Valångest

Sen flera veckor tillbaka dagens datum legat över mig som en mörk skugga - en deadline som inte går att rucka på - och som absolut inte får glömmas bort! Att rösta är viktigt, så viktigt att detta får ta tid i min blogg, som egentligen inte ska handla om politik. Och detta är kanske inte främst ett politiskt inlägg, utan snarare ett inlägg om demokrati. Att rösta är inte en plikt utan en rättighet. Att valdagen dessutom ligger på en söndag, när de flesta (om än inte alla) är lediga, och att förtidsröstningen startade flera veckor i förväg, är föredömligt. En kollega i USA tyckte först att det var konstigt att valdagen ligger på helgen, men förstod sen vilken fördel det är för att så många som möjligt ska kunna utnyttja sin demokratiska rättighet. 

Målet har hela tiden varit att förtidsrösta, och trots att jag haft flera tillfällen och haft röstkortet med mig hela den gångna veckan, blev det inte av förrän jag tog en extratur till Nordstan och sällade mig till de andra 200 i kön för att rösta vid åttatiden på fredagskvällen. Och då var det bara hälften så många som tidigare på kvällen, när det var 500 nummer i kö... Men, vi var ett troget gäng som väntade, och det glädjer mig att så många anser att väntetiden är väl använd tid för att nå slutresultatet, att få vara delaktig i hur vårt land styrs på lokal, regional och nationell nivå.

Efter att ha varit seg i starten, har senaste veckan varit fylld av sena kvällar framför valdebatter och partiledarutfrågningar på tv, och läsande av valmanifest på nätet. Kanske minns jag inte hur det brukar vara, men detta år har jag slagits av frånvaron av "the big picture". Ideologierna och visionerna har mestadels lyst med sin frånvaro - vilken typ av samhälle ser partierna framför sig (på en mer detaljerad nivå än "alla mår bra och känner sig välkomna") och hur tänker de sig att vi tar oss dit? 

Trots de senaste månadernas utveckling i öster och den fortsatta oron i områden gränsande till våra närområden, har utrikespolitiken reducerats till 1. huruvida vi ska söka medlemskap, alternativt nära samarbete, med den stora försvarsalliansen - ja eller nej och 2. ska vi fortsätta ta emot flyktingar från krigshärdarna - ja eller nej. Handelsavtal, internationellt samarbete, globalisering med förändringar i konsumtions- och produktionscenter och -mönster, samt globala folkhälsoproblem som tillgång till rent vatten, sjukvård och framtida risker för pandemier, har varit i det närmaste icke-existerande i årets valrörelse. 

Så, även om det varit en liten del ångest över hur jag skulle rösta, har den största ångesten varit över avsaknaden av helhetsbild och att partiernas huvudsakliga utblick är både kortsiktig och lokal/nationell. Det ska bli intressant att gå tillbaka och minnas denna valrörelse nästa gång - det enda jag är helt säker på är att globaliseringen kommer att fortsätta, vilket påverkar oss oavsett vad våra politiker tycker och gör nationellt.

Bland spindlar och insekter

Jag vill bo, i en svamp.... I helgen var det äntligen dags för en utflykt till svampskogen. Egentligen hade jag tänkt ge mig ut för flera helger sen, när kollegorna första gången började prata om hur mycket Karl Johansvamp som fanns i skogen, men allehanda vardagliga ting kom i vägen. Jag hade till och med köpt en svampkniv för detta speciella tillfälle...

Till skillnad från fiskeutflykterna där det primära målet är en fin stund vid vattnet, gärna i solnedgången, är det primära målet med svamputflykter att hitta svamp. Medan det är helt OK att komma hem från fisketuren utan fisk, är det absolut inte OK att komma hem från svamputflykten utan svamp. En tur till svampskogen utan svamp är att pinas förgäves bland insekter, spindlar och allehanda obehagliga kryp.

Det var gott om den giftiga sortens svampar, och antagligen även av ätliga sorter, men inte de som ingår i min begränsade repertoar, dvs. gula kantareller, trattkantareller och Karl Johan. Efter flera timmars klivande över stock och sten fick vi ihop en liten korg, med några gula kantareller och en 3-4 Karl Johan. Förhoppningsvis har jag andra kvaliteter än svampplockning ;) 

Den lilla svamppannan där godsakerna fick beblanda sig med både smör och grädde smakade dock utmärkt. Och kommer det bara lite regn så ska jag  ge mig ut igen, och inte låta vardagssysslorna komma emellan. 

Mayview Maersk

Kvällens springtur upp på Älvsborgsbron var nog årets bästa runda hittills. Benen var pigga, kondisen var bra, och det första som sa ifrån var fötternas trampdynor. Merrell Ascend Glove GTX har lite mindre dämpning än Merrell Bare Access Arc 3, som jag brukar ha för längre rundor och kanske märkte fötterna det idag. Tiden var långt ifrån 10km på 60 minuter, men det gick fortare på hemvägen. När jag kom hem fanns det fortfarande energi och kraft i benen, så det känns som det går åt rätt håll.

Vädret var lagom varmt, nästan vindstilla och soligt, trots att appen på seneftermiddagen utlovade regn under kvällen. Vyn från bron med en brandgul solnedgång över västra Hisingen och Mayview Maersk i hamnen, var som vanligt fantastisk. Och så många joggare som var ute! Gissningsvis är det inte bara jag som vill passa på och komma ut en så här fin sensommarkväll. 

Det var nära att det inte blev någon springtur ikväll eftersom det blev en extra sväng till kontoret. När jag plockat på mig en ansenlig mängd varor i mataffären på vägen hem, upptäckte jag att plånboken saknades - kvarglömd på jobbet. Tur att jag bett maken komma ner och hjälpa till att bära hem maten, så han fick lösa ut mig. Sen var det bara att bita i det sura äpplet och åka och hämta plånboken. 

TRX-miss

Ikväll skulle jag ha gått på höstens första TRX-pass, bara för att snopet upptäcka 1. att jag stod på reservplats, men fick ordinarie plats en timma innan passet började, och 2. bokningsreglerna säger att man måste vara där senast 10 minuter innan passet börjar... Så det fick bli ett vanligt styrketräningspass med fokus på rygg, bröst och lite benträning.

Det är inte så ofta jag går på ett pass - dagarna är alldeles för tidsstyrda med möten hit och dit för att jag ska vilja ruta in min fritid på samma sätt. Dessutom verkar de flesta pass kräva att man bokar sig flera dagar i förväg, och sen kommer ihåg att avboka sig om man inte vill gå... Just därför är det så skönt att bara kunna dra på sig löparkläder och -skor och ge sig ut - träningen börjar direkt utanför dörren. 

Noterar att min väderapp fortfarande är väldigt träffsäker, på gott och ont. Det vräkte ner hela eftermiddagen, och när jag skulle cykla hem började det spricka upp och solen kom fram. Appen visade på regn vid 20-tiden igen, men eftersom vädret var så fint tänkte jag att appen hade nog fel, och cyklade glatt iväg till träningen i knälånga byxor... sen regnade det nästan hela tiden på gymmet och återigen hade jag tur att det slutade ungefär när jag skulle bege mig hemåt.

Appens väderprognos för imorgon är uppehåll och växlande molnighet. Hoppas det kan bli en fin löprunda med  vackra bilder - måste bara komma ihåg att pausa Runkeeper vid fotostoppen.

Att prissätta nostalgi, del 2

Mitt andra exempel på att prissätta nostalgi handlar om min gamla cykel - jag har två. När det var dags att byta ut den gamla trotjänaren kunde jag inte med att göra mig av med den. Dessutom är det bra att ha två om det blir punka på den ena, vilket det lätt blir (eller blev, före kevlardäckens tid) i Göteborg.  

Den nyare cykeln är förstås bättre på alla sätt och vis - växlarna fungerar som de ska och växelvisaren i reglagen visar rätt växel, bromsarna är hydrauliska skivbromsar med jämn och tillförlitlig bromsförmåga, vevlagret som tramporna sitter på fungerar perfekt även i branta uppförsbackar när jag glömt växla ner i tid, den har framhjulsdämpning, vilket markant ökar komforten i en stad full med gropar, brunnar, lagningar och bulor i cykelbanorna, osv.

Den gamla cykeln känns numera aningen osäker och instabil i hjulinfästningarna, vilket inte hjälps av att den saknar dämpning så det blir lätt en flygeffekt över alla gupp; bromsarna är v-bromsar - top of the line på sin tid - där vajrarna börjar rosta och bromsverkan är oberäknelig såtillvida att det kan ta tvärstopp, men jag är mer orolig för att de plötsligt ska släppa helt i en nedförsbacke; växlarna fungerar förvisso, åtminstone de som ligger "i mitten", även om det inte längre går att se vilken växel som ligger i på reglaget; och vevlagret har knastrat betänkligt i flera år, men nyligen tappade den faktiskt greppet i uppförsbacken hem.

Och ändå, jag kan bara inte göra mig av med den för den är så starkt förknippad med glädjen jag kände när jag köpte den. Den var så fin och hade så många finesser. Jag var så glad när jag fick hem den och den har troget rullat i många mil innan jag hade tillgång till bil och när jag fick för mig att det var nyttigt att cykla alla 13 km till jobbet och sen lika många hem igen. Nu är den både blekt och smutsig, men den fina grundfärgen utmärker sig fortfarande, den rullar så bra på asfalten, och är så lätt att lyfta in och ut ur cykelförvaringen.

Så, även om det kostar mer än en mycket trevlig middag för två på stan, nästan två års abonnemang på Spotify, eller kanske två par vinterlöparskor, så kostar jag på den ett besök hos Bicycle Repair Man. Där ska den få nya fina bromsar och bromsvajrar, nytt vevlager och kanske även nya växelreglage och kransar, så jag kan fortsätta cykla på den i många år till, och känna samma glädje som när jag köpte den.

Att prissätta nostalgi, del 1

Hur mycket är nostalgi värt? Vad får minnen och nostalgi kosta? I de flesta fall gäller samma sak i kreditkortföretagets slogan, dvs. "priceless", men i några fall kan nostalgin kopplas till en konkret kostnad, vilket jag har två helt olika exempel på. Det ena handlar om hemtelefonnumret, och det andra om min äldsta cykel, och kommer i ett annat inlägg.

Att hemtelefonnumret hamnat under luppen och vars existensberättigande blivit ifrågasatt först nu, beror på att maken och jag har tröttnat på vår mångåriga mobiloperatör och ska byta till en annan.  Täckningen har varit oförklarligt urusel mitt i centrala stan. Det är ungefär som om mobilmasterna inte riktigt överlappar varandra i gränssnitten, vilket jag har väldigt svårt att tro att så skulle vara fallet.

Hemtelefonnumret är kopplat till ett separat mobilnummer, så  det vore smidigt att flytta med den samtidigt. Det visar sig att kostnaden för att även flytta med hemtelefonnumret till den nya operatörn, uppgår till en mycket trevlig kväll för två på stan, ca ett års abonnemang och Spotify, eller ett par nya vinterlöparskor (inte för att jag behöver det sistnämnda, men ändå, bara som en enkel jämförelse...), sen tillkommer förstås månadsavgiften.

Nuförtiden används numret i princip enbart för att lämna ett telefonnummer när det krävs, utan att jag själv vill lämna ut det. De enda som ringer på det är ihärdiga telefonförsäljare från tidningen jag prenumererade på för flera år sen och bluffmakare. Följaktligen svarar jag aldrig i den, och eftersom den har ett gammalt abonnemang ingår inte datatrafik, och endast samtal upp till en viss kostnad, så vi ringer heller aldrig från den, eller tar med den hemifrån. Ja, man kan verkligen fråga sig varför vi har kvar den, men hemtelefonnumret  har varit min ständiga följeslagare under nästan hela min tid i Göteborg, så det är mycket nostalgi i beslutet, åtminstone för mig.

Numret är från den tid när telefonnumren fortfarande speglade vilket område personen bodde i, ungefär som mobilnumrens sifferserier i början tilldelades olika operatörer, 0702... tillhörde Telia, 0708... tillhörde Europolitan, osv. En charm som gått förlorad i båda fallen, även om det förstås är mycket mer praktiskt som att flytta med sig sina nummer, mellan stadsdelar och operatörer - jag var ju faktiskt tvungen att byta nummer när jag flyttade från ett område till ett annat efter första året i Göteborg.

I alla fall, hemtelefonnumret är näst mitt personnummer det nummer jag haft längst, följt av mitt mobilnummer. Kanske kommer vi i framtiden att få se personnummer som mobilnummer, eller tvärtom - det verkar vara de enda nummer som man egentligen behöver komma ihåg i dagens uppkopplade samhälle, allt annat kan lätt lagras i mobilen? Och nu har jag kommit på en lösning så jag kan skjuta upp beslutet ännu ett tag, att behålla hemtelefonnumret hos den befintliga operatören. Då behöver jag bara betala månadsavgiften, som sett till ett helt år faktiskt uppgår till en mycket trevlig kväll för två på stan, ca ett års abonnemang hos Spotify, eller ett par nya vinterlöparskor....

Triss i äpple

Förra helgen fick vi en stor låda fina kivikäpplen, Discovery och Alice, levererade av makens föräldrar. De åker alltid till Kivik på hösten och tar med sig en låda till oss och en låda till makens bror. Vi har själva tänkt åka dit många gånger, men på något sätt räcker inte helgerna under äppelsäsongen till. Och det ser inte ut att bli någon skillnad i år... hur blev helgerna så uppbokade?

Hela veckan längtade jag efter att göra den goda amerikanska äppelpajen med kanderad ingefära och calvados. Förberedelserna började på fredagskvällen med pajdegen och sen följde någon timmas skalande, urkärnande och skivande på lördagsförmiddagen. 

För att inte riskera att de fina äpplena skulle förgås, gjorde vi äppelmos och äppeljuice på resten igår. Nästan 2 liter äpplemos och kanske en halvliter juice. Med den stora sötman i äpplena är de nära nog idealiska för mos och juice. Moset är fördelat i fem burkar och infryst, i väntan på att användas i exempelvis glass, eller de små goda hemgjorda äppelmunkarna jag testade för ett par år sen... 

Apropå juice, det är roligt att den hyfsat stora råsaftcentrifugen kommer till användning åtminstone en gång per år ;) Även om vi har nästan alla onödiga köksmaskiner som finns, så köpte vi den egentligen inte till oss själva. Den var en present till en god vän, som har nästan allt. Dessvärre kom vi, kroniskt sena, strax efter några andra gäster som, till allas stora förvåning, också hade med sig en råsaftcentrifug i present... vilka var oddsen för det i början av 2000-talet???