Äntligen måndag?

Måndagar är inte min favoritdag - frågan är om det är någons favoritdag. Boomtown Rats skrev t o m en hel låt om hur mycket de hatar måndagar. Måndag innebär att helgen är slut, att det är fem dagars arbete till nästa och att det är dags att ta tag i alla saker som sköts upp till morgondagen, eller börja på alla nya goda vanor och sluta med alla dåliga (roliga). Det senare manifesteras av antalet personer som går till gymmet på måndagar, och allteftersom veckan går blir det färre och färre.

Löpträningsprogrammet jag följt sen juni inkluderar en långlöpning per vecka, och nu börjar den komma upp i tider om 1h10 och 1h30 min. Med 8h arbetsdag, restid, tidigare solnedgång osv. är det svårt att hinna med sådana långpass på vardagskvällarna samtidigt som det är lite för långa pass för att få plats på helgerna. Min lösning är att springa hem från jobbet en dag i veckan, ex. måndagen, så blir det samtidigt något att se fram emot. 

Att springa hem från jobbet kräver viss förberedelse i form av packning och klädval, men har funkat väldigt bra och efter avslutat pass har jag både kommit ända hem och är färdigtränad för dagen :) Den lilla löparryggsäcken (Salomon Agile 12) som maken gav mig på sensommaren har funkat alldeles utmärkt. Trots sin storlek rymmer den både merparten av arbetskläderna samt extra jacka utifall att det blir kallt / börjar regna. Och vad kan väl vara en bättre start på veckan än ett uppfriskande långpass? 

Mayview Maersk

Kvällens springtur upp på Älvsborgsbron var nog årets bästa runda hittills. Benen var pigga, kondisen var bra, och det första som sa ifrån var fötternas trampdynor. Merrell Ascend Glove GTX har lite mindre dämpning än Merrell Bare Access Arc 3, som jag brukar ha för längre rundor och kanske märkte fötterna det idag. Tiden var långt ifrån 10km på 60 minuter, men det gick fortare på hemvägen. När jag kom hem fanns det fortfarande energi och kraft i benen, så det känns som det går åt rätt håll.

Vädret var lagom varmt, nästan vindstilla och soligt, trots att appen på seneftermiddagen utlovade regn under kvällen. Vyn från bron med en brandgul solnedgång över västra Hisingen och Mayview Maersk i hamnen, var som vanligt fantastisk. Och så många joggare som var ute! Gissningsvis är det inte bara jag som vill passa på och komma ut en så här fin sensommarkväll. 

Det var nära att det inte blev någon springtur ikväll eftersom det blev en extra sväng till kontoret. När jag plockat på mig en ansenlig mängd varor i mataffären på vägen hem, upptäckte jag att plånboken saknades - kvarglömd på jobbet. Tur att jag bett maken komma ner och hjälpa till att bära hem maten, så han fick lösa ut mig. Sen var det bara att bita i det sura äpplet och åka och hämta plånboken. 

Milstolpe

Förra veckan var det äntligen dags, att ta sig upp på den stora bron, och som vanligt inföll det när jag minst anade det. Det har varit rivstart på jobbet efter semestern, och trots en bra träningsstart första veckan med både gymbesök och löprundor hade andra veckan varit betydligt sämre på den fronten. Maken ville gå till gymet, men det var solsken, om än blåsigt, så jag ville utnyttja vädret och springa istället.

Sagt och gjort, på med skorna med mest stötdämpning och iväg. RunKeeper-appen har defaultinställning att rapportera tid, längd och snitthastighet var 5:e minut, en inställning jag inte använt på MiCoach-appen. Tidigare har jag egentligen inte uppskattat den funktionen, men den här gången var det mycket uppmuntrande att få uppdateringar där snitthastigheten kontinuerligt sjönk hela tiden, och höll sig nästan konstant i den långa backen upp på den stora bron.

Väl uppe på bron, i den starka vinden och med bilar, långtradare och bussar som dånar förbi så hela bron gungar, där känns det som storvinst varje gång jag tar mig dit, och tittar ner på älven, ut mot hamnen, eller in mot stan och hur pyttelitet allt ser ut. Bara den känslan är värd besväret att ta sig dit - utsikten kommer på köpet :)

Ja, jag vet - en löprunda är för att springa, inte för att fota med en so-so mobilkamera... och ändå var besvikelsen stor när jag efter fotostopp och vändning högst upp på bron insåg att appen inte stoppat tidtagningen, för visst tryckte jag väl på "pause"-knappen när jag stannade? Så min fina snittid försvann i solnedgången. Och eftersom det inte var tisdag, fick jag inte ens nöjet att se en av de stora blå båtarna i hamnen.....men jag var väldigt glad när jag kom hem och precis hade kommit över 10 km.

Det var första rundan i år över 10 km och både flåset, benen och fötterna kändes förvånansvärt bra, vilket inte innebar att det inte gjorde lite ont och var mer än litet stelt dagen efter... Det jobbigaste var att senan på utsidan av knät gjorde sig påmind både på höger och vänster knä, även om det var först efter 8-8,5 km.

Det var också första rundan med 3/4-dels långa tights och en tunn, långärmad tröja över t-shirten, så rent vädermässigt var det nog höst, men eftersom det var augusti, gårdagens runda företogs i sommarklädsel, så taggar jag ändå inlägget som "sommar".

Måluppföljning och sifferexercis

Siffernörden slog till i helgen och förde in alla löprundor sen mars i excelarket...

• Antal löprundor hittills i år: 66
• Antal km hittills i år (t o m v 33): 340
• Antal höjdmeter: 4319
• Längsta rundan: 9,16 km
• Antal rundor > 7 km: 12
• Antal löprundor per månad i snitt: 8,7
• Snittid per km: Omkring 6 min 45 sek
• Snittsträcka per löprunda: 5,1 km
• Flest km under en månad: 64 (maj)
• Kallaste rundan: -2, snöfall
• Varmaste rundan: +28, solsken
• Mest använda skor: Merrell Ascend Glove GTX, 146,6 km
• Minst använda skor: Saucony Hattori LC, 6,42 km
• Antal timmar att föra in alla rundor: Minst 3

Osv osv, med pivottabeller i Excel finns det inga gränser för hur mycket rolig statistik som kan tas fram ;) 

Med tanke på hur vintern och våren varit privat och på jobbet är jag nöjd med att jag alls har sprungit kontinuerligt hela året, även om det var ganska få "riktiga" rundor i mars-april, och snittiden per km är fortfarande alldeles för långsam, även när "konstiga" rundor som till och från gymmet är borttagna.  Efter förra sommarsäsongen låg jag omkring 6 min 25 sek per km, men då sprang jag mycket mer än jag gjort i år. Kanske beror det på att jag inte orkat pusha mig på samma sätt på rundorna i år, för några rundor med bra längd och snittid runt 6 min 30 sek har jag ändå gjort, så det borde inte vara så svårt att komma ner mot drygt 6 min per km.

Mål 2014, statusuppdatering:

1. Springa utomhus hela vintern (kontinuitetsmål)
2. Springa brorundan minst 2 gånger (längdmål)
3. Springa göteborgsvarvssträckningen i maj-juni (längdmål)
4. Springa brorundan på 1h35-1h40min (tidsmål)
5. Springa milen på 60 min (tidsmål)

Status för målen är alltså att nummer 1 är uppfyllt, nummer 2, 4, och 5 är fortfarande möjliga, men endast om jag ändrar träningsfokus radikalt, och nummer 3 kommer jag tyvärr inte att uppnå i år, men det kommer snart ett nytt år, med möjlighet att sätta och uppfylla nya mål!

Nollgradigt

Så jag längtat efter den här löprundan! Klar och hög luft med nollgradig temperatur, långt och upp på den största bron för att få se den vackra solnedgången över inloppet. Det har varit flera bra kandidatdagar de senaste helgerna, men tiden har inte räckt till för att komma ut i rätt tid. 

Idag, när badrummet nästan är klart, var det så dags. På med de varma GoreTexskorna, de tjockaste löparbyxorna, merionoulltröja och mest vindtäta löparjackan. Mössa och handskar därtill. Trots att jag bara sprungit 1, eller max 2 gånger per vecka senaste tiden flöt det på riktigt bra - sluttiden var ungefär som i somras. Efter någon km var kroppen varm och det som kändes svalt när jag gick ut var riktigt behagligt.

Målet var att ta en fin bild från brons högsta punkt. På vägen upp på bron var vinden såpass kall att jag kunde ana vinden genom skorna. Gissar därför att de klarar några minusgrader utan problem. Väl uppe fick jag min belöning - solen hade precis gått ned och det gick fortfarande att se den sista strimman av den. Hur många gånger jag än ser solnedgången över älven upphör jag aldrig fascineras av dess skönhet och föränderlighet. Noterar att till skillnad mot sommarsolen, som går ner bakom hamnen, går vintersolen ned bakom fastlandet. 

Sen blev det kallare och mörkret kom sakta krypande. Vägen hemåt gick i lugnt tempo och sista km var fötterna trötta, även om det för övrigt kändes bra. Väl hemma var det trevligt att se belysningen på köksbalkongen som jag hann sätta upp tidigare idag. Adidas Micoach-appen verkar ha uppdaterats för nu funkade GPS:en perfekt i viloläget. Höjdprofileringen fungerar också sen en tid tillbaka. Hoppas bara det håller i sig!

Mål nr 1

Idag (igår - ser att klockan passerat midnatt) sprang jag en långtur i det sköna höstvädret. 5 grader plus, ingen vind och mulet, men uppehåll. Med ordentligt med kläder på var det faktiskt riktigt skönt, trots ännu ett jobbigt gruppträningspass igår (Kettlebellpass lett av min PT). Trots att maken inte sprungit på länge höll vi god takt hela tiden med en snittid ungefär som vi brukar. Dock gjorde vi en rusch på slutet, vilket resulterade i dagens snabbaste km: 4,54 minuter, vilket är nytt rekord för mig.

Hade det för övrigt inte varit för min man, hade jag inte kommit ut alls. Badrumsrenoveringen börjar gå mig på nerverna (vecka 4 av 8 avklarad) och jag inbillar mig att jag mår dåligt av allt damm och ämnen i luften som kommer från byggmaterialen. Efter en tupplur och när maken till slut gav upp och sa att han skulle ge sig ut utan mig, fick jag äntligen fart och gjorde mig i ordning. Adidas Micoach-app funkade utmärkt - så länge jag inte satte telefonen i viloläge - hoppas det kommer en fix för detta snart. 

Varje gång jag lyckas ta mig ut och springa nu känns som en seger över min instinkt att gå i idé tills våren är här. På vardagarna är det mörkt långt innan jag kommit hem från jobbet och senaste veckorna har det regnat ganska mycket. Så jag har börjat acceptera att det blir inte mer än ett löppass i veckan, och snart blir det nog inte ens det. Men kan jag springa nästa helg också så tror jag det första målet jag skrev om på bloggen är uppfyllt, dvs. att springa ute till mitten av november. 

YEEESSSSSS

Vilken känsla att ha klarat ett av årets löpmål!! Idag blev min långa långtur äntligen av. Vädret var perfekt med växlande molnighet, nästan ingen vind och 11-13 grader. Hellånga nikelöpartights för lite kallare väder, t-shirt och tunn löparjacka - varma ben ända från start! Inget knä- eller vad-/vristont, ingen tung andning, inga svaga ben eller halsont! Det kändes oförskämt bra redan från början, även om jag började i väldigt lugnt tempo.

Någonstans omkring 9 km kändes det att Yes, jag kommer att fixa det här,  jag kommer att klara mitt mål. Grym känsla som fick mig att pressa mig lite till, men på sista km fanns inte mycket kvar att ta av. Då gällde det bara att försöka springa hela vägen hem, hur sakta det än gick på slutet. Sen blev det både ett och två extra varv runt kvarteret för att varva ned.

Några kamerastopp gjorde att tidtagningen inte var helt perfekt, så kanske hade jag klarat det på mitt mål om 1h30-1h40 utan stoppen. Totalt tog det nu 1h46 att springa 15.39 km - så långt har jag aldrig sprungit i ett sträck förut. Då ingick tre rejäla uppförsbackar och en mindre, men mycket brant, uppförsbacke på slutet. I nedförsbackarna var det mest fokus på att inte snubbla - benen gick av sig själva.

Utrustningen spelar stor roll. Att benen var varma ända från början idag bidrog starkt till att jag kunde springa utan att få ont i muskler och leder. Det var stor skillnad mot onsdagens runda som företogs i ett par vanliga 3/4-delslånga träningsbyxor. Jackan åkte på och av flera gånger under rundan, vilket gjorde att kroppstemperaturen var riktigt behaglig.

Skorna som fick äran att hjälpa mig runt var favoriterna Merrell Ascend Glove GTX. Utan tvekan mina bästa löparskor! Tror det betor på att sulan inte har lika skarpa kanter på sidorna som de andra, och alltså tillåter att jag landar på mitt naturliga sätt på utsidan av foten, istället för att tvinga foten att landa plant i sidled. 

Helt smärtfritt var det ändå inte, framfötterna blev stumma efter 7-8 km, främst vänsterfoten, men det gick bra att fortsätta springa ändå. Avsaknaden av benträning i gymet märks tydligt efter 10 km när studsen i vaderna är i det närmaste obefintlig och lårmusklerna helt stumma. Då det blir mer av ett hela-foten-isättningssteg än framfotsisättning. Det verkar som om den belastning knäna får ta vid hälisättning flyttas till vristerna vid framfotsisättning, men överlag tycker jag ändå att barfotalöpningen funkar bra, även för längre sträckor.  

Maken, som känner sig lätt förkyld och alltså inte följde med på långturen, var i full färd att laga Beef Barbacoa från Jonas Crambys kokbok Texas BBQ när jag kom hem. Den värmde både köket och magen gott :-) Och nu sitter jag i soffan med fleecesockar på fötterna för att bibehålla värmen, efter att tacksamt haft mina Salomon relaxskor hela kvällen, och känner mig omåttligt nöjd! Imorgon kommer fötter och vrister att protestera högljutt, men det var det definitivt värt!

Aaaarrrrgggghhhhhh

Så nära, men ändå inte riktigt :-( När jag kom tillbaka från dagens runda och tittade på trippmätaren stod den på 9,72 km. Hur är det möjligt?? Tog till och med en extra omväg på slutet för att passera 10k-gränsen, men uppenbarligen borde jag ha förlängt den ytterligare lite. 

Nåja, det var en skön runda, betydligt behagligare än den förra, vilket också syntes på medelhastigheten, trots några riktigt rejäla uppförsbackar. Vädret var så fint så jag bara var tvungen att ge mig ut ikväll. Vacker solnedgång och klar himmel. Större delen av tiden kunde jag dessutom springa utan jacka. Hösten när den är som bäst!

Och det bästa av allt var att jag nästan inte hade ont någonstans... det klart, lite småkänningar här och där, då och då är det ju nästan alltid, men allt gick över. Efter avslutad runda gjorde det inte ont alls (men nu, några timmar senare är vristerna superstela när jag reser mig från skrivpositionen i soffan, men det var det värt!), utan bara en otroligt skön trötthet och glädje över så bra löppass! När man springer och kroppen svararbra, man har kontroll på både andning och löpsteg - den känslan är oslagbar! 

Tanken var att detta skulle vara en sista uppvärmning inför min långa asfaltsrunda, utmaning nr 2 av mina mål för året. TIdigare i veckan har prognosen sagt vackert väder på söndag, men nu har meterologerna plötsligt flyttat det fina vädret till lördag och måndag och istället lagt in regn på söndag. Eftersom det inte går att flytta springturen till lördag får jag hoppas på att väderprognosen kan ändras igen.

Att gilla att springa

Kan man lära sig att gilla att springa? Det här inlägget är för alla som vill tycka om att springa, men som faktiskt inte gör det. I mitt fall har jag lärt mig att gilla att springa. Det var inte alls en naturlig vänskap - jag har inte en maratonlöpares seniga och späda kroppsbyggnad, snarare tvärtom. Däremot är jag ganska envis med ett sinnelag som passar för långlöpning.

Första gången jag behövde springa för springandets skull, dvs. inte som en del av något annat som fotboll, brännboll, eller friidrott, var på gymnasiet. Mina gymnasieår började alltid med att vi på hösten skulle springa 5 km på jumpan. Att ingen hade rätt skor för att springa, att alla inte var lämpade eller vana att springa, det spelade ingen roll. Alla skulle springa, på tid. Att som i övriga ämnen lära eleverna hur man gör, löpteknik osv. var inget som lades vikt vid - "alla kan ju springa". Det var bara att ge sig ut och springa, eller som i mitt fall, trotsigt gå de 5 km. Min 3:a i jumpabetyg var därmed cementerad! 

Nåväl, i mitten av gymnasietiden började jag springa 25-30min pass, helt frivilligt och på fritiden. När jag flyttat hemifrån blev springpassen mindre frekventa för att under en period helt upphöra. Ungefär på det sätt som det lätt blir i gapet mellan jumpan under skoltiden och innan man själv kommit till insikt om vikten av regelbunden motion och friskvård under resten av livet. Sen, för ungefär 12 år sen började jag återigen springa. Både som terapi för att hantera en situation jag inte trivdes med och för att skala bort några kilon. Det var också då jag första gången sprang lite längre än de tidigare 30-min-passen. Och när jag kom upp i 45-50-min-pass, då började jag verkligen gilla att springa!

Enkelheten i att bara ta på sig ett par skor och ge sig ut, att springa på kvällen och se solen sakta dala och spegla sig i vattnet, eller börja dagen med ett springpass och se stan sakta vakna till liv. Att njuta av tystnaden på platser som dagtid är hårt trafikerade, eller upptäcka hur staden utvecklas och förändras utmed gamla invanda rutter. Att kunna börja träningspasset direkt hemma vid ytterdörren är en lyx när allt annat i vardagen handlar om att passa tider, planera ner på minuten och boka upp lång tid i förväg.

Springturen är min tid för att fundera på saker och ting, reflektera över dagen som varit eller precis börjat eller filosofera om livet i stort. Ofta kan jag samla tankarna kring något som hänt på jobbet och fundera på svarsformuleringar. Vid andra tillfällen räcker det att beundra utsikten och vyerna i takt med musiken i öronen och bara känna sig lycklig över att få vara ute och springa.

Nöjdhetskänslan när man kommer hem efter ett pass och benen är alldeles trötta är oslagbar! Hur dagen än varit är man bara glad och lycklig över att ha gjort sitt pass och kanske fått uppleva ett eller två "Kodak moments". Den fysiska utmattningen och mentala avkopplingen som ett långt springpass ger - då sover man som allra bäst! 

Så, man kan lära sig att gilla att springa och att springa är för mig starkt förknippat med en känsla av frihet!

Träningsvärk eller morgonstelhet?

Min man säger att jag måste sluta klaga över träningsvärk när det mer handlar om stelhet dagen efter ett extra långt / jobbigt löppass. Framförallt om "träningsvärken" går över efter ett par timmar... Han säger också att jag måste acceptera min ålder och inse att det tar en liten stund för leder och muskler att komma igång på morgonen.

Efter gårdagens långtur i nya merrellskorna väntade jag mig att vakna med en viss stelhet och kanske faktisk, riktig träningsvärk i morse. Trots alla inlägg om nolldropp och löparskor har jag bara ett par sådana, Saucony Hattori. Den mesta löpningen i sommar har gjorts i mina Nike Free Run. 

Döm om min förvåning när jag denna morgon knappt kände av någon stelhet alls! Lite öm i knäna när jag böjer mig för att plocka upp något från golvet, men vrister och vadmuskler känns riktigt bra. Så även dagen efter får skorna ett mycket bra betyg!

...and Friday I'm in loooove!

Så sjöng The Cure på 90-talet, och idag är jag benägen att hålla med! Vilka superskor jag fått tag på!!

Det här med att springa på hösten, när det är kallt, blött och lövhalka har bekymrat mig en del. Faktum är att sommarlöpning i blött väder också har bekymrat mig sen den gången mina Nikeskor behövde duschas och torka ur med tidningspapper i 2 dagar. Efter googlande och botaniserande i stans sport- och löpskobutiker hittade jag för några veckor sen Merrell Ascend Glove Gore-Tex, ett par skor med 0-drop och lätt dämpning. Stadium i Nordstan har dem och jag var där och provade vid två tillfällen för att känna efter ordentligt om det var rätt storlek - de har tyvärr inte halvnummer.

Till slut köpte jag ett par som bara är 1/2-1 storlek upp från vad jag har i vanliga skor, vilket kan jämföras med Nike och Saucony där jag behöver ha 1.5-2 storlekar upp från min vanliga storlek. Sen har de stått där ovanpå sin låda i hallen och sett jättefina ut medan jag funderat på dem i vad som känns som flera evigheter!

Ibland har jag provat att gå i dem hemma, några gånger har jag provjoggat i hallen och jag har jämfört med mina befintliga sköna och mindre sköna löparskor - en modell på vardera fot. Och sen har jag funderat, mest olika varianter på ordet "tillräckligt": Är det tillräckligt utrymme vid tårna, både framåt och i sidled? Är sulan tillräckligt flexande och dämpad? Är sulan tillräckligt halkskyddad för vått och halkigt underlag? Är de tillräckligt varma för den kallare säsongen, osv.

Igår bestämde jag mig, och idag var det dags att testa dem! Regnmolnen såg mycket hotande ut och det hade precis kommit en rejäl regnskur. Det var förälskelse från första stegen! Och jag ville inte sluta o springa hem... inte ens när skymningen började övergå i mörker. Den lilla testrundan på 30-35min för att rensa huvudet efter ännu en lång dag på jobbet, blev till slut ett långpass på en dryg timma. Låt oss hoppas att förälskelsen står pall imorgon när träningsvärken sätter in ;-)

RECENSION

Modellen är stor i storleken, så det räckte att gå upp till stl 38 (UK 5) från de 37-37,5 som jag har i vanliga skor. Dämpningen var tillräcklig för att springa 1h6min utan problem med domnande och stumhet i framfoten. Även om det är en trailsko funkar den utmärkt även för asfaltslöpning. Sulan har god flex, men jag upplever att den "håller ihop" bättre än Nike Free-skorna, antagligen för att dessa inte har samma typ av flex grooves i sulan, och därmed blir det inte samma stumhet efter en stunds löpning i dem som med Nike Free. 

Tåboxen är rymlig även på bredden - och då har jag ändå breda fötter. Foten satt bra i skon och kanade inte framåt (inte ens i nedförsbackarna) trots att jag snörat ganska löst. Ett extra plus för mig med lätt infallande hålfot är att skorna har ett bättre stöd för hålfoten än mina andra skor (Nike Free och Saucony Hattori).

Vattentätheten blev det inte tillfälle att testa eftersom jag mirakulöst slapp regn. Enda minuset är att de är aningen hala på glatta underlag som slipad gatsten, trätrall och framförallt metallock och -plattor. Det verkar väldigt svårt att hitta skor med en sula som funkar bra på sådana underlag. Så jag antar att jag helt enkelt får springa försiktigt på löven och lägga tyngden på hela foten vid isättningen. Däremot tror jag de kommer vara tillräckligt varma för att ha senare i höst, om inte har jag utrymme i skon för en tjockare socka.

Sen är det förstås ingen nackdel att skorna har snygg design och färgsättning... Det blir säkert ytterligare en recension när jag fått tillfälle att springa lite längre i dem och testa dem i riktigt höstväder också.

Fredagsfika

Kvällens långpass krävde också lite planering av den o-så-viktiga fredagsfikan eftersom jag delar premiären imorgon med en annan kollega. Kakorna bakades på semestern och har huserat i frysen dess. Det skulle ha blivit whoopies enligt ett recept av Leila Lindholm, men de flöt inte alls ut när de var i ugnen, så de blev alldeles för toppiga för att läggas ihop två och två. Istället fick det bli små whoopiehalvor med cupcakeliknande dekoration. Så igår var det bara att plocka ut kakorna och dekorera dem med spritsad färskostsmörkräm smaksatt med kakao respektive citronskal. Smakpanelen var enig om att kakorna är "smarriga"! Nu ligger de och väntar i frysen igen.

Spännande löprunda

Idag har jag suttit hela dagen på kontoret och endast då och då kastat en blick ut genom fönstret: Är vädret fint, men inte så fint att jag får ångest av att jobba? Kommer vädret vara tillräckligt bra för att ta den där långrundan som är inplanerad ikväll?

På vägen hem från jobbet behövdes inga solglasögon och den lätta sportjackan var välbehövlig. Väl hemma hade det klarnat upp och kvällssolen strålade! YES, det var inte bara väder för den långa löprundan, utan även tillräckligt varmt för att hålla kvar sommarkänslan med shorts och t-shirt.

Hur var då springturen? Jo, kondisen kändes bra, kroppen i övrigt och fötter likaså. Däremot var koordinationen och flytet i löpstegen helt fel! Efter 15 minuter ramlade jag pladask mitt på en gångbro. Tur i oturen prickade jag de få meter av den lååånga rundan som var trätrallsbelagd. Om fallet berodde på att hjärnan var helt slut efter en intensiv dag på jobbet, eller på att jag tagit tunna löparstrumpor men knutit skorna lika löst som med tjockare sockar (det blev alltså glapp i skorna...) låter jag vara osagt. Dagens lärdom är (återigen) att knyta sina skor ordentligt - dubbelknuten är efter flera snubbelincidenter självskriven sen många år.

Det var som sagt en lång runda, med gula och gröna intervaller (Adidas MiCoach-pulsband + iPhone 5) och jag testade en ny löprutt med långa kontinuerliga gångbanor för att slippa så många avbrott. Det har varit problem med pulsbandet, men det funkade ganska bra idag. Kanske hjälpte det när jag började blöta inte bara bandet utan även kroppen där bandets sensor sitter. Trots skavsår på knäna gick det bra, och när jag kom hem igen hade det blivit lite drygt en mil, vilket är ovanligt för mig. Dagens skor var Nike Free Run + 3 och jag tycker fortfarande de funkar bra för lite längre pass (50-70 min) när de andra skorna blir lite för tunna eller stumma.