"Who the f--- is Alice?"

... aka Alla hjärtans dag när allt blev svart.

Vi hade vänner på middag igår. Förra gången vi träffade dem pratade vi minnen och 80-90-talets skidresor till Alperna (vem minns inte after-ski-klassikern som lånat sin titel till detta inlägg?), och eftersom vi alla är väldigt matintresserade övergick samtalet mer och mer till matkultur i Alperna än skidåkning. Det kom snart fram att alla inte ätit fondue och raclette. Eftersom vi råkar ha både fonduegryta och raclettejärn - bortsett från riskokare och fritös har vi verkligen ALLA onödiga köksapparater som går att uppbringa - bestämde vi att nästa gång skulle vi äta just detta.

Och "nästa gång" inföll således igår. Med raclette och fondue handlar det mer om att skiva och skära i bitar än laga mat i vanlig bemärkelse och det mesta lagas gemensamt vid bordet. Den som läst bloggen tidigare minns kanske att maken övertalade mig att göra hemgjord bearnaise i höstas, vilket skulle vara perfekt som en av såserna till fondueköttet. Sagt och gjort, vi bestämde oss för att lägga matlagningskrutet på såsen. 

För att ha tid att laga såsen i lugn och ro gjorde vi klart det mesta på fredagen och lördags-förmiddagen. Några ärenden och sen var det dags att göra såsen. Receptet följdes noggrannt - fonden kokades, äggulorna rördes i, värmdes i vattenbad och koagularade och sen kom det kritiska momentet, att tillsätta ett halvt kilo smält smör... och naturligtvis skar den sig, och naturligtvis ville den inte blanda sig ordentligt med smöret sen, oavsett hur många räddningsplankor i form av ljummet vatten och mixer, vi använde. 

Nästa överraskning var att raclettejärnet, med 14 år på nacken och sparsamt använt, gjort sin sista grillning. Två försök, två olika eluttag, kopplade till varsin säkring och samma resultat - totalt mörker.... Tack och lov var våra vänner mycket förstående och vänliga - såsen smakade gott, men var alldeles för rinnig för att, efter en natt i kylskåpet, ha stelnat lite och blivit riktigt fint krämig... kanske skulle vi bjudit hit dem å en repris ikväll ;) och istället för raclette blev det stekt ost med ugnsgrillade champinjoner och aubergineskivor.

Efterrätten bjöd i alla fall inte på några överraskningar, utan fortlöpte som planerat: Red Velvet Cupcakes från Jamie's America, dekorerad med mjuka silverpärlor ovanpå färskostkräm färgad av rosa och rödgelefärg, samt mascarponekräm naturligt färgsatt med blåbär till. Inte för att det senare behövdes, men det blev så fint färgmässigt, och det var ju Alla hjärtans dag :) 

Färskostkrämen av philadelphiaost var på gränsen till för lös för att hålla den spritsade formen någon längre stund, så jag funderar på att experimentera med philadelphiaost, mascarpone och smör för att få den perfekta konsistensen och smaken för snygg spritsning. Kanske kan nästa veckas tårtbak till jobbfikat utgöra en bra testplattform?

Ny leksak

När fåglarna kvittrar, solen skiner från (nästan) klarblå himmel, dagen är 15 min längre än förra veckan och termometern visar på 4 plus på morgonen, då börjar vårkänslorna spira och önskan att ge sig ut och springa blir ännu större. Dessutom har jag en ny leksak att testa :)

Beställningen av Mio Fuse gjordes på mioglobal.com i torsdags kväll, packades i fredags fm och skickades från England samma dag. Idag på förmiddagen fick jag ett mail från receptionen på kontoret att jag hade ett paket att hämta. Woohooo! Så snabbt har jag aldrig fått en leverans från annat land tidigare, framförallt inte utan att betala extra för frakten.

Klockan behövde laddas direkt, men med endast 30-40 minuters laddtid hindrade det mig inte från att börja leka med den. Bandet är längre än storleksguiden hos Mio indikerar, så det mindre bandet hade nog passat mig, och det stora bandet passade maken gott och väl - det passar mig också, men det hade varit trevligt att ha det blå istället samtidigt som det varit praktiskt om vi inte hade haft precis likadana... 

Efter lite inledande problem pga missförstånd från min sida lyckades jag para ihop Mio Fuse pulsklockan med Adidas MiCoach. OBS! I appen, välj Devices, scrolla till miCoach Heart Rate Monitor och klicka på Select. Tvärtemot vad man kan tro, parar appen ihop sig med klockan även om namnen inte stämmer. Det hela möjliggörs av att klockans Bluetooth Smart-koppling ansluter till telefonens dito, och appen känner bara av att pulsklockan har denna, dvs. inte vilket fabrikat det är. 

Testet hem från kontoret visade en stabil pulsregistrering, inklusive den korta ruschen när jag trodde jag skulle hinna med bussen, och sedan det flera minuter långa stoppet när jag väntade på nästa avgång. Test nr två inkluderade promenad till gymmet, styrketräning och promenad hem igen.

Klockan kan sitta närmre den lilla knölen på handleden och ändå ge en korrekt pulsmätning, än vad som anges i produktbeskrivningen. Den kan också sitta på undersidan av handleden, så länge musklerna på undersidan inte är spända, eftersom sensorn behöver sitta dikt an mot huden för att mäta korrekt. 

Nästa test blir ett springpass - grönt pass i träningsplanen - i det,förhoppningsvis, milda och fina vädret som meteorologerna utlovat imorgon. Åhhh, så jag ser fram emot att slippa bandet runt bröstkorgen!!!

Fredagslöpning

Fredagskvällar är som kvällen efter sista arbetsdagen före semestern, fast i miniatyr. Hela helgen breder ut sig framför mig, fylld med förhoppningar och löften. Till och med träningen går lättare på fredagskvällarna eftersom huvudet är fullt av glada tankar på roliga saker att göra i helgen (och de tråkiga sakerna som att städa stängs in i ett trångt hjärnskrymsle långt bak). Det är alltid tillfredsställande att träna, men just fredagskvällar är något speciellt, plus det är alltid gott om plats på gymet då, med bara de verkligt dedikerade där ;)

Hittills i år har det blivit ganska många fredagslöppass. Så även ikväll, och även denna gång ett dubbelpass. Först intervaller och sedan ett lugnt pass. Med fyra plus, vindstilla och all is smält var det skönt att komma ut igen. De relativt nya Merrell Bare Access Arc GTX känns fortsatt bra, och den extra studsen från 2mm extra stötdämpning jämfört med Merrell Ascend Glove GTX var välbehövlig.

Ikväll försökte jag lura pulsbandet för att slippa de inledande 10 min när det stabiliserar sig, genom att starta ett träningspass i MiCoachappen när jag fortfarande var hemma och förberedde mig. Smart tyckte jag, men inte pulsbandet. Samma inledande 10 min där den registrerade pulsen glatt hoppar mellan lätt ansträngning och borde-resultera-i-en-snabb-död. Faktum är att bara denna stabiliseringsperiod är anledning nog att köra dubbelpass... och glädjas åt att Mio Fuse skickats från England idag.

Och efter senaste veckornas konstanta eftersläpning i löpträningsplanen, där isgatorna inte direkt hjälpte, har jag ändrat från 4 löppass per vecka till 3. Tack och lov gick det att göra enkelt i MiCoach's webgränssnitt, men av någon outgrundlig anledning har löppass nummer 9 försvunnit ut i cyberrymden....

Prylar prylar prylar

Den som följt bloggen vet att jag haft en hel del problem med mitt Adidas MiCoach pulsband, så mycket att jag tidigare klagade hos Adidas och faktiskt fick bröstremmen utbytt utan kostnad. Min svärfar tipsade också om Blågel från apoteket för att underlätta dess ledningsförmåga. Detta hjälpte till viss del, men det är fortsatt problem vid uppstart och vanligtvis tar det 10 minuter innan bandet har stabiliserat sig. Dessutom är det ett aber att ha ytterligare ett band rund bröstkorgen, utöver sport-BHn.

Det jag väntat på är ett pulsband som mäter via handleden, och nu finns det sådana! Första gången jag såg det var hos Löplabbet i höstas, där TomToms Runner Cardio GPS-klocka finns. Nu när jag åter börjat springa med pulsband, och de där inledande 10 min faktiskt blir ett hinder i träningen, blev jag nyfiken och googlade på det. Först kom TomTom-klockan upp, men den har fler funktioner än jag vill ha - det enda jag egentligen behöver är ett pulsband som kan sända till mobiltelefonens Adidas MiCoach-app. 

Nästa alternativ som kom upp var Adidas MiCoach FitSmart-band, men det var nästan lika dyrt som TomToms klocka.... Båda två inkluderar optisk pulsmätare, licensierad från Mio, ett företag som ordnade sin finansiering via crowdfunding hos Kickstarter. Någon recension av de förstnämnda nämnde att Mio också har egen produktion av pulsband... Och till slut, med hjälp av  recensioner hos dcrainmaker.com hittade jag pulsbandet Mio Fuse, som via ANT+ och Bluetooth Smart kan koppla ihop sig med både löparklockor och mobilappar. Dessutom är det just nu 50% rabatt på det ena vid köp av två hos Mio, och gratis frakt till Sverige. Hmm, kanske maken också behöver uppgradera sig?

Jodå, maken var inte helt nödbedd, även om hans pulsband faktiskt fungerar bra - liksom jag gillar han prylar, kanske är det därför vi trivs så bra ihop ;) Däremot gillade han inte färgen på det större bandet "rött är en tjejfärg", men det blå, trots att jag förklarade för honom att det var inte kornblått utan snarare turkosblått, tyckte han var mycket mer manligt ... Ibland undrar jag om han kanske inte ändå är lite färgblind ;) Det hela tycks dock kunna bli en "icke-fråga" eftersom inte ens det större, röda bandet verkar vara tillräckligt för hans handled - varför tror producenterna att det bara är pinnsmala ultrarunners som gillar löpar- och träningsprylar?!?!

Så nu har vi skickat en fråga till Mio om armbandets storlek, och vad som egentligen gäller eftersom maken och jag, trots varsin examen från teknisk högskola, inte förstår varför maxmåttet för handleden är 208 mm när bandets totallängd är 259 mm (= samma längd som för vanlig sportklocka). Om svaret blir positivt blir det varsitt band, om inte blir det bara ett till mig. 

Och via recensionen hos dcrainmaker fick jag också en förklaring till varför mitt pulsband behöver 10 min för att stabilisera sig - det tar längre tid för det att känna av pulsen och ställa in sig när det är kallt ute, vilket det bevisligen är nu.

Dubbelpass

Efter is kommer regn, regn, och mera regn eller hur? Gårdagens isgata hade i morse förvandlats till fläckvis is, och ikväll var isen i huvudsak borta. Fördelen med regnet är att isen regnar bort, men vattnet stod högt i varje tänkbar fördjupning i gatan. För den som inte ville ha hela rännstenen med sig hem var det bara att stanna hemma. Vilken tur att jag hann ut på ett dubbelpass i fredags kväll, annars hade jag legat nästan en vecka efter i löpträningsplanen, efter bara två veckor... I efterhand var det inte så smart att lägga in löpning den enda dag jag har bokat in en kvällskurs varje vecka fram till mitten av mars.

Dubbelpass i all ära, men när man gjort ett par stycken inser man varför de egentligen är tänkta att genomföras som enkelpass, dvs. någon har tänkt till... även om inte jag gjort det ;) Första passet var ett enkelt intervallpass med blå och gröna intervaller, dvs. nivå ett och två på en fyrgradig skala där intensiteten ökar med talet. Andra passet var ett recovery-pass i det gröna intervallet. Ingetdera passet var längre än 25 minuter, och ändå var benen väldigt glada när de fick komma hem.

Fördelen med träningsplanens pass är att jag måste hålla mig inom ett visst hastighetsintervall och att jag tvingas springa intervallpass - bra både för hastigheten och hälsan. Blå intervall, som inleder och avslutar varje löppass, är hopplöst långsamma men ger väldigt bra vadträning - nyttigt för den som tycker det är tråkigt att träna vader på gymet. Det som förvånar mest är hur det känns näst intill oöverstigligt jobbigt att efter avslutat pass fortsätta springa eller till och med öka hastigheten lite de sista minuterna hem.

Sköna söndag....

...eller?!?! Efter den senaste veckans hektiska schema skulle vi idag i lugn och ro göra månadens pappersexercis, laga en riktigt god söndagsmiddag och gå ut i det fina vintervädret med solsken. Det börjar med alla nätverksuppkopplingar krånglar, maken visar sig ha en släng av magsjuka och isbarken ligger tjock på trottoarer och gator.

Första försöket att genomföra dagens löppass slutade med att jag efter 20 meter vände tillbaka och bytte till mina icebugskor med dubbar, vilka jag nöjt införskaffade till halva priset förra vintern och aldrig fick tillfälle att testa då. Andra försöket tog mig hela vägen till närmsta brevlåda och ett varv runt kvarteret. Några försiktiga, trevande löpsteg och jag var tvungen att acceptera att det inte var bästa förutsättningar för ett intervallpass ute idag - det är visserligen nytt år, men att bryta något mer ben står inte på min önskelista för 2015.

Skornas karbiddubbar hjälpte mig visserligen att hålla mig på benen på isgatan, men att ha ett avslappnat, lätt och ledigt löpsteg var inte att tänka på. Snopet tvingades jag inse att jag återigen hamnar efter i mitt löpträningsprogram och satsa på några träningspass framför TV:n istället. Sjukgymnastik, en stunds core och ett kort yogapass som avslutning var alldeles lagom för att återse en gammal favorit, Grosse Pointe Blank. 

Nu håller jag tummarna för att maken och vädret blir bättre, samt att jag slipper magsjukan...

Årets första löparplan

Hela hösten (så mycket det nu blev av den med tanke på upphållet pga nyckelbensfrakturen) har jag använt Runkeepers app för att logga löprundorna. Fördelarna har varit 1) den funkar med iPhone och 2) jag har tagit upp bekantskapen med en tidigare kollega som också använder Runkeeper.

Något jag däremot saknat med Runkeepers app är att inte ha en träningsplan på det sätt jag hade i Adidas MiCoach-appen, dvs. gratis.... Intervallträning mm blir inte detsamma utan den struktur och ordning som träningsplanen ger för varje typ av pass. Apropå vikten av visualiering och att uppmärksamma det man åstadkommit, är det roligt att efter genomförd träningsplan kunna se att vad jag gjort, även om tiderna inte blir så bra som jag hade hoppats.

På vinst och förlust laddade jag ner MiCoach-appen igen för ett par veckor sen. Några dagars test av den på väg till / från jobbet osv. visade att GPS-mottagningen i appen var stabil, både med skärmen på och skärmen i viloläge. Så döm om min glädje när jag sen testade den på ett springpass, ihop med pulsbandet och det fortfarande funkade (efter att ha ominstallerat pulsbandet två-tre gånger ;)

Så nu har jag lagt upp en ny träningsplan på 12 veckor, för att återigen försöka nå målet om 10k @ 60 min. Om inte annat kan det vara bra att ha lite mer strukturerad träning för intervallpassen och nu under vintern. Den stora utmaningen blir att hinna med fyra löppass per vecka - denna vecka ligger jag redan ett pass efter, vilket imorgon kommer utökas till två pass efter. Om det är korta pass kanske jag kan kombinera två pass på en och samma dag, som jag gjorde i lördags.

Förhoppningen är att senare i vår kunna lägga upp en ny träningsplan för att klara distansen halvmara i början av hösten. Sen fattas bara en tävling att springa också... men i just det här fallet är det inte målet med planen, utan vägen fram till att kunna springa distansen. Och det enda man säkert vet med planer är att det inte blir som man tänkt sig...

PS. Löparklänningen är säkrad - Salomon började sin rea för ett par veckor sen, och efter två försök har jag fått rätt storlek. Nu är det bara vädret som fattas... DS.