så jag tror vi använde fingermariekex istället. Mascarponeosten ersattes med Kesella och visprädde. Nuförtiden är fingermariekexen ersatta med riktiga savioardikex, men smeten med Kesella och vispgrädde är faktiskt riktigt bra.

Denna gång är det äkta vara rakt igenom, från receptet som maken fått av sin italienske kollega, till mascarponeosten. Till bådas förvåning (och initial skepsis) doppas kexen enbart i kaffe, inte en kaffe- och likörblandning som vi annars är vana vid. Receptet räckte både till en stor skål och några små portionsskålar. Kvällens smakprov bådar verkligen gott inför morgondagen när vännerna kommer på söndagsmiddag!

Uppiggande bokfynd

Ännu en lång dag på kontoret innebar att det fick bli den långa vägen hem. När jag ändå var tvungen att byta buss i stan passade jag på att gå in hos Den stora bokhandeln - bokrean har ju börjat!

För kanske 10-15 år sen var bokrean något jag såg fram emot. Alla bokhandlares kataloger gicks igenom noggrannt, böcker markerades och hundöron veks. På den tiden fanns det i alla fall tre olika bokhandlarkedjor i stan, efter senaste uppköpet finns nu en kedja kvar - och jag såg nyss att den butiken nu fått en ny namnskylt. Sen kom den stora digitaliseringsvågen, några jobbyten och mer intensivt arbete gjorde att bokrean förpassades till något som jag i bästa fall noterade och besökte när den var på upphällningen i mitten av mars. 

Matlagningen och livet i allmänhet har gått lite i stå senaste tiden, så en ny bok med inspiration kommer nog väl till pass framöver. Tidningen "Allt om mat" minns jag som en av de bästa från när jag var liten. Rejäla recept med finess, som är realistiska för en hemmakock att lyckas med. Bland dagens inköp finns också ett par andra böcker, men de får vänta på bloggpresentation eftersom de ska bli vad familjen kallar "extrapresent" till maken när han fyller år.

Humöret har inte varit på topp senaste dagarna efter sena leveranser till en sedan länge kommunicerad deadline, och en ny, snabb deadline idag. Men det snabba besöket på bokrean piggade upp betydligt, och när jag kom hem och fick syn på mig i spegeln - chokladkladd på sidan av läppens överkant, en rest från den halva powerbar som fick bli nödmat innan jag tog itu med dagens sista uppgift på kontoret. Då var det svårt att hålla sig för skratt!

Nu är det snart fredag - kanske dags att prova nya kokboken?

Just Do It

Så enkelt, "Just Do It". Undrar hur många timmars prestationsvånda det tog för det kreativa teamet på reklambyrån som tog fram Nikes slogan? Hur många sömnlösa nätter, övertidstimmar, pizzor och öl osv gick åt? Hur många andra förslag förkastades under vägen? Och sen, plötsligt, satt den bara där? 

Det är säkert över tjugo år sen jag såg den första gången och fortfarande är den lika inspirerande. Att släppa tanken på allt annat - familjen, hemmet, jobbet, världsproblemen, och bara fokusera på att "just do it". Ikväll var en sån typisk gång när det verkligen handlade om att bara ta tvärt av, och göra som Nike uppmanar oss till. 

Humöret sjönk redan på eftermiddagen när jag var tvungen att avboka kvällens TRX-pass för att hinna avsluta dagens uppgifter på jobbet. Ett par timmar senare insåg jag att jag stannat för länge för att det skulle vara realistiskt att ge sig av till gymet när jag kommit hem. Men, det var en så fin kväll, torrt väglag, precis över nollan och ingen vind. Kanske skulle jag försöka mig på ett löppass?

Tricket att faktiskt komma iväg när jag väl kommit hem och in i värmen är att inte sätta mig ner. Bokstavligt talat! Och om jag sätter mig ner måste jag upp igen snabbt. Annars blir jag sittande, försjunken i något, och så börjar jag slappna av, kroppstemperaturen sjunker och snart sitter jag där, kall och frusen. I det läget har kroppens önskan och behov av träning förlorat kampen mot hjärnan som säger att det varit en lång dag, det är kallt och mörkt ute, och imorgon är det återigen en tidig start som gäller. Således inget sitta ner ikväll när jag kom hem!

Varken det faktum att jag inte hade några bra springskor framme (mer om varför jag inte tog de vinterskorna i ett senare inlägg), eller att min mobil som pulsbandet funkar till hade lagt av, hindrade mig. Springskor lokaliserades snabbt till den mest lättåtkomliga lådan med vårskor och appen laddades ner till en annan mobil. 

Belöningen för att ha tagit mig över puckeln att gå ut igen när jag väl kommit hem, lät inte vänta på sig. Det kändes riktigt bra direkt när jag började springturen. Lagom varmt klädd från början till slut, lätta och sköna skor, inget ont i knäna trots lördagens misslyckade springtur och ganska bra studs i benen trots det långa uppehållet. Det var heller inte bara jag som tyckte det var en fin kväll för en springtur för så många andra joggare har jag nog aldrig mött på en runda.

Löparkläder

Eftersom jag inte har sprungit så många vinterpass än är det fortfarande lite svårt att hitta rätt klädsel för springturerna, men ikväll blev det en fullpott. Idag var det den sköna underströjan Asics Seamless LS, som jag fick en till av i julklapp, ihop med Asics Winter 1/2 zip och en tunn windbreaker som fick tjänstgöra upptill, vilket var en utmärkt kombination - jag blev varm och svettig, men aldrig blöt och kall. Salomonbyxorna är perfekta i temperaturer kring nollan, men för varma när det närmar sig 5 plus och uppåt.

Till skillnad från valet av byxor var skovalet inte helt självklart. Först tänkte jag ta Pace Glove-skorna, men var osäker på om de skulle hålla för temperaturen, så jag bytte till Bare Access Arc 2-skorna. Tur var det, för allt grus hade gjort Pace Glove-skorna obekväma eftersom de har så tunn sula där nästan alla små ojämnheter och gruskorn känns. Med både kompressionsstrumpor och vinterstrumpor var skorna nästan lagom stora ;-)

Kvällens ensemble toppades med en microfleecemössa och GripGrabhandskar. De senare är verkligen suveräna. De har nu testats både i regn och hård vind, liksom i torrt väder och temperaturer från nollgradigt upp till 5-6 plus. Fantastiskt nog funkar de lika bra i alla dessa situationer. De blir blöta i regnet men håller värmen ändå, trots vinden, och de blir kanske lite varma vid 5 plus, men då räcker det att öppna händerna så fläktar det skönt längs fingrarna. Blir det kallt är det bara att knyta händerna. Dessutom har de titthåll för tummarna och pekfingrarna så man kan använda dem på mobilens touchskärm. 

Kål, kål och mera kål

Detta är en kärleksförklaring till kål! Kål tycks vara en underskattad grönsak, trots att alla kålgrönsaker är fullproppade med olika nyttigheter som c-vitamin, fibrer, mineraler, järn osv. Hos oss används den varje vecka i en nyttig, och faktiskt inte alls tråkig, kålsallad (och ja, även i mina egna öron låter det här hopplöst pretentiöst och präktigt! Men det går utmärkt att hoppa direkt ner till mannerströmbilden :-). Alla grönsakerna råa för att bevara deras näringsinnehåll. Tomater tillsätts separat eftersom de inte står sig en vecka i salladen. Bönor tillsätts separat för att... tja, jag vet inte riktigt, det har bara blivit så.

Kålsalladen står sig ca 1 vecka, och kan därför göras i förväg på söndagen för att sen tas med till varje lunch under arbetsveckan. Den går att variera nästan i det oändliga, med olika smaktillsättningar som soltorkade tomater, eller syltlök och cornichons, eller makens egengjorda och hemodlade picklade chili och vitlök. Basen är dock nästan alltid densamma, bladkål (vitkål, savoykål, eller spetskål), bukettkål (blomkål, romanesco eller broccoli), morötter. Kompletteras efter säsong med ex. rädisor, ärtskidor, osv. Toppas med en god vinägrettdressing.

En annan rätt som stått högt på matlagningslistan en längre tid är kålpudding. När vi först lagade rätten för några år sen, trodde min mamma att vi fått hjärnsläpp - allt hon mindes var mitt ständiga gnäll över kålpuddingen under skoltiden (och den kokta potatisen, och den sönderkokta fisken, och...). Men skolmaten på min tid var just det, skolmat, och hade inget med "riktig mat" att göra.

För några år sen fick vi "Husmanskonst" av Leif Mannerström (notera den fina göteborska ordvitsen) i present. Och en så trevlig bekantskap den boken är - jag kan inte låta bli att göra reklam för den! De första rätterna vi lagade från boken var biff stroganoff, sen följde sjömansbiff och därefter kålpudding. Alla ljuvligt goda!

När jag slog upp boken idag, i syfte att plocka fram receptet på kålpudding, poppade receptet på kåldolmar upp. Och om jag gillar kålpudding, så älskar jag kåldolmar! Receptet var väl tilltaget, trots att vi använde ett helt savoykålshuvud, så det fick bli hälften kåldolmar och hälften kålpudding - recepten var desamma. Istället för receptets skysås använde vi portvinssky som blev över efter nyårsmiddagen, inte dumt sätt att använda rester på :)

Addendum

Vi hoppade över sirapen och sockret i receptet - sötman från den frästa löken, kålhacket och sojan är fullt tillräcklig.

Gott Nytt År

Så har ännu ett år gått och jag minns fortfarande hur år 2000 kändes avlägset och stort när jag växte upp, och nu har det gått 14 år sen dess. Vissa säger att alternativet till att se ännu ett år passera är sämre, vilket förstås är sant, men jag kan ändå inte låta bli att bli lite blå av alla återblickar och reflektioner på året som gått, denna årets sista dag.  

Träningsmässigt har det varit ett bra år! Det började lite trevande i och med att jag bytte gym samtidigt som jag genomgick operationen i mars. Så fort jag kunde började jag med långa promenader - det blev så mycket promenerande att jag för första gången fick skoskav av mina supersköna promenadskor. 

Sen följde springpassen och den nya tekniken med framfotslöpning - vilken succé! Inget mer ont i knäna! I början av juni startade jag ett MiCoach-träningsprogram för att nå målet 10 km på 60 minuter. Det var roligt att ha ett program att följa, men svårt att hålla sig i skinnet och följa instruktionerna till punkt och pricka. Kanske var det därför jag heller inte nådde målet ... 

Ett mål som jag däremot nådde var mitt eget brolopp. Totalt drygt 15 km över stans största broar, längre än jag någonsin sprungit i ett svep tidigare. Trött när det var över men väldigt glad att ha klarat det. Tiden blev inte riktigt så bra som jag hoppats, men jag har intalat mig själv att det beror på de fotostopp jag inte kunde låta bli att göra längs vägen. Nästa gång får det bli utan såna stopp.

Tack vare det milda vädret har det varit kul att kunna fortsätta springa utomhus åtminstone någon gång varje vecka, även i november-december, också det något helt nytt för mig. När huvuddelen av träningen flyttades inomhus hittade jag ny inspiration på gymet i form av TRX- och kettlebellpassen. Bra variation till löpningen och den egna styrketräningen. 

Så, vad väntar 2014? Vilka träningsmål ska jag ha nästa år? Något att grunna på under de kommande dagarna.

2013 i siffror

För siffernörden hade det varit en önskedröm att nu kunna dra ut statistik på årets löpning på alla håll och kanter. Tyvärr begränsar MiCoach-appen detta ganska kraftigt, samtidigt som alla rundor inte loggats korrekt i appen och därför inte heller syns i nedanstående siffror.

Sträcka: ca 600-700 km

Tid: 76h 23 min 11 sek 

Kalorier: 44844

Mest använda skor: Nike Free Run+ 3

Mesta favvoskor: Merrell Ascend Glove GTX

Till sist, ett riktigt Gott Nytt År!

Snabbmat del 1

Fredagskvällar är veckans kanske trevligaste kväll, men samtidigt en av de tröttaste. Då är det bra med snabbmat. Igår blev det Moules Marinière, en favorit från barndomen som jag sedan introducerat maken för och nu är en regelbundet återkommande höst- och vinterrätt hos oss. Trots att vi pratat om att rätten flera gånger i höst har det inte blivit av. När vi sen väl stått där i fiskdisken har blicken fastnat på något annat, men igår kväll kopplade hjärnan ihop åsynen av fiskhandlaren med musslor! 

Hackad schalottenlök och vitlök som fräses ihop med smör, späd med vitt vin och vatten, salta och peppra (vilket jag typiskt nog glömde, å andra sidan kom jag ihåg persiljan :) Koka upp och lägg i de tvättade musslorna (bara de som stänger sig i kallt vatten alternativt när man knackar lite försiktigt på dem). Några minuters kokning och sen är det klart. Att det är nyttig mat med mycket proteiner och låg fetthalt gör inte det hela mindre gott. Ett gott bröd, smör och ost till och sen mår man prima! 

Baba au rhum

Det sägs att smak och dofter ofta triggar minnen. För mig framkallar doften av daggtungt gräs när solen är på väg ner en vacker sommarkväll ett mycket specifikt minne: Sommarkvällar på golfbanan när jag var barn. Minnet är mer en förnimmelse av känslan från dessa kvällar, snarare än en konkret och tydlig bild, vilket kanske också förklarar frånvaron av myggen som jag vet alltid fanns där. 

Ett annat barndomsminne är den franska efterrätten "Baba au rhum". Baba är kanske egentligen inte så märkvärdigt - en liten, mjuk kaka i en lag av rom - men minnet av dem har dröjt sig kvar hos mig, och jag har ibland undrat vad som hänt med dem eftersom jag själv i vuxen ålder aldrig sett dem i någon butik hemma. Men av en händelse hittade jag babas i en affär tidigare i år och naturligtvis ville jag köpa en burk för att testa om magin fanns kvar.

Det blir inte så ofta efterrätt nuförtiden, åtminstone inte egentillagad efterrätt, utan oftast blir det en hopsättning av efterrättskomponenter till efterrätt. Ikväll var det dags att ta fram baba, som serverades med chokladglass och vispgrädde samt dekoration av chokladflingor. Och det var gott, faktiskt i princip lika gott som jag mindes dem. Mjuka, lena kakor som påminde om madeleinekakor (fast det kan nog inte stämma eftersom baba innehåller jäst och madeleinekakor gör det inte), indränkta i romlag och halvsmält glass med riktig, nyvispad grädde.... MUMS (och jag som inte ens gillar vispad grädde...)!

På matlagningsprogrammet "En hungrig fransman" i somras dök babas också upp - mycket märkligt att det helt plötsligt dyker upp flera gånger under loppet av någon månad efter att ha varit borta i så många år. En snabb sökning på nätet genererar ett stort antal träffar och variationer, så nästa gång blir det hemlagade babas - en sådan festefterrätt kanske skulle passa nyårsmiddagen?

Shipspotting, 2a försöket

Idag var det äntligen dags - jag skulle åka med på båtturen ut till Skandiahamnen för att titta på Triple-E-fartyget Majestic Maersk, systerfartyg till McKinney-Möller Maersk som var här för någon månad sen. Att säga att det är stort är ett understatement. Däremot ingav fartyget varken samma avskräckande eller respektingivande känsla som Wilhelmsens Tombarra gjorde när jag var med om dess dop för... ja det måste vara sju år sen nu. Lite konstigt eftersom Majestic Maersk är ungefär dubbelt så lång och dubbelt så bred som Tombarra.

Att Majestic Maersk verkar mycket mer tillgängligt beror nog på att containerfartyg och car carriers har helt olika design. Ett containerfartyg är brett och med öppet däck så en stor del av lasten är synlig. En car carrier är raka motsatsen, smal och hög med alla däck täckta - i moderna fordon är det elektroniken som lider mest av en hög salthalt / saltvatten. Det bidrar säkert också till skillnaden i intryck att jag faktiskt fick gå ombord på Tombarra och se det inifrån, samt gå i trappor uppför alla 12 däck till bryggan. 

Det var en salig blandning av olika människor med på båtturen - barnfamiljer, studentgäng, pensionärer, par, fotofantaster, shipspotters, mm. Vädret var riktigt bra, ingen sjö att tala om och en solnedgång som verkligen inte gick av för hackor! Det var verkligen imponerande att arrangören Göteborgs Hamn ordnat både båttur och sådant perfekt väder ;-)

När vi vände och gick tillbaka in hade solen gått ned och det var mycket, mycket kallt. Men jag är väldigt nöjd och glad över att ha kommit iväg på en så trevlig kvällsutflykt. Det blev många fina bilder i motljus med kranar och fartyget i bakgrunden. Om maken hjälper mig snygga till dem och få in dem i datorn så blir det kanske ett blogginlägg till på samma tema.

Höstregn

Morgonens regn fick mig att tänka på barnfilmen jag såg som liten. Den som utspelar sig på en planet där det alltid regnar, utom en dag vart 10 år eller så. Just den dagen låser skolbarnen in den nya flickan som kommer från jorden och upplevs som mallig för att hon har varit med om solsken.tidigare. Märker att tankarna relativt ofta återvänder till den filmen. 

En kollega sa idag, apropå mörkret och höstvädret, att det kanske finns en tanke bakom det. Att det är meningen att man ska använda höstmörkret och den inbjudan till inomhusliv det ger till att ägna det egna inre livet lite tid: Att fundera över livet, vad man värdesätter och de prioriteringar man gör. Det kanske ligger något i det, framförallt som jag idag också hört utdrag från Kristian Gidlunds sommarprogram på nyheterna med anledning av hans bortgång igår. I sig inga nya insikter, men det ger ändå anledning att fundera på saker och ting varje gång livets ovaraktighet och oförutsägbarhet gör sig påminda.

På väg hem från kontoret var regnet borta och det så vackert att jag gärna hade stannat i detta nu länge. Solen var långt ner förbi hustaken, luften frisk efter dagens myckna regnande och luften sådär hög och klar som den bara är på hösten. Nu ser jag fram emot att njuta av allt trevligt som följer med hösten, exempelvis mustiga grytor, levande ljus, vintertäcke och kanske lite svampplock!

Att gilla att springa

Kan man lära sig att gilla att springa? Det här inlägget är för alla som vill tycka om att springa, men som faktiskt inte gör det. I mitt fall har jag lärt mig att gilla att springa. Det var inte alls en naturlig vänskap - jag har inte en maratonlöpares seniga och späda kroppsbyggnad, snarare tvärtom. Däremot är jag ganska envis med ett sinnelag som passar för långlöpning.

Första gången jag behövde springa för springandets skull, dvs. inte som en del av något annat som fotboll, brännboll, eller friidrott, var på gymnasiet. Mina gymnasieår började alltid med att vi på hösten skulle springa 5 km på jumpan. Att ingen hade rätt skor för att springa, att alla inte var lämpade eller vana att springa, det spelade ingen roll. Alla skulle springa, på tid. Att som i övriga ämnen lära eleverna hur man gör, löpteknik osv. var inget som lades vikt vid - "alla kan ju springa". Det var bara att ge sig ut och springa, eller som i mitt fall, trotsigt gå de 5 km. Min 3:a i jumpabetyg var därmed cementerad! 

Nåväl, i mitten av gymnasietiden började jag springa 25-30min pass, helt frivilligt och på fritiden. När jag flyttat hemifrån blev springpassen mindre frekventa för att under en period helt upphöra. Ungefär på det sätt som det lätt blir i gapet mellan jumpan under skoltiden och innan man själv kommit till insikt om vikten av regelbunden motion och friskvård under resten av livet. Sen, för ungefär 12 år sen började jag återigen springa. Både som terapi för att hantera en situation jag inte trivdes med och för att skala bort några kilon. Det var också då jag första gången sprang lite längre än de tidigare 30-min-passen. Och när jag kom upp i 45-50-min-pass, då började jag verkligen gilla att springa!

Enkelheten i att bara ta på sig ett par skor och ge sig ut, att springa på kvällen och se solen sakta dala och spegla sig i vattnet, eller börja dagen med ett springpass och se stan sakta vakna till liv. Att njuta av tystnaden på platser som dagtid är hårt trafikerade, eller upptäcka hur staden utvecklas och förändras utmed gamla invanda rutter. Att kunna börja träningspasset direkt hemma vid ytterdörren är en lyx när allt annat i vardagen handlar om att passa tider, planera ner på minuten och boka upp lång tid i förväg.

Springturen är min tid för att fundera på saker och ting, reflektera över dagen som varit eller precis börjat eller filosofera om livet i stort. Ofta kan jag samla tankarna kring något som hänt på jobbet och fundera på svarsformuleringar. Vid andra tillfällen räcker det att beundra utsikten och vyerna i takt med musiken i öronen och bara känna sig lycklig över att få vara ute och springa.

Nöjdhetskänslan när man kommer hem efter ett pass och benen är alldeles trötta är oslagbar! Hur dagen än varit är man bara glad och lycklig över att ha gjort sitt pass och kanske fått uppleva ett eller två "Kodak moments". Den fysiska utmattningen och mentala avkopplingen som ett långt springpass ger - då sover man som allra bäst! 

Så, man kan lära sig att gilla att springa och att springa är för mig starkt förknippat med en känsla av frihet!