Lussebullar med förhinder...

... eller mysteriet med degen som föll sönder...

Hittills har det bara blivit en omgång lussebullar, så idag skulle jag baka en omgång till. Döm om min irritation när även denna "bryter" och faller sönder. Lite googlande ger vid handen att det antagligen beror på överarbetning av degen, dvs. för mycket och för lite skämmer det mesta och så även denna gång. I min ambition att arbeta degen ordentligt - vilket jag inte brukar göra - har maskinen fått köra på högsta hastighet i kanske 10 min. Detta i kombination med ekologiskt mjöl var tydligen inte alls bra eftersom dessa mjöler inte tål lika kraftig knådning som icke-ekologiska varianter.

Så nu står jag här med ännu en deg att hälla ut, och konstaterar lite sorgset att "if it ain't broken, don't fix it" gäller även för lussebullar. Istället för att bli nedstämd över att utveckling och försök att förnya sig inte lönar sig, försöker jag tänka positivt: Den som inte testar, lär sig inget nytt.

Addendum: Kvällens coreträning byttes mot lussebak, och nu var det inte bara hemmets försörjning av lussebullar som stod på spel, utan hela mitt rykte som hemmabagare. Och nu, halv elva på kvällen, tre dagar efter julhelgen, är lussebullarna äntligen klara, och precis sådär gyllene, luftiga och lätta som de ska vara, med krispig yta, mjukt och saftigt inkråm som fjädrar när jag trycker på dem. Maken är ovanligt tystlåten, och tuggar belåtet på sin fjärde bulle, eller är det hans femte? Ibland är lycka något så enkelt som gult, saffransdoftande vetebröd :)