En god start

Året har börjat mycket bra, den vackra polkagrisrandiga amaryllisen slog ut, fullt med små godbitar från jul och nyår i kylskåpet och ett nyckelben som slutat värka så infernaliskt (även om det fortfarande värker lite). Nu är alla goda rester slut, men glädjande nog har förbättringen av nyckelbenet stått sig. Idag är det dag fyra, och även om jag inte vill ropa hej för tidigt, så är det en markant skillnad mot innan jag tog mina voltaren på nyårsafton. 

Kanske är nu knappt tre månaders mer eller mindre konstant värk över? Efter den första tiden har värken varit huvudsakligen när armen varit osupporterad, ex. vid promenad där armen får pendla fritt, eller när jag suttit och inte haft tillgång till kudde eller liknande att palla upp armen med. Vid dessa tillfällen har det känts som nyckelbenet inte riktigt suttit ihop, så det enda som hindrat gravitationen från att dra armen ner i marken, har varit musklerna, vilka då tänjts ut till max och sen lite till. 

Värken har suttit både i trapezius, muskelfästena vid nyckelbenet, och i själva brottpunkten (benet). Eftersom jag tidigt blev avrådd av vårdcentralens sjuksköterskor från att äta antiinflammatoriska läkemedel (vissa studier tyder på att dessa kan försena läkningsprocessen), tog jag huvudsakligen panodil under de få dagar jag åt värktabletter. Nu i efterhand kan jag bara spekulera i voltarentabletternas roll för värkens abrupta slut, och övergång till nästa fas i läkeprocessen.

Akutpersonalen sa att brutet nyckelben gör otroligt ont, men så ont har inte jag upplevt det - kanske har jag en hög smärttröskel. Däremot har ovetskapen om vad som orsakar och när den konstanta värken kan förväntas upphöra, nästan tagit kål på mig. Eller som maken sa, om du pratar om hur ont det gör med mig ett tiotal gånger om dagen, så innebär det att du tänker på det otaligt många gånger mer. Just för att slippa oron och ett par extra besök hos vårdcentralen hade jag uppskattat om ortopeden (eller någon av vårdcentralens läkare, även om dessa inte har imponerat), talat om för mig hur lång tid det är normalt att ha så kraftig värk och hur lång tid det kan ta om man har otur. Att konstant oroa sig tjänar ingen, varken individen eller samhället.

Bortsett från akutpersonalen har mitt förtroende för sjukvården inte direkt ökat. Planeringen av ortopedbesöken (Mölndals sjukhus) har varit kaosartade, minst sagt. Läkarna på akuten skickade en remiss till ortopeden för första besöket, och sa att jag skulle få en kallelse med posten. När det gått en vecka och ingen kallelse kommit, letade jag upp telefonnumret och ringde dem. Jodå, de såg att jag hade en remiss till dem, men något hade gått fel. En kallelse kommer ett par dagar senare, med besked att remiss till röntgen skickas separat. Den sistnämnda kommer dagen före ortopedbesöket och gäller röntgen hos Sahlgrenska en timma före besöket hos ortopeden i Mölndal - ca 20 min bilfärd emellan, om allt klaffar. Telefonsamtal igen, och löfte om att de kan klämma in mig samma tid fast på Mölndals sjukhus dagen därpå. 

Processen för nästa besök inleds bra, med kallelse i god tid och samma meddelande om att remiss till röntgen skickas separat. Dagen före besöket har jag ännu inte sett röken av en remiss till röntgen, vis av kaoset förra gången ringer jag ortopeden och frågar vad som hänt. En vänlig dam lovar kontrollera med ortopedavdelningen och återkomma, vilket hon gör och meddelar att jag ej ska röntgas. Dagen därpå, 40 minuter före besökstiden, ringer en sköterska från ortopeden och säger surt att jag vet väl att jag ska röntgas före besöket!! Vilken fullkomlig brist på respekt för andras tid och arbeten! Väl hos röntgen fick jag veta att detta är ett vanligt förekommande problem....

Totalt kan jag minnas ungefär en handfull läkare jag fått gott förtroende för, märk väl, ingen av dem allmänläkare hos vårdcentralen:

• Allergiläkaren som hjälpte mig som barn, med många födoämnesallergier - före tiden med havreprodukter som mjölkersättning.
• Företagsläkaren som såg till att jag fick en förklaring till allt ryggont och remiss till relevant specialistsjukvård.
• De två kirurgerna som opererade mig. Här saknades ingen information - jag fick träffa den ena för undersökning före operationen och på uppföljningsbesök efter, informationsblad delades ut inför och efter operationen, liksom telefonnummer att ringa för kontakt med insatt, kunnig och vänlig sjuksköterska, samt tid för att i lugn och ro ställa allehanda frågor vid uppföljningsbesök. Så väl omhändertagen och välkommen med frågor och funderingar som jag kände mig där har jag aldrig upplevt någon annanstans inom sjukvården. Om det inte vore för att det var en jobbig process, skulle jag gärna välja dem varje gång jag behöver sjukvård!
• De två akutläkarna som hjälpte mig höstas (dagen för olyckan, samt återbesök dagen efter pga fortsatt kraftigt illamående). Dag 2 fick jag även här med ett informationsblad för hjärnskakning, med vanliga symtom, ungefärlig tidsrymd för symtom och vid vilka symtom som man bör uppsöka läkarvård igen. Så enkelt och så betydelsefullt för att slippa oroa sig - jag är säker på att man kunde göra något liknande för nyckelbensbrott, som är tämligen vanliga.

För att återgå till nyckelbenet, som hela tiden har haft god rörlighet, börjar jag nu våga hoppas att min axel kan bli helt värkfri, och att jag kommer kunna göra det mesta som jag kunde göra förut igen. Däremot kommer axeln att bli något kortare (iofs säkert bara jag som ser), knölen kommer antagligen att bestå, och den lilla gropen som finns mellan nyckelben, hals och trapezius, kommer nog heller inte helt tillbaka. De sistnämnda är märkbara även för andra, men spelar mindre roll för mig, så länge funktionen är bra.

Till och med den lätta förkylning som också kom med årsskiftet, och hindrar mig från att ge mig ut och springa, är en lätt börda att bära, så länge nyckelbenet håller sig i schack. Nu ser jag fram emot att även den vita amaryllisen ska slå ut, och kanske en värkfri promenad på julrean imorgon?